RECENSION: Kingmaker, Above The Arts, ✭✭✭✭

Laurence Dobiesz, Alan Cox and Joanna Bending. Foto: Jeremy Abrahams Kingmaker

Above The Arts Theatre

4 stjärnor

Kingmaker är en pjäs för tre skådespelare som uruppfördes på Edinburgh Fringe förra året till stora hyllningar, och som nu sätts upp på nytt på den intima scenen Above the Arts i samband med det brittiska valet. Ett pampigt skrivbord med tillhörande stol, en persisk matta och en fåtölj räcker för att markera ett politikerkontor i Palace of Westminster – resten är upp till skådespelarna. Vi befinner oss djupt inne i den konspiratoriska värld som kännetecknar House of Cards; en plats där vänskap inte existerar, bara tillfälliga allianser; där klyftan är enorm mellan de glättiga officiella uttalandena och de inre (ofta illvilliga) avsikterna; där politik handlar om framgång på kollegors bekostnad och sällan om ideal; där det bästa i den mänskliga naturen avfärdas som naivt och skeptisk cynism är den enda valutan. Detta är den moraliska spelplanen för Miltons ständigt fascinerande Satan och en maktlös, ointressant Gud…. Pjäsen strävar dock efter att röra sig bortom 90-talets Francis Urquhart-klichéer och istället ge en insiderblick av modern Tory-politik. Centralt i handlingen står Max Newman (Alan Cox), en figur som har lånat mer än lite från Boris Johnsons persona. Newman är, precis som förebilden, en före detta Londonborgmästare – en retoriskt skicklig bon viveur med enorm charm och karisma, som spelar på en till synes avslappnad och fumlig framtoning för att dölja sina skoningslöst målmedvetna politiska instinkter. Hans politiska dragningskraft bygger på att han öppet omfamnar sina brister, vilket gör honom både mer omtyckt och valbar än sina rivaler. Det fungerar som ett slags immunitet mot de intriger som partipiskor och andra bakom kulisserna försöker snickra ihop. Med en blinkning till ett möjligt scenario efter valet förbereder Newman en kampanj för att ta över partiledarskapet just som premiärministern planerar att avgå. Till sin förvåning kallas han till ett möte med Eleanor Hopkirk (Joanna Bending), en biträdande partipiska, tillsammans med den enda man som vågar utmana honom: den unge parlamentsledamoten Dan Regan (Laurence Dobiesz). Båda männen tror att de ska träffa Hopkirk enskilt, men i en spänningsfylld sekvens av avslöjanden inser vi att hon har en helt egen agenda och ett mycket bestämt mål för vem som ska vinna ledarstriden.

Det vore fel att avslöja för mycket av handlingen, men det räcker med att säga att alla tänkbara kombinationer av lojaliteter och fiendskap utforskas under de 75 minuterna. Pjäsen punkteras av monologer där karaktärerna ger ironiska kommentarer kring sina egna motiv och händelseförloppet. Maktbalansen skiftar fram och tillbaka med oväntade vändningar. Det är en välbekant formel, och för att den ska fungera krävs ett stramt manus och välkontrollerad karaktärsutveckling. Det är också, på det stora hela, vad vi får. Dialogen är full av kvicka, citerbara oneliners, de flesta levererade av Max Newman (t.ex. ”Ge aldrig makt åt dem som saknar humor” eller ”I en skandal är det storyn som räknas, inte bevisen”). Detta förtar dock aldrig det naturalistiska flödet i samtalen. De tre karaktärerna är tydligt åtskilda: Newmans storslagna retorik, Regans mer omogna politiska jargong och Hopkirks precisa manövrerande som döljer en emotionell skörhet. Alan Cox fångar skickligt Newmans förmåga att växla mellan skryt, bravur, förvirring, smicker och ren vrede. Till utseende och manér påminner han här mer om Kenneth Clarkes folkliga charm än om vår nuvarande borgmästare. Laurence Dobiesz visar hur hans karaktärs initiala osäkerhet ger vika för skarpa instinkter och en ambition som är minst lika gränslös som Newmans. Joanna Bending har på många sätt den mest krävande rollen. Hon lyckas gestalta den ansträngning det innebär för en kvinna att tvingas vara ännu mer hänsynslös än sina manliga kollegor för att lyckas i ett politiskt system designat av och för män. I slutscenerna visar hon också en berörande sårbarhet som ger en emotionell förankring åt vad som annars är en ganska kylig och kalkylerande komedi.

Pjäsen tycks lämna oss med två lärdomar. För det första erkänner Kingmaker att de politiska belöningarna går till dem som håller fokus på spelets regler, snarare än till dem som försöker lösa mänskliga, stökiga och oförutsägbara problem utanför dessa regler. Det handlar inte bara om det gamla argumentet att politik handlar om att vinna snarare än att genomföra reformer, utan snarare om att politiker i slutändan stöttar varandra för att de känner sig trygga i att de talar samma språk. Outsidern som drivs av en önskan att ställa saker till rätta utanför det politiska spelet kommer aldrig att bli erkänd. Den andra, mer välkända lärdomen, är att vi får de politiker vi förtjänar: de som når toppen idag är de som förkroppsligar motgiftet till politik snarare än dess traditionella skepnader. När den politiska eliten blir alltmer distanserad från väljarna vad gäller rikedom och bakgrund, blir de politiker som går hem i stugorna de som kan simulera en folklig charm för att ersätta en genuin kontakt. Oavsett deras politiska övertygelser, om de ens har några, så lyckades och lyckas figurer som Boris och Blair genom sin skådespelartalang presentera olika ansikten för olika publiker. De berör allvarliga ämnen lättvindigt och föredrar underhållande upptåg eller tröstande plattityder framför gravitas. Författarna har helt riktigt noterat att i en värld där politik till stor del handlar om att spela roller, växer behovet av att teatern agerar som en speglande och granskande röst. Kingmaker spelas på Above The Arts till och med 23 maj 2015