RECENSION: Every Brilliant Thing, Barrow Street Theatre ✭✭✭✭✭

Jonny Donahoe i Allt som är fantastiskt. Foto: Matthew Murphy Allt som är fantastiskt

Barrow Street Theatre

17 januari 2015

5 stjärnor

Depression och självmord är kanske inte de mest självklara temana för en livsbejakande och interaktiv teaterupplevelse, men det visar sig vara precis vad publiken behöver i den utsökt framförda och innerligt glädjefyllda Allt som är fantastiskt (Every Brilliant Thing) som just nu spelas på off-Broadway-scenen Barrow Street Theatre.

Pjäsen är skapad av Duncan Macmillan med stöd av Jonny Donahoe och andra medarbetare (genom workshops och föreställningar arrangerade av de brittiska kompanierna Paines Plough och Pentabus Theatre Companies), och den känns som en av dessa unika skapelser där varje föreställning är olik den andra. Mycket hänger på publiken, dess vilja att engagera sig och delta, samt förmågan att följa med i svängarna – även in i teaterterritoriets mörkaste hörn.

Det finns bara en skådespelare, Donahoe. Innan pjäsen börjar minglar han runt och väljer ut slumpmässiga publikmedlemmar som går med på att utföra små uppdrag. Mitt uppdrag var att, när han ropade ut ett visst nummer (1427), säga i en mikrofon något i stil med: "glädjen i att spendera pengar utomlands där all valuta ser ut som monopolpengar". Det var en tanke som kändes mitt i prick för mig; en känsla jag ofta haft, särskilt under resor i USA.

Donahoe fick mig att slappna av. Jag kände att jag kunde fixa min del i detta immersiva äventyr. Jag kände mig trygg – alla andra fick sköta det tunga lasset, vad det nu än innebar. När jag såg mig omkring på de andra åskådarna som kramade sina små papperslappar med leenden på läpparna, kände jag instinktivt att de upplevde samma sak som jag. Trygghet.

Grundidén i pjäsen är enkel nog. Donahoe berättar "sin" historia – det är oklart om den är självbiografisk eller inte, men det spelar ingen roll. Rent dramatiskt är det hans berättelse, om honom. Den börjar när han är sju år gammal och hans mamma försöker ta sitt eget liv.

Jag kan knappt tänka mig ett dystrare sätt att inleda en i övrigt hjärtlig teaterkväll.

Men Donahoe ror det i land utan ansträngning. Hans barnsliga entusiasm och utstrålning i dessa tidiga scener är en ren fröjd. Han berättar hur han hanterade situationen – genom att skriva en lista över allt fantastiskt som gör livet värt att leva, och han börjar självklart med glass. Han ropar ut nummer och publikmedlemmar läser upp den fantastiska sak som han i förväg valt ut åt dem att läsa.

Detta är särskilt intressant. Vissa är modiga, andra blyga; vissa älskar rampljuset, andra inte. Men alla gör det. Precis som han, som sjuåring, var tvungen att hantera situationen, så gör de detsamma. De som inte har en papperslapp kopplar av och njuter av sina medmänniskors reaktioner.

Så, helt oväntat, pekar Donahoe ut mannen framför mig för att spela den snälla lokala veterinären. Rummet fylls av spänning. Vad kommer jag att bli ombedd att göra? frågar sig alla samtidigt. Svaret som växer fram är: det är bara att hänga på och hantera det.

Donahoe använder "mannen framför mig" i en kort scen om sitt första möte med döden, när veterinären tvingas avliva Donahoes trogna hund. Det är en rörande och rolig scen. Självklart vet mannen framför mig inte riktigt vad han ska göra, vilket leder till en del skratt, men Donahoe guidar honom tryggt genom det hela.

Sedan följer scener med publikmedlemmar som spelar Donahoes pappa, hans universitetslärare, flickan han träffar i biblioteket och så småningom gifter sig med, och viktigast av allt, läraren som ger honom vägledning i skolan. Hon är ett litet mirakel i sig – en klok kvinna som får barn att prata fritt genom att ta av sig stövlarna och använda en strumpa som handdocka som kommunikationsverktyg.

Det här är ett parti som lätt skulle kunna falla platt, men just denna dag började kvinnan som Donahoe valde ut att dra ner blixtlåset på sin stövel innan han ens pratat färdigt. Hon kastade sig helhjärtat in i att hjälpa pojken Donahoe genom förvirringen kring mammans känslomässiga tillstånd. "Strumpkvinnan" var helt fantastisk.

Vid det här laget hade en påtaglig känsla växt fram hos publiken – vad kan jag göra för att hjälpa till? Och det är förstås hela poängen. Att visa att självmord och depression finns överallt, kan drabba vem som helst, och att vi alla kan göra något för att hjälpa dem som lider.

Donahoes lista över fantastiska saker läggs undan, upptäcks på nytt och byggs ut, för att sedan läggas undan igen när han gifter sig med tjejen från biblioteket. Men så knackar depressionen på dörren igen, och allt rasar samman. Bibliotekstjejen älskar honom men kan inte stanna hos honom, och hon påminner honom om listan över allt som är fantastiskt.

Han fortsätter fylla på listan, den blir bara större och större, utan att en enda sak någonsin upprepas. Musik är en central del av listan, och vi får dela Donahoes eklektiska passion för vinylskivor och deras unika ljudbild.

Sedan händer något riktigt fruktansvärt, som beskrivs i klinisk och osentimental detalj. Jag tror inte det fanns ett torrt öga i salongen i det ögonblicket. Men händelsen driver Donahoe vidare, och hans lista över fantastiska saker når till slut miljonstrecket.

En miljon fantastiska saker som bevisar varför livet är värt att leva och kämpa för.

Sedan är pjäsen slut. Tystnaden lägger sig när mörkret för första gången sänker sig över salongen.

Dånande applåder följer – och det med all rätt.

Donahoes skicklighet och självklara karisma har varit inspirerande. Pjäsen har visat, klart och tydligt, att ingen är immun mot depression eller självmordstankar och att alla borde hålla ögonen öppna – för alla kan hjälpa till.

Föreställningen är regisserad av George Perrin, men Donahoe improviserar en hel del beroende på publiken. Verket har därför en sprudlande spontanitet som är fullständigt fängslande. Det finns minst lika mycket att skratta och le åt som det finns att reflektera djupt över.

En unik och djupt meningsfull teaterupplevelse. Den får hjärtat att sjunga.

Gör vad som helst för att se den.

Allt som är fantastiskt (Every Brilliant Thing) spelas på Barrow Street Theatre till och med den 29 mars 2015.