RECENSION: Her Aching Heart, Hope Theatre ✭✭

Colette Eaton och Naomi Todd. Foto: Roy Tan Her Aching Heart

Hope Theatre

1 december 2016

2 stjärnor

Boka biljetter

Jag fortsätter att se pjäser av Bryony Lavery i hopp om att upptäcka vad folk ser i dem. Jag har ännu inte listat ut det. Förra året genomled jag hennes högtidliga och sömniga omarbetning av 'Skattkammarön' på National Theatre, och nu har jag tillbringat ett par timmar med att studera den brokiga samlingen av krystade komiska sketcher som utgör 'manuset' till det här verket.

Det snällaste man kan säga om den här uppsättningen är att scenografin är förtjusande. Rachal Ryan har skapat en röd plysch-boudoir i det pyttelilla Hope Theatre, med både sidoscener och ridåer som kan dras ifrån och för, samt råvind – det är ett mirakel av miniatyrisering. Vid ett tillfälle firas till och med en bok ner från taket (ett grepp som, likt så många andra i den här produktionen, glöms bort så snart det använts utan att fylla någon strukturell funktion). Hon står också för den magnifika kostymparken. Ryans sammanhängande visuella språk är dock den enda helt pålitliga behållningen i föreställningen. Vi har förmodligen regissören Matthew Parker att tacka för detta val, och han förtjänar beröm för det. Om han bara hade haft lika god hand med sina övriga beslut.

Colette Eaton och Naomi Todd. Foto: Roy Tan

Det bjuds på sång, signerad Ian Brandon. Vi får höra en låt väldigt tidigt. Den sjungs med en tillgjord amerikansk accent som inte tycks ha något alls med produktionen att göra. Så varför är den – och de övriga – med? Det får vi aldrig veta. Anthony Whiteman står för koreografin, men den får aldrig riktigt chansen att lyfta i detta lilla, trånga utrymme. De två skådespelarna, Colette Eaton och Naomi Todd, växlar mellan olika accenter, vissa mer trovärdiga än andra, medan berättelsen rör sig från en klyscha till en annan. De verkar oftast som mest bekväma när de anammar stereotyper för att gestalta de endimensionella karaktärer de tvingas representera. Det är dock talande att när de ombeds lyfta en telefon och prata naturligt, slappnar rösterna av och de blir – för ett ögonblick – äkta och behagliga att lyssna på. Tyvärr är dessa telefonbrytningar få och sällsynta, och resten av tiden tvingas vi lyssna på grova och platta deklamationer av den bleka texten som snabbt blir tröttsamma och irriterande.

Men vad är egentligen karaktärernas 'resa'? Ena sekunden befinner vi oss i nuet, i nästa kastas vi in i 18-talets konstlade distans, för att sedan återvända igen. Vart är texten på väg? Och varför? Jag var totalt oförmögen att svara på de frågorna.

Vi utlovas 'bodice-ripping' och passion, men jag såg inget sådant här. I själva verket segade vi oss igenom två timmar av tvekande och hummande innan tjejerna till slut fick till en krystad kyss. Om du går på den här föreställningen och tror på reklamen kommer du att bli besviken. Stanna hemma och titta på 'Poldark' istället.

Naomi Todd. Foto: Roy Tan

Nästa punkt på listan över svikna löften är det 'gotiska' inslaget. Var fanns det? Den röda plyshen? Är det allt? Verkligen? Inga övergivna eller ruinerade slott, inga övernaturliga inslag, inga troll, inga mystiska släktingar eller arv, ingenting som faktiskt får blodet att isa eller rör vid mänsklighetens mörkare hörn. Men ja, varför skulle man leta efter något sådant i en pjäs av den här författaren? Jag tror inte att hon vet vad djup är. Stanna hemma och se en klassisk skräckkomedi istället.

'Safiskt spektakel' är nästa punkt på reklamen. Som redan nämnts är detta knappast 'The Killing of Sister George', och än mindre 'Petra von Kants bittra tårar'. Det här påminner snarare om det material som brukade sättas upp i bakrum på pubar i Islington på 80-talet, oftast i 15-minuterspass som bands ihop av en politiskt korrekt konferencier. Jag skulle faktiskt inte bli förvånad om det är där merparten av materialet har sitt ursprung. Det har samma känsla av improviserad hastverk som en framstressad stand-up-sketch och ungefär lika mycket substans. Stanna hemma och läs en bra bok istället.

Som harmlöst säsongsbetonat fluff betraktat är föreställningen ett kravlöst tidsfördriv på ett par timmar. Om du hyser en gränslös beundran för författaren eller ämnet kan din entusiasm bli belönad. Om inte, bör du förbereda dig på en del frågetecken.

Spelas fram till 23 december 2016

BOKA BILJETTER TILL HER ACHING HEART PÅ HOPE THEATRE