RECENSION: Gertrude - The Cry på Theatre N16 ✭✭✭✭

Izabella Urbanowicz (Gertrud) och Alexander Hulme (Claudius). Foto: Roy Tan Gertrude: The Cry

Theatre N16

15 juni 2016

4 stjärnor

Boka nu

Den som tror att Shakespeare bara handlar om kråskragar och lättsam romantik skulle få sig en rejäl chock på denna pubteater i Balham. Howard Barkers mörka och smutsiga tolkning av Hamlet är troligtvis en av de mest skitiga uppsättningarna i London just nu, och bjuder på en tankeväckande om än omskakande kväll.

Hamlets mor Gertrud står i centrum för denna radikala omarbetning; direkt efter att ha mördat sin make inleder hon en affär med den förälskade Claudius, till sin plågade sons stora fasa. Pjäsen följer Gertrud medan hon förälskar sig och tappar känslorna för en rad olika män, samtidigt som hon kämpar för att hålla ordning på sitt kaotiska familje- och privatliv.

Izabella Urbanowicz. Foto: Roy Tan

Barkers pjäs har emellanåt anklagats för att vara misogyn, och det är inte svårt att förstå varför. Gertruds liv tycks kretsa kring sex och skor, och genom sin kvinnliga list verkar hon rasera lyckan för alla hon möter.

Med det sagt skildras hon som så intelligent och lockande att Barker precis lyckas undvika de värsta fällorna. Gertrud drar ständigt i trådarna och manipulerar männen i sin närhet, tills hennes förstånd gradvis börjar rämna.

Barkers manus är vackert lyriskt och han besitter en sann språklig begåvning. Han är dock allt annat än subtil; Gertrud lovsjungs och besattheten kring henne är total från första minuten (jag hade klottrat ordet ”obeveklig” i mitt anteckningsblock efter bara en kvart). Barker må vara en sympatisk herre, men baserat på manuset föreställer jag mig honom lite som hans briljant skrivna Hamlet; en man med tunnelseende.

Alexander Hulme (Claudius), David Zachary (Albert) och Izabella Urbanowicz (Gertrud). Foto: Roy Tan

Izabella Urbanowicz är en fängslande Gertrud, även om hon ser något ung ut för karaktärens 34 år. Hon intar scenen med en sådan intensitet att hon mer än väl lever upp till rollens centrala betydelse. Hon gör Gertrud precis tillräckligt sympatisk för att vara trovärdig, samtidigt som hon fångar hennes hämningslösa undertoner.

Min personliga favorit var dock Jamie Hutchins i rollen som den känsliga och förvirrade Hamlet. I en pjäs där allsköns snusk utspelar sig var det välgörande med en karaktär som hade en stark emotionell kärna. Hutchins förmedlar rörande Hamlets sköra mentala tillstånd och frustrationen över sin gränslösa mor; det var en djupt komplex och mångbottnad rolltolkning – Hutchins är tveklöst ett namn att hålla ögonen på.

Jamie Hutchins. Foto: Roy Tan

Föreställningen är två långa timmar (man gjorde klokt i att lägga in en paus vid den föreställning jag besökte), och Barkers ofta cirkulära dialog hade mått bra av en mer resolut klippning, särskilt genom att rensa bort en del ganska onödigt berättande.

Felicity Reids scenografi var snyggt utformad; en avskalad catwalk som skapade en intim känsla i produktionen. Med det sagt fungerade projektionerna på fondväggen mindre bra och kändes mest som ett störningsmoment.

Chris Hislops regi är skarpsynt och även om vissa delar tänjer på gränserna känns varken nakenheten eller sexet på något sätt omotiverat. Trots att det är en utmanande och komplicerad pjäs var den tillräckligt välspelad för att ge en underhållande teaterkväll.

GERTRUDE - THE CRY SPELAS TILL OCH MED DEN 30 JUNI 2016 PÅ THEATRE N16. BOKA NU