RECENSION: Happy Days, Young Vic Theatre ✭✭✭✭

O lyckliga dar

Young Vic Theatre

31 januari 2014

4 stjärnor

Trots att jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att fundera på vem Matt Smith var lik när han klättrade runt i TARDIS, särskilt i sina mer "allvarsamma" stunder, så var det en insikt som drog ut på tiden. Men när slutakten i Samuel Becketts Happy Days (som just nu spelas på Young Vic i en nyuppsättning signerad Natalie Abrahami) uppenbarade en dammig, desperat och stundtals demonisk Juliet Stevenson som Winnie, begravd upp till halsen i sten och grus, uppenbarade sig plötsligt svaret. Hennes ansikte var så likt Smiths som det bara går – lika skrämmande som avslöjande på en och samma gång. Happy Days är ingen glad pjäs. Det är Beckett när han är som mest konfronterande, mest begriplig, och obevekligt surrealistisk och dyster. Det är i princip en monolog, ett uthållighetsprov för både skådespelerska och publik.

Abrahamis uppsättning är märkvärdig på flera sätt.

Paule Constables ljussättning är makalös; känslan av en förtryckande, ihållande hetta och ljus förmedlas på ett bländande sätt. Tom Gibbons står för ljuddesignen, och den är omskakande. Dånande, gälla tjut av smärta tvingar Winnie att hålla ögonen öppna och sliter publiken ur rollen som iakttagare för att istället kasta in dem i rollen som medupplevare.

Och så har vi scenografin. Vicki Mortimer har skapat en plats som lyckas frammana bilder av en kista, ett stenbrott, en egyptisk grav, en rituell begravningsplats, ett märkligt semestermål,

en särskild avkrok av helvetet vigd åt tortyr och en enorm fot – och i mitten av allt detta står Winnie. I första akten är hon begravd till midjan i sten och singel, i den andra upp till halsen, medan småsten och grus bakom henne singlar ner med oregelbundna intervaller likt sanden i ett timglas, ibland som ett rinnande, ibland som ett ras. Känslan av undergång hänger tung i luften och allt i scenografin förstärker och fördjupar den stämningen.

Kombinationen av de kreativa talangerna här skapar ett enastående ramverk för Winnies utläggningar. Jag tvivlar på att man skulle kunna föreställa sig en kargare eller mer ödslig inramning för Becketts verk.

Stevenson är på toppen av sin förmåga och använder varje knep i boken för att göra sin Winnie oförglömlig. Hon använder sin blick med stor bravur och det vilar en känsla av ritual och uppgivenhet över allt hon gör. Hon förmedlar utan ansträngning plågan i sin enformiga vardag och uppvisar en imponerande skicklighet i att frammana de små saker som får tiden att gå. Sekvensen där hon tar fram speldosan är ytterst vacker och utgör en total kontrast till det torra, plötsliga framtagandet av pistolen.

Hon använder rösten fullt ut för att ge tempo, tonläge, paus och precision åt Becketts ord. Hon etablerar hans vision av ett vardagligt liv begravt i en oövervinnerlig och ofattbar misär, men som trots allt är ett liv – fyllt av minnen av glädje, lycka och de stunder som gör allt värt det.

Stevenson är särskilt lysande i den rörande desperata andra akten. Hennes skrik av skräck och utmattning är verkligen något utöver det vanliga. Det är en kraftfull och hemsökande prestation. Samtidigt är det tveksamt om detta är den bästa tolkning av Winnie som Stevenson kan ge – hon känns nästan för återhållsam i första akten för att verkligen gnistra. Om den teknik och uthållighet hon uppvisar i andra akten varit mer närvarande redan i den första, hade detta varit hennes livs roll.

I den otacksamma men ack så svåra rollen som den mestadels grymtande Willie – mannen som alltid finns där, famlande i mörkret efter riktning, vägledning och tröst – är David Beames precis så bra som man kan vara. Genom honom får man verkligen se den rörande sidan av Stevensons Winnie.

Det här är en så bra uppsättning av Happy Days som man någonsin lär få se, och Stevenson glänser. Men kanske inte riktigt så starkt som hon hade kunnat, eller som Paule Constables felfria ljussättning antyder att hon ska.

Likväl är det en stor bedrift för Young Vic och Natalie Abrahami.