RECENSION: Flowers For Mrs Harris, Sheffield Crucible ✭✭✭

Flowers For Mrs Harris

Sheffield Crucible Theatre

3 stjärnor

Den nya musikalen Flowers for Mrs Harris har nyligen haft sin världspremiär på Crucible Theatre i Sheffield. Uppsättningen markerar också slutet på Daniel Evans sju framgångsrika år som konstnärlig ledare innan han tar sig an sitt nya uppdrag i Chichester. Det råder ingen tvekan om att Evans lämnar sin post på topp.

Richard Taylor och Rachel Wagstaff har adapterat berättelsen om en kvinna som innerst inne längtar efter kärlek och bekräftelse. Vi får veta att hon har en trogen bästis, men hennes make dog under andra världskriget och landet befinner sig i en tid av sträng sparsamhet. Hon sliter outtröttligt för att hjälpa andra, tills hon en dag bestämmer sig för att göra något enbart för sin egen skull. Utan att avslöja för mycket kan vi säga att målet är Christian Diors butik i Paris. Men resan handlar om mer än bara en tripp till den franska huvudstaden; det är en sökande efter frid och ett avslut på det gamla, vilket bäddar för en bittersöt final.

Clare Burt bär hela föreställningen i rollen som Ada Harris. Hon är ett välbekant ansikte på The Crucible efter succén i This Is My Family för två år sedan. Hon gör en fulländad tolkning av den desillusionerade kvinnan i medelåldern som drömmer om något större i livet. Vid sin sida har hon ett starkt stöd i Mark Meadows (i rollerna som maken och hennes franska flört, Markisen de Chassagne) samt Anna-Jane Casey som spelar den lojala väninnan Violet Butterfield. För det sofistikerade inslaget står Rebecca Caine, som gestaltar både den glamorösa Lady Dant i London och Madame Colbert på Dior. Det är Madame Colbert som återupprättar tron på mänskligheten när Diors klienter ser ner på Ada Harris för att hon inte hör till deras kretsar. Caines porträtt är den perfekta motvikten till Burts Ada – de är varandras totala motsatser, men vi anar ändå att de kanske inte är så olika när allt kommer omkring. Bortsett från de materiella förutsättningarna är de båda bara vanliga kvinnor som söker efter mening och uppskattning i tillvaron.

Flera skådespelare dubblerar sina roller när handlingen flyttar till Paris i andra akten, vilket ger en känsla av en betydligt större ensemble än vad som faktiskt står på scenen. Utöver de centrala karaktärerna spelar resten av ensemblen mindre roller som emellanåt får lite väl mycket fokus utan att föra handlingen framåt, vilket snarare drar ner tempot. Förutom Rebecca Caine ser vi Laura Pitt-Pulford som aspirerande skådespelerska i London och toppmodell i Paris, medan Louis Maskell spelar den trånande älskaren i båda städerna.

Flowers for Mrs Harris står under Tom Bradys musikaliska ledning. Hans sjumannaband lyfter ensemblen utan att någonsin ta över för mycket. Även om föreställningen saknar det där riktigt stora örhänget, samverkar alla delar till en mycket trevlig kvällsunderhållning. Lez Brotherstons scenografi är enkel men effektiv, med en vridscen som ger produktionen ett fint flöde. Att sätta upp en pjäs på en teater med stor utstickande scen kan vara en utmaning, och emellanåt känns det som att regin inte riktigt tagit hänsyn till de som sitter på kanterna, då skådespelarna främst fokuserar mot mitten av salongen. Detta var särskilt märkbart under första halvan.

Sammantaget är detta en gripande föreställning som vinner på det långsamma tempot i första akten. Tempot skruvas upp i akt två vilket ger berättelsen riktning, men man tillåts aldrig glömma Adas svåra situation och vad hennes resa faktiskt handlar om. Vi kan nog alla känna igen oss i Ada på något plan – den enkla människan som strävar efter att få sätta sitt avtryck. För Ada handlade det inte om att bära klänningen, utan om tillfredsställelsen i att veta att hon uppnått sin dröm och köpt den. Det i sin tur väckte respekt hos både arbetsgivare och bekanta. Publiken kände uppenbarligen en stark koppling till Ada – tårarna och den stående ovationen vid slutet var ett tydligt bevis på det.

Rent spontant känns Flowers for Mrs Harris kanske inte som ett givet ämne för en musikal, men Evans har litat på Taylor och Wagstaffs vision och resultatet är en spännande nypremiär för brittisk musikalteater i Sheffield. Det är modigt att lansera en ny musikal med en medelålders kvinna i centrum, och även om en flytt till West End kanske inte är omedelbart aktuell, skulle det inte alls förvåna mig om den här uppsättningen går ut på en rikstäckande turné i framtiden.