RECENSION: Cats, London Palladium ✭✭✭

Ensemblen i Cats. Foto: Alessandro Pinna Cats

London Palladium

27/10/15

3 stjärnor

Boka biljetter ”Det är snarare en upplevelse än en musikal. Folk som ser föreställningen för första gången kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. De har bara haft en alldeles underbar kväll.” – Cameron Mackintosh

Man förväntade sig inte att Cats skulle bli en succé när det begav sig 1981 – Trevor Nunn var känd för Shakespeare och inte musikaler, Cameron Mackintosh hade ännu inte haft en ordentlig hit i West End, T.S. Eliots dramatik hade fört honom i helt andra riktningar, och Lloyd Webber föreslog en musikal som i princip var genomkomponerad utan dialog och med bara en gnutta till handling. Men på ett sätt som trotsar alla förklaringar såg sig Cats aldrig om. Med tjugoen raka år på Londons scener har de blinkande gula ögonen lyst upp hela jordklotet, likt satellitbilder av storstadslljus sedda från rymden.

Hur ser detta 80-talsfenomen ut idag? Nu när nyuppsättningen från 2014 har återvänt till Palladium för en kortare säsong får vi ännu en chans att fälla ett omdöme. Vissa rollbesättningsbyten är oundvikliga, men i grunden är detta samma föreställning som recenserades av Stephen Collins för nästan ett år sedan. Många av hans dåvarande poänger gäller fortfarande, men en viss försämring har skett under tiden.

Beverley Knight som Grizabella i Cats. Foto: Alessandro Pinna

Den första poängen är att showen passar perfekt på Palladium. Även om man inte kan återskapa originalproduktionens arenateater (theatre-in-the-round), finns det fortfarande gott om sätt för katterna att bryta sig ut bland publiken och kråma sig in och ut genom bänkraderna. Frank Matchams generösa siktlinjer i denna vackra gamla teater ser till att alla ser bra och känner sig helt delaktiga i händelserna. John Napiers berömda scenografi lyckas förvandla skräp till glitter så att man knappt märker var soptippen slutar och teaterlogerna börjar. Så redan innan ridån går upp, och under pausen (med Old Deuteronomy på scen för barnen), bjuds alla in i en gemenskap.

Orkestern, återigen under ledning av Graham Hurman, är en mycket imponerande ensemble med tajt samspel och virtuosa soloprestationer, särskilt från träblåsarna som hanterar många klagande och precisa stämningslägen. Bandets kvalitet lade en bergfast grund för de avancerat koreograferade numren. I ”Jellicle Ball” vill man att varje höjdpunkt ska toppas av nästa, och tack vare dirigentens och musikernas tempo blev det så. Den enda kritiken, och den är allvarlig, är att hela första akten var förskräckligt överförstärkt. Någon gjorde justeringar i pausen, men då var skadan redan skedd.

Detta spelade större roll än det annars hade gjort eftersom första akten, och föreställningen som helhet, helt enkelt har blivit för lång. Med en speltid på två timmar och femtio minuter (inklusive paus) finns det tillfällen då materialet drar ut för mycket på tiden, särskilt i den inledande sekvensen och i ”Battle of the Pekes and Pollicles” – båda skulle tjäna på att trimmas ner. Det var märkbart skarpare i andra akten, där episoderna är mer varierade och fristående, och där musiken helt enkelt är mycket starkare och inte lika beroende av det där ständigt upprepade, fallande arpeggio-temat som dominerar på andra håll.

Med lite handling att gå på utöver förvarslen om Macavitys ankomst och historien om Grizabella, vilar mycket på regins flyt och dansnumrens glans. Både Trevor Nunn och Gillian Lynne har återvänt till sina verk och på det stora hela flyter allt på lika bra som förr. Jag slås återigen av hur klassiskt skolad dansen är, och därmed hur krävande den är för artisterna. Det finns inget utrymme för att chansa, och ensemblen förtjänar beröm för sin professionella briljans här.

Jag har dock några reservationer. Det kan vara så att ”In the Heights” fortfarande spökar i mitt huvud, men ärligt talat känns Rum Tum Tuggers rap-nummer ganska tamt i jämförelse med vad som görs på annat håll idag, och texten hörs fortfarande bara stundtals. Dessutom slår det mig, efter många år borta från denna show, att trots alla de kattbeteenden som fångats i dans och regi, saknas andra möjligheter – mjukare, lekfullare och mer smygande rörelser. Visst befinner vi oss på en soptipp med vildkatter, men ändå känns det som om vi bara får se en del av bilden, även om den är fartfylld och spännande.

Möjligheterna till karaktärisering av de enskilda katterna och frammanandet av minnen (till skillnad från ”Memory”) tas tillvara väl. Här går skådespelarpriserna särskilt till Paul F Monaghan som bär ansvaret för Bustopher Jones (som här ser ut som Djagilev i sin glans dagar med Ballets Russes), Gus the Theatre Cat och Growltiger. Det är tre vitt skilda roller och Monaghan tillför självgodhet, värdighet, patos och sprudlande energi till var och en efter behov. Dessa scener är verkliga höjdpunkter, och det var ett särskilt nöje att få tillbaka den läckra italienska operaparodin i ”Growltiger’s Last Stand” istället för ”Ballad of Billy McCaw”. Om Lloyd Webber bara hade gett oss lite mer av denna bitande musikaliska satir genom åren...

Matt Krzan som Munkustrap i Cats. Foto: Alessandro Pinna

Adam Linstead hade en imponerande vokal närvaro som Old Deuteronomy, men jag tyckte att han kunde ha interagerat mer med resten av ensemblen trots begränsningarna i hans ”yetidräkt”. Matt Krzan gjorde ett utmärkt jobb som Munkustrap, som verkligen är föreställningens dolda impresario. Mistoffelees och Skimbleshanks dansnummer levererades båda med bravur av Mark John Richardson och Evan James, och den rödblonde punkaren Macavity (Javier Cid) levde sannerligen upp till sitt rykte som brottslighetens Napoleon. Det fanns många välformade och väl sjungna biroller i vad som är en mycket demokratisk fördelning av roller.

Den största besvikelsen var Beverley Knights insats som Grizabella – ännu ett fall av felcastning där man valt en sångerska till en roll som kräver starkt skådespeleri för att lyckas. Knights rörelse över scenen var trevande och uttryckslös, och mer förvånande var att hon gjorde föga av ”Memory”, förrän hon slutligen tog i för fullt i den sista reprisen. Detta väckte visserligen starkt stöd från den soul-törstande publiken, men det var för sent för att rädda det som varit innan. Märkligt nog blev hon genomgående översjungun av Jemima (Tarryn Gee) i de stöttande sångpartierna, som var utmärkt hela vägen.

Det som får den här showen att fungera i slutändan är dansen och de individuella karaktärstolkningarna levererade som en serie semi-operatiska scener. Dessa inslag är fortfarande intakta, och så länge det är fallet kommer showen fortsätta att glädja sin publik. Jule Styne sa en gång om Cats: ”Man skulle kunna kasta bort varenda låt utom ’Memory’, och det skulle inte spela någon roll.” För hårt? Kanske... men han hade en poäng. Det är koreografin och karaktärerna man tar med sig hem.

Publiken på premiärkvällen – med lika många ansiktsmålade vuxna som barn – älskade det. Om du letar efter en pålitlig utekväll på teatern med musikalens alla tekniska konster på display, kommer du inte att bli besviken.

Cats spelas fram till 2 januari 2016 på London Palladium. Boka nu!