RECENSION: Licensed To Ill, Southwark Playhouse ✭✭✭

Simon Maeder, Adam El Hagar, Tope Mikun, Daniel Foxsmith i Licensed To Ill Licensed To Ill

Southwark Playhouse

2 december 2016

3 stjärnor

Boka biljetter

Den här föreställningen kan mycket väl visa sig bli den nya 'Jersey Boys'. Den har allt som krävs för en publiksuccé om populärmusik: ett gäng sympatiska, övertaggade killar; en inblick i nöjesbranschens skumma baksida med lurendrejeri och geschäft; samt oskuldsfullt och uppriktigt musikskapande ställt mot den anonyma, slätstrukenheten i massidoliserandet. Hittills klockar giget in på omkring 80 minuter, här presenterat av det tidigare biljettföretaget Corner Shop, som nu har gett sig in på att själva producera 'events'. Och de har gjort det med den äran i en svulstig produktion av skaparna och skådespelarna Adam El Hagar (MCA) och Simon Maeder (Mike D) tillsammans med ensemblen (Daniel Foxsmith som Ad-Rock, och en fantastisk Tope Mikun som DJ och i diverse andra roller), allt under överinseende av den 'konsulterande regissören' Tid. Om du redan känner dig överväldigad av de komplexa frågorna kring vem som gjort vad i detta konstnärliga verk – välkommen till popens overkliga värld.

Adam El Hagar, Daniel Foxsmith, Simon Maeder i Licensed To Ill

Som ett skyltfönster för det högoktaniga, nästan post-adolescenta och frenetiska flängandet bland 'grabbarna', är det här mycket underhållande. De spelar musikinstrument (helt okej, även om deras repertoar och stilistiska bredd verkar något begränsad); de 'sjunger' – om det nu är rätt ord – raplåtar till DJ:ns mixande uppe i ett upphöjt bås, byggt för ändamålet i den sprejmålade scenografin (tack till Rosie Murray) signerad Jemima Robinson. Det är en lekplats av testosteron. Ibland härmar grabbarna föräldragestalter – precis som i den tidigare 'Punk Play' som visades här för några månader sedan – men för det mesta spelar de bara killarna i bandet.

Dramatiskt sett består föreställningen av en rad kraftfulla betoningar. Varje scen, varje rörelse är eftertryckligt utmejslad, bestämd och självhävdande, intensivt deklarerande och självgod. Vad som saknas är en känsla av lyft i dessa fasta penseldrag: vi har ingen aning om var karaktärernas sårbarhet ligger – det är som ett manifest för stark, vit tonårig maskulinitet. Och det ringer lite ihåligt. Det visas helt enkelt upp för mycket självförtroende. Historien skriker efter mer ljus och skugga, efter mer skörhet att utforska, för att göra karaktärerna till något mer än de monotona ramsor som utgör deras rap-material, och mer som verkliga människor man faktiskt kan bry sig om.

Tope Mikun i Licensed To Ill

I övrigt berättar pjäsen att de ena sekunden är nollor, i nästa stjärnor, för att sedan bli avfärdade som 'omoderna' och lämna plats åt mer framgångsrika aktörer. Så det här är inte så mycket en 'Och sen skrev jag...'-berättelse, som en 'Och sen blev jag ansedd som...'-berättelse. De som läser branschtidningar med lupp och besatta samlare av bandkuriosa kommer att fängslas av det, men vem mer, om jag får fråga, bryr sig egentligen?

Adam Al Hagar, Daniel Foxsmith och Simon Maeder i Licensed To Ill,

Nej. Det här är en pjäs som är på väg någonstans, och det kan bli något riktigt, riktigt stort, men just nu är det som en pojke som är tillräckligt gammal för att lukta svett men ännu inte gammal nog att raka sig. Den behöver mer utveckling innan den blir riktigt tilltalande. För tillfället speglar den sig ständigt och kammar håret på olika sätt, men den har verkligen så mycket mer att erbjuda än så. Intressant nog finns det i programbladet en belysande artikel om USA under Trump-eran av Adam Horovitz (snäll judisk pojke, även känd som Ad-Rock) som antyder att skaparna av detta 'event' har mer att säga än vad de ännu får fram i stycket.

Spelas till den 24 december 2016

Foto: Helen Maybanks

BOKA BILJETTER TILL LICENSED TO ILL PÅ SOUTHWARK PLAYHOUSE