RECENSION: Looking For Lansbury, St James Theatre ✭✭✭✭

I jakt på Lansbury

St James’ Theatre

16 oktober

4 stjärnor

Ordet legend används ofta lite för generöst nuförtiden, men Dame Angela Lansbury är sannerligen förtjänt av titeln. Denna stjärna inom både tv, film och teater har nu nått den aktningsvärda åldern av nittio år, så vad passar väl bättre än att blicka tillbaka på hennes glimrande karriär och märkvärdiga liv?

Fiona-Jane Weston har tagit sig an den avskräckande uppgiften. Lansbury är känd för att värna om sitt privatliv, så Weston fick bli en modern Jessica Fletcher för att genomföra den nödvändiga researchen. Hon har varit anmärkningsvärt flitig i sitt arbete och grävt fram brev, dagböcker och tidningsartiklar som används effektfullt för att ge sammanhang genom hela föreställningen.

Särskilt gripande var ett utdrag från Sir Peter Hall, regissören för 1975 års uppsättning av Hamlet. Lansbury spelade Gertrude kort efter att hennes mor gått bort; Halls minnen av hur hon kämpade sig igenom repetitionerna var fängslande och visar på djupet i Westons efterforskningar. Det bjöds på många intressanta godbitar även för den mest inbitne Lansbury-fantasten, som till exempel dotterns nära relation med den ökända Manson-familjen och hennes farfars bakgrund inom politisk aktivism.

Sånger är strösslade genom produktionen, främst melodier förknippade med Lansbury själv. Istället för ett kronologiskt upplägg har Weston parat ihop låtarna så att de representerar den situation Lansbury befann sig i vid den tidpunkten, vilket på det hela taget fungerade mycket väl. De var alla noggrant utvalda, där ”I Don’t Want to Know” från Dear World snyggt matchade perioden då hennes första make Richard Cromwell lämnade henne och avslutade deras äktenskap. Sängknoppar och kvastskaft visade sig vara en publikfavorit som bjöd på rolig interaktion med salongen.

Fiona-Jane Weston gör en utmärkt insats när hon hanterar ett tätt och komplext manus samt en mängd olika karaktärer och accenter. Hennes kontakt med publiken är fantastisk och hennes gestaltning av Lansbury är mycket pricksäker (vilket bekräftades av superfantasten bredvid mig med en Angela-bild som bakgrund på telefonen!). Jag kan dock känna att föreställningen kanske hade tjänat på en annan närvaro på scenen, i stil med den liknande Bette Midler and Me. Kapellmästaren William Godfree var mycket begåvad med en utmärkt sångröst och hade kanske kunnat användas lite mer för att skapa ytterligare variation.

Föreställningen var finurligt iscensatt, där en låda med rekvisita användes för att länka samman de olika perioderna i Lansburys liv. Födelsedagstemat toppades med en gigantisk tårta till publiken – en fin (och god) gest. Det förekom några felsägningar och missade repliker, men det förtog inte helhetsintrycket nämnvärt. Det var en ambitiös produktion och den (oväntat livliga) publiken tog det hela med gott mod.

I jakt på Lansbury är en värdig hyllning till en av sin generations främsta brittiska skådespelare. Föreställningen bjuder på både bildning och underhållning för alla, oavsett om man är en hängiven beundrare eller bara vill ha en trevlig kväll.