RECENSION: Dinner With Friends, Laura Pels Theatre ✭✭

Dinner With Friends Laura Pels Theatre

9 april 2014

2 stjärnor

Teaterbesökare underskattar ofta den effekt de har på den upplevelse som deras medmänniskor får i salongen. En förväntansfull och glad publik kan lyfta en föreställning långt bortom vad verket eller skådespelarna själva mäktar med; samtidigt kan en irriterad och ointresserad publik dämpa de höjder en prestation annars skulle nå. Ett envist motstånd mot att skratta eller engagera sig i karaktärerna kan vara förödande – men en okritisk och hejdlös entusiasm kan på samma sätt kväva gnistan i den finaste prestation eller den vassaste text.

Idag var medelåldern i publiken på Roundabouts nyuppsättning av Donald Margulies Pulitzer-belönade pjäs, Dinner With Friends – nu inne på sina sista veckor på Laura Pels Theatre – kanske omkring 87 år. De var ett pratsamt sällskap som lät sig imponeras lätt, och de tycktes ha ett kollektivt behov av att repetera repliker högt för varandra.

De verkade också ha missat det mesta av de senaste årens tv-serier, eftersom deras förvånade reaktioner på denna skildring av två havererade äktenskap tydde på en total ovana vid giftiga utfall mellan makar, komiska pikar, obekväma tystnader och undertryckt raseri. Detta är ju annars standardingredienserna i allt från Cityakuten till Brothers and Sisters, Mad Men och Game of Thrones.

Resultatet blev att föreställningen framstod som bättre än den faktiskt var, helt enkelt för att publiken fann den så engagerande och överraskande.

Margulies manus är utan tvekan rappt, stundtals insiktsfullt och begåvat, men man kan ifrågasätta om det skulle kamma hem ett Pulitzerpris idag. Det spelar inte i samma liga som senare vinnare som August: Osage County eller Next to Normal. Sanningen är att det mesta känns ganska förutsägbart, banalt och ytligt.

Handlingen kretsar kring två par som är goda vänner; Gabe och Karen var de som en gång i tiden parade ihop Beth och Tom. Under en middag där Tom inte är närvarande bryter Beth ihop och erkänner att Tom har lämnat henne. Gabe och Karen visar sympati, men Karen tar snabbt Beths parti och köper hennes version av Toms otrohet. När Tom inser att Beth har avslöjat nyheten söker han upp Gabe och Karen för att ge sin bild av saken. Vid det laget har dock relationen mellan de fyra förändrats oåterkalleligt, och resten av pjäsen kartlägger hur sanningen nystas upp och hur båda relationerna krackelerar.

"Effektivt" är det ord som bäst beskriver både skådespeleri och regi. Pam MacKinnon, som låg bakom den enastående Vem är rädd för Virginia Woolf? för några säsonger sedan, står för regin. Kanske på grund av manuset känns hennes arbete här inte lika detaljerat eller minutiöst genomtänkt som i Albees pjäs.

Allen Moyers scenografi, som är funktionell men känns ofärdig, tycks återspegla pjäsens ansats. Det finns intressanta detaljer att vila ögonen på, men också en hel del tomrum. Han gör smarta saker med fönster och tavlor, och man tvekar aldrig på var en scen utspelar sig. Men det hela känns sterilt och distanserat, precis som karaktärerna.

Det här kanske är en av de pjäser som verkligen fungerar när de spelas av fenomenala skådespelare. Men när ensemblen, som här, består av skickliga hantverkare men inte mer än så, saknas den där nerven och – framför allt – empatin. Det är rent ut sagt omöjligt att bry sig om dessa vresiga, klichéfyllda, hatfyllda och självbelåtna figurer som representerar det sämsta hos mänskligheten.

Faktum är att det är lika omöjligt att ens orka hata dem.

De är som smördeg; de faller samman utan att lämna något substantiellt avtryck efter sig.

Heather Burns, Marin Hinkle, Darren Pettie och Jeremy Shamos utgör kvartetten. Ingen av dem lyckades riktigt bibehålla intresset, och varken paren eller ”bästisarna” kändes trovärdiga eller begripliga i sina relationer. Det fanns ingen känsla av att de gifta paren faktiskt hade delat åratal av sina liv med varandra, ingen aura av den samhörighet som växer fram ur långa förhållanden, vare sig de är bra eller dåliga.

Manuset hjälper inte till, i sin ständiga jakt på humoristiska poänger. Karaktärernas drivkrafter, impulser och hemligheter finns säkert där i texten, men skådespelarna verkar ha svårt att hitta dem eller binda samman fragmenten.

Känslan man lämnas med är att man har plöjt ett maraton av en medelklass-såpa på en kabelkanal. Det var bara de entusiastiska pensionärernas eko som påminde om att det här faktiskt var live-teater; en uppsättning av en Pulitzer-vinnare, inget mindre.