RECENSION: Committee the musical, Donmar Warehouse ✭✭✭✭✭

Committee

Donmar Warehouse

12 juli 2017

5 stjärnor

Boka nu Detta är utan tvekan en av de mest spännande nya musikaler du kommer att se i år. Den briljante skådespelaren och sångaren Hadley Fraser och Donmars minst lika fantastiska konstnärliga ledare Josie Rourke har slagit sina kloka huvuden ihop med den inspirerande regissören Adam Penford för att skapa något helt nytt, fräscht och vackert. Det är en 90 minuter lång musikalisk sammanfattning av den dag då – för att ge föreställningen dess fulla titel – ”The Public Administration and Constitutional Affairs Committee takes oral evidence on Whitehall’s relationship with Kids Company”.

Kids Company var, om du missade uppståndelsen, den numera nedlagda välgörenhetsorganisationen som utförde banbrytande arbete genom att nå ut till barn som av olika skäl inte togs om hand ordentligt, vare sig av sina familjer, staten eller andra organisationer. Grundad och ledd av den karismatiska, färgstarka och högt utbildade Camila Batmanghelidjh, lockade den till sig de mest utsatta och utmanande barnen, som ofta kom dit under desperata omständigheter och lika ofta efter att ha blivit avvisade av andra instanser. Batmanghelidjhs orubbliga tro på att inget barn någonsin ska avvisas, oavsett hur extrema utmaningar de innebar för hennes organisation, utgjorde fundamentet för allt Kids Company var och gjorde.

Hon var också outtröttlig och begåvad som insamlare och rönte stöd från hela samhället. Jag måste här deklarera ett personligt intresse: jag hörde talas om henne första gången via hennes medverkan i BBC:s Newsnight, och mer ingående i en programartikel på Royal Opera House. Jag skickade dem en check; även om jag inte förväntade mig att höra något mer om den donationen, fick jag ett långt brev tillbaka från Batmanghelidgh som i detalj beskrev var, hur och varför pengarna hade använts. Denna typ av anmärkningsvärda personliga engagemang lockade beundrare från en ständigt växande krets, inklusive supportrar i regeringstoppen. Det blev i slutändan kanske organisationens fall. Politik är, som vi vet, ett intensivt tävlingsinriktat forum: genom att insistera på en rigorösare ekonomisk förvaltning än vad de kunde finna där, klev Westminster-donatorernas vakthundar – titels ”Committee” – in för att slita välgörenhetsorganisationen i stycken, och lyckades snabbt rasera den. Hur många barn de därmed också hjälpte har, tror jag, aldrig fastställts.

Manuset till denna show består av allt som faktiskt sades, eller lämnades in som skriftlig bevisning, under överläggningarna hos denna uppställning av Westminsters höjdare. Robert Jones scenografi och kostymer, under ledning av Poppy Hall, återskapar – med nästintill perfekt detaljrikedom – Grimmond Room i Portcullis House där kommittén har sitt näste. På varsin sida om en stiliserad 50-talsfris ser vi den tidigare liberala partiledarens ansikte i en teckning och hans huvud i brons: tre former av estetiska uttryck som representerar samma individ – en subtil påminnelse om vad hela föreställningen handlar om. Samtidigt är känslan av realism kraftfull och genomsyrar varje detalj i produktionen. Detta sträcker sig även till valet av skådespelare för kommittén, som ofta med kuslig precision liknar de verkliga deltagarna: och det behöver knappast sägas att ensemblen har gått till extrema längder för att göra efterforskningar om sina högst levande motsvarigheter. Som fotnot kan nämnas att dessa personer också har besökt föreställningen – jag menar, varför skulle de inte vilja se sig själva få all denna uppmärksamhet? – och har förklarat sig mycket nöjda med produktionen.

Där produktionen lämnar den strikta realismen är dock i Clerkens inledande anförande till publiken (Joanna Kirkland, i ännu en starkt individuell och minnesvärd karaktärstolkning), och – framför allt – i den tonsatta texten. Det är vanligtvis upprepningar av vad som sagts i dialogen, men arrangerat med hisnande fantasi och skicklighet av Tom Deering. Kompositören bjuder här på det bäst skrivna nya partituret vi hört i West End på många, många år. Med bara en stråkkvartett (Ruth Elder och Douglas Harrison, violiner; Jenifer MacCallum, viola; Angelique Lihou, cello) och kapellmästare Torquil Munro vid en vackert glänsande svart flygel, placerade på musikerläktare ovanför scenens sidor, väver Will Stuarts orkestrering ett musikaliskt landskap som helt förvandlar den oundvikligen mer vardagliga och tröga verkligheten i det parlamentariska förhöret. Stuarts fingertoppskänsla i varje fras och takt skapar subtilitet av högsta klass i hur texten antingen framförs mot hans bakgrundsmusik eller sjungs med musiken. Det är en oändligt föränderlig palett han behärskar, lyhörd för minsta skiftning i stämning, karaktär och syfte. Penford vet exakt hur han ska balansera scenisk action med text och musik, och resultatet är en total knockout, där koreografen Naomi Said förstärker detta med en vokabulär av välövade politikergester. Kreativt team kompletteras med Jack Knowles överraskande spektakulära ljuseffekter och Nick Lidsters skickligt diskreta ljud för Autograph.

Ja, jag håller helt med om att det är en mycket ovanlig skapelse. Men det ligger väl i innovationens natur, eller hur? Låt oss inte glömma att vi i London ligger en aning efter när det gäller vart musikalteatern är på väg. National Theatres nyliga ”wonder.land” och ”The Pacifist’s Guide To The War On Cancer”, liksom Perfect Pitchs finstämda ”The Go-Between”, är dock tydliga indikatorer på att sektorn går framåt och tänker betydligt mer ambitiöst kring olika sätt att berätta historier inom musikalteatern. Detta verk faller i kategorin ambitiöst originellt och måste tas emot med ögon och öron som inte grumlas av förutbestämda meningar om vad ”musikalteater” är.

Det finns dramatik i överflöd i konflikten mellan panelen och de två inbjudna personerna: Batmanghelidjh själv och Alan Yentob, som var styrelseordförande för organisationen i 20 år innan den kollapsade. I händerna på de suveräna artisterna Sandra Marvin och Omar Ebrahim tar dessa två striden mot det etablissemang som står uppställt mot dem. Marvin är praktfull i den välgörenhetsgrundarens varumärkesskyddade, voluminösa teatralitet, och hennes kontroll över rummet är komplex och elektrisk. Ebrahim, å andra sidan, är rösten för en kultiverad, välbeställd bohem – en BBC-mandarin som kanske till sin förvåning insett, lite för sent, att hans tålamod med det system han strävat efter att upprätthålla har tagit slut. När de sitter vända mot kommittén, precis som publiken gör, ser Duncan McLeans video till att vi fortfarande ser deras ansikten.

Mot Kids Company står det pedantiska lagrytteriets krafter. Ordförande för kommittén är den trovärdigt reptilartade parlamentsledamoten Bernard Jenkin (Cons.), vars inställsamma självgodhet sipprar fram som var ur den sårade politiska ambition som Alexander Hanson ständigt antyder. Vid hans sida finns Liz Robertsons Cheryl Gillan (Cons.), i eleganta klackar och dyrbar frisyr – en matriark från landsbygden som aldrig kommer att nå de högsta posterna, men som utmanövrerar alla motståndare som försöker få henne att dansa efter deras pipa. Robert Hands David Jones (Cons.) spelar troget andrafiol till de nämnda partiprofilerna. I maskopi med dessa härliga människor ser vi Rosemary Ashes eldiga satmara till Kate Hoey (Lab.) och Anthony O’Donnells avskyvärda yrkesfjäskare Paul Flynn (Lab.). Hur i hela friden de ”verkliga” versionerna av dessa monster kunde sitta igenom en föreställning av pjäsen utan att krympa av skam är, tror jag, ett bevis på politikers kolossala inbilskhet och ogenomträngligt tjocka hud. Rejäla brittiska värderingar, förstås. Grundbulten i vår fantastiska demokrati. För att mildra det obehagliga intrycket dessa karaktärer ger, får skådespelarna också gestalta andra ”anonyma” bidragsgivare till överläggningarna, liksom kommittéassistenten – den ständigt användbare och anpassningsbare David Albury, vars karriär tar ännu ett modigt kliv framåt i denna övertygande roll.

I rättvisans namn ska det medges att det inte var någon större match för dessa klåfingriga personer att krossa en mindre verksamhet som Kids Company, särskilt inte i jämförelse med deras mer energiska raserande av större mål, som ekonomin och landets framtid (se Brexit). Det får kanske bli en diskussion för en annan dag, även om sådant faktiskt nämns i pjäsens manus. Dra era egna slutsatser av det. Det är mycket möjligt att framgången med detta vågspel leder till att vi får se mer ny, högoriginal musikalteater från detta hus på Earlham Street.

Det finns inget liknande i stan. Eller någon annanstans. Jag har sett den två gånger: först på premiärförhandsvisningen och sedan igår på en skolföreställning, då teatern var fullsatt av fascinerade barn från hela landet. Vid den efterföljande frågestunden med tre av skådespelarna och regisassistenten Sean Linnen stod det helt klart att föreställningen når fram till människor som inte nödvändigtvis vet mycket om ämnet, men som – likt de flesta – bryr sig om frågorna. Om du missar den kommer du att ångra dig. Och detsamma kan mycket väl sägas om Kids Company själv.

Foton: Manuel Harlan

BOKA BILJETTER TILL COMMITTEE