RECENSION: Kärleks besvär förgäves och Mycket väsen för ingenting, Haymarket Theatre Royal ✭✭✭✭✭

Ensemblet i Much Ado About Nothing. Foto: Manuel Harlan Kärt besvär förgäves (Love's Labour's Lost) och Mycket väsen för ingenting (Much Ado About Nothing)

Theatre Royal Haymarket

Fem stjärnor (för båda föreställningarna)

15 december 2016

Boka biljetter till Much Ado About Nothing Boka biljetter till Love's Labour's Lost

Dramatiker har länge spekulerat kring mysteriet med Shakespeares "försvunna" pjäs, Love's Labour's Won, som nämns i förbigående i några få dokument från den tiden. Forskare misstänker generellt att det i själva verket rörde sig om en alternativ titel på hans mörka komedi, Mycket väsen för ingenting (Much Ado About Nothing), och att den fick tilläggstiteln på grund av den tidigare succén Kärt besvär förgäves (Love's Labour's Lost). Royal Shakespeare Company har tagit fasta på denna idé för att skapa en perfekt dubbelföreställning av de två pjäserna som delar en blandning av bred komik och mörkare undertoner, om än i olika grad.

Pjäsernas miljöer i Navarre i norra Spanien och Messina på Sicilien har här flyttats till ett engelskt gods, baserat på Charlecote Park nära Stratford-upon-Avon, med skicklig scenografi av Simon Higlett. Dubbeluppsättningen får extra djup av att kostymer, dekor och musik placerar dem kring första världskriget – Kärt besvär förgäves utspelar sig sommaren 1914 och Mycket väsen för ingenting tar vid vid julen 1918. Detta passar perfekt ihop med det vemodiga slutet i Kärt besvär förgäves och karaktärernas återkomst från kriget i Mycket väsen för ingenting.

Steven Pacey, Nick Haverson, Chris McCalphy, Peter McGovern och John Arthur i Kärt besvär förgäves. Foto: Manuel Harlan

Trots sitt bittersöta slut är Kärt besvär förgäves en sprudlande uppsättning. Det flörtiga käbblet mellan de fyra paren är en ren fröjd när ungkarlarna, som svurit att undvika kvinnor under tre års studier, försöker kringgå sina löften för att vinna den franska prinsessan och hennes tre hovdamer. Bland höjdpunkterna finns scenen där männen klär ut sig till dansande ryssar i ett hysteriskt roligt och vilt koreograferat nummer. Ungkarlskvartetten leds briljant av Sam Alexander som kungen av Navarre, tillsammans med Edward Bennett som Berowne, William Belchambers som Longaville och Tunji Kasim som Dumaine. De matchas perfekt av kvinnorna: Leah Whitaker som prinsessan, Rebecca Collingwood som Katharine, Paige Carter som Maria och Lisa Dillon som Rosaline, vars munhuggande med Berowne förebådar deras samspel i Much Ado About Nothing.

Ännu bredare komik bjuds det på av John Hodgkinson i rollen som den spanske resenären Don Armado. Han levererar klassisk humor med sina pompösa manér och träffsäkra felsägningar, såsom när han blandar ihop "artists" med "arse tits" och kallar fredens män för "men of piss". Steven Pacey är särskilt bra som den pedantiske skolmästaren Holofernes som svänger sig med anspråksfulla latinska fraser, och vi ser även starka prestationer av Chris McCalphy som konstapel Dull och Peter McGovern som tjänaren Moth. Allt kulminerar i det sanslöst kaotiska skådespelet "The Seven Worthies", här adapterat till operettstil av kompositören Nigel Hess, vars musik vackert förhöjer både komik och dramatik genom båda pjäserna.

När männen drar ut i krig i slutet av Kärt besvär förgäves skiftar tonen till melankoli, för vilken det enda botemedlet är Love's Labour's Won (Mycket väsen för ingenting). Även om karaktärerna formellt är olika, används samma skådespelare och miljöer i Mycket väsen för ingenting, men nu med en sorglös efterkrigstämning som bådar gott inför det glada tjugotalet och jazzåldern.

William Belchambers, Tunji Kasim, Edward Bennett och Sam Alexander i Kärt besvär förgäves.

Edward Bennett och Lisa Dillon lockar till många skratt i sitt gnabbiga frieri mellan Benedick och Beatrice. I en särskilt uppfinningsrik scen påminner Bennetts fysiska komik, när han tjuvlyssnar bakom ett förhänge, om Eric Morecambes anda. Tunji Kasim och Rebecca Collingwood gör stabila insatser som Claudio och Hero, men Steven Pacey sticker ut som Heros pappa Leonato – han är hjärtskärande när han tvingas bemöta anklagelserna mot dotterns oskuld. Bland byborna får den klassiska komiska rollen som den inkompetente konstapeln Dogberry ett oväntat djup tack vare Nick Haverson. För första gången lyckas rollen enligt min erfarenhet balansera den breda farsen med stråk av patos. Hans förhör av de två fångarna i sitt trånga hem urartar i surrealistiskt clowneri som leder tankarna till Bröderna Marx, men mot slutet känner man verkligen hans frustration över att inte kunna hantera situationen.

Nigel Hess musik lyfter återigen energin, främst med hans tonsättning av Christopher Marlowes lyrik i "Come Live With Me and Be My Love". Den framförs av Harry Waller som Balthasar vid pianot i stil med en ballad av Ivor Novello, och återkommer effektfullt som ett bärande tema i pjäsens stämningsfulla musik.

Båda uppsättningarna, som ursprungligen sattes upp i Stratford-upon-Avon 2014, har nått London via Manchester Opera House och Chichester Festival Theatre i toppskick, uppfinningsrikt och skickligt regisserade av Christopher Luscombe. Trots det dämpade slutet i Kärt besvär förgäves och turerna kring bröllopet i Mycket väsen för ingenting, är pjäserna fantastiskt underhållande – oavsett om man ser dem var för sig eller, ännu hellre, som en helhet.

Spelas till den 18 mars

BOKA BILJETTER TILL MYCKET VÄSEN FÖR INGENTING

BOKA BILJETTER TILL KÄRT BESVÄR FÖRGÄVES