RECENSION: Happy Endings, Arcola Theatre ✭

Gillian Kirkpatrick, Karen Archer, Andrea Miller och Thea Beyleveld (Foto: Piers Foley) Happy Endings

Arcola Theatre

10 februari 2015

1 Stjärna

Vi befinner oss på en onkologavdelning. Fyra patienter genomgår kemoterapi. En kvinna som föddes i Auschwitz är fast besluten att inte låta cancern vinna. En annan, en djupt troende fru och mor som studerar till rabanit, ber om frälsning. En tredje ser sjukdomen som en gåva – en sorts väckarklocka som får en att stanna upp, njuta av livet och som för samman föräldrar och barn genom omsorg och kärlek. Den fjärde är skådespelerska.

Efter pausen bestämmer sig skådespelerskan för att avbryta cellgiftsbehandlingen; hon vill vara sin egen herre, dansa på dotterns bröllop om två veckor och ha en livskvalitet hon skulle nekas om hon fortsatte med den utmattande behandlingen. Hennes läkare argumenterar emot henne och försöker föra ett resonemang. Han frågar henne, ganska argt, om hon inbillar sig att 57 manliga oskulder väntar på henne i himlen. I pjäsens roligaste ögonblick svarar hon: "57 manliga oskulder är min definition av helvetet".

Detta är Happy Endings, som marknadsförs som en ny musikal och just nu spelas på Studio One på Arcola Theatre. Pjäsen är skriven av Anat Gov, en prisbelönt israelisk dramatiker, och beskrivs som "en musikalisk-komisk fantasi om ett ämne som folk inte pratar om". Programbladet nämner inte vem som ansvarat för översättningen av dialog och sångtexter, men det råder ingen tvekan om att mycket har gått förlorat på vägen. Här är ett exempel på en faktisk sångtext ur föreställningen:

"Man känner sig rätt krasslig,

när en knöl gör en förfaslig."

Jodå.

Det är ingen musikal; det är en pjäs med några få, bleka pastischnummer. Det är inte heller mycket till fantasi, även om det finns två märkliga drömsekvenser: en involverar en till synes fåfäng och arrogant läkare; den andra föreställer Cancern själv – komplett med kräftklor i någon märklig astrologisk passning – som en slags latinodansare. Båda sekvenserna är utmattande, och det beror inte på de medverkande eller koreografin (Jordi Guitart).

I programmet citeras Gov: "Min främsta önskan är att diskutera ämnet – att säga ordet 'cancer' utan att vara rädd... Jag hoppas att folk lämnar pjäsen med mindre rädsla för cancer och för döden i allmänhet. Den väcker frågor om vad livet handlar om och om man är villig att leva till vilket pris som helst".

Den här uppsättningen väcker dock snarare frågor om vad teater handlar om och om man är villig att sitta igenom bedrövlig teater till vilket pris som helst. Och den ger oss svaren.

I sin nuvarande översättning är materialet djupt bristfälligt. Stora delar av första akten är poänglösa och ointressanta. Om man klippte i texten och formade om den till ett 70-minutersstycke, skulle denna två timmar långa och långsamma vandring genom canceravdelningen kanske fungera enligt författarens intentioner. Andra akten innehåller en del intressanta partier när skådespelerskan försöker övertyga sina medpatienter och sjukhuspersonalen om att hon inte är galen, utan att kemoterapi helt enkelt inte är den väg hon väljer för att möta slutet. Tunga frågor debatteras, bland annat hur rädslan för försäkringsbolag och rättsliga efterspel påverkar hur vården bedrivs.

Man kan se hur den dansande cancermannen enkelt hade kunnat ha en tango med var och en av de fyra patienterna, kanske personalen också, som ett smart sätt att visa hur liv påverkas av sjukdomen. Fantasielementen skulle kunna föra berättelsen framåt med mer finess. Förmodligen utan kräftklorna, dock.

Men som det ser ut nu segar sig verket fram och visar bara sporadiskt tecken på liv eller intresse.

Regissören Guy Retallack bär det största ansvaret här. I programbladet talar Retallack lyriskt om den "skärpa och kvickhet" som ligger till grund för texten, men hans uppsättning saknar båda delarna och lyckas sannerligen inte förmedla eller ge resonans åt det han ser på pappret. En glädjelös fantasi bjuder varken på nöje eller insikt.

Govs idé – en konfrontativ musikalisk fantasi som behandlar cancerns realiteter, behandlingar och mänskliga reaktioner – är inspirerad. I andra akten av Happy Endings finns glimtar av den sanning, smärta och insikt som Gov, som själv avled i cancer 2012, tillförde projektet.

Om Happy Endings ska få ett lyckligt slut behöver denna översättning en skicklig dramaturg. Det vore en välgärning för publiken, för om man lyckades ge liv åt Govs grundidé skulle det kunna bli till en gripande och helt nödvändig teaterupplevelse.

Happy Endings spelas till och med den 7 mars 2015. Besök Arcola Theatres webbplats.