RECENSION: Moby Dick The Musical, Union Theatre ✭✭✭

Ensemblen i Moby Dick. Foto: Pamela Raith Moby Dick The Musical

Union Theatre

18 oktober 2016

3 stjärnor

Boka biljetter ”Call Me Ishmael!” är en musikalisk titel som nästan skriker – ja, stampar och rullar runt på golvet – efter att få liv på scenen.  Och kanske har den fått det nu…  De inledande orden i Herman Melvilles storslagna epos om människans eviga kamp mot naturen öppnar dörren för parodiska musikalsketcher, och det bjuds det friskt på i denna färgstarka musikal av Hereward Kaye (musik, text och manus) och Robert Longden (manus, musik och text). Här firas verkets 25-årsjubileum med en välförtjänt nypremiär i det ständigt uppfinningsrika musikal-laboratoriet vid Union Street.  Bland dess många charmiga sidor är den absolut främsta anledningen att se den den magnifika musiken: två dussin nummer (föreställningen är till 80% genomkomponerad) med en sällsynt energi och smittsam glädje som får en att tina upp och fyllas av entusiasm.  Vid premiärkvällen fanns Kaye själv på plats för att se hur fräsch och tilltalande musiken fortfarande låter, och – faktiskt – även showens ursprungliga West End-producent, Cameron Mackintosh.  Den elva man starka ensemblen levererade numren med strålande engagemang, uppbackade av ett vasst fyrhövdat rockband (under ledning av den skicklige kapellmästaren Lee Freeman bakom klaviaturen).

Anton Stephans och Brenda Edwards i Moby Dick. Foto: Pamela Raith

Pjäsens utgångspunkt är komisk och enkel.  Vi befinner oss på St Godley’s Academy for Girls, sittandes i gymnastiksalen, och – i regi och koreografi av den sprudlande energiske Andrew Wright – är de främre raderna placerade på bänkar medan de tilltalas av den extravaganta rektorn, Dame Rhoda Hottie (Anton Stephans, i full drag och sminkad till tänderna, med en flamboyant klädstil signerad Juliette Craft och Amber Harding).  Det meddelas att skolan hotas av sanktioner från det fruktade Ofsted (skolinspektionen); en ”dramatisk förbättring” krävs; så rektorn tar inspektörerna på orden och presenterar en musikal i gymnastiksalen!  Den är skriven ”på beställning” av en av eleverna, Miss Dinah Sores (redan på namnen förstår ni vilken typ av ordvitsig värld författarna har skapat).  Detta är ett charmigt berättargrepp, och det fungerar som bäst när det lyfts fram tydligt för publiken.

Däremous gled anledningen till varför man valde just detta amerikanska 1800-talsdrama om valfångare mig lite ur händerna, och det är kanske en av de små ojämnheter i manuset som denna uppsättning skulle kunna slipa till i framtida revideringar.  Det finns några sådana spår.  På våra platser låg programblad som sammanfattade handlingen och rollistan.  Det här är information som med fördel hade kunnat vävas in i expositionen för att ge en starkare känsla av struktur och klarhet.  Som det är nu känns föreställningen mer som iscensättningen av ett ”konceptalbum” än ett drama som står helt på egna ben.

Aimee Hodnett och ensamble i Moby Dick. Foto: Pamela Raith

När det kommer till rollbesättningen kan vi köpa ett könsöverskridande grepp för den husmoderliga rektorn, men varför spelades vissa ”flickor” av pojkar?  Även här skulle man kunna göra något väldigt roligt och underhållande av det.  Kanske görs det också, men i så fall försvann förklaringen i den bullriga spelglädjen.  Givetvis är detta tidiga dagar för teaterrummet och det krävs tålamod för att finslipa tekniken.  Gareth Tuckers ljuddesign gör framsteg med att lösa hörbarheten, även om artikulationen i de förstärkta sångtexterna ibland lämnar en del att önska, då balansen mellan musiker och sångare fortfarande är en utmaning.  Tim Deilings ljussättning var däremot betydligt mer träffsäker.

Tekniska detaljer åsido är ensemblen suverän och lyfte materialet, åtminstone röstmässigt.  Stephans fylliga baryton värmde i de många dramatiska numren.  Därefter hittar vi Brenda Edwards (som Miss Mona Lott i rollen som Ahabs fru, Esta) som aldrig låtit bättre: av alla medverkande var hennes röst bäst lämpad för Kaye och Longdens speciella stil, och hennes nummer gav henne störst räckvidd (även om handlingen gör att hon försvinner under en ganska lång tid i mitten).  Berättaren spelas av Rachel Ann Raynham (som Dinah i rollen som Ismael).  Istället för att använda berättarrollen som en lugn paus i galenskapen, dras hon in i nätet och spetsas av harpunerna; genom att sudda ut gränsen mellan berättelsen och berättaren tappar vi den dyrbara distansen.  Tänk på hur väl berättaren i ”The Rocky Horror Show” balanserar det absurda med ett lugnt och orubbligt lugn, vilket förhöjer upplevelsen.  Här riskerar ”parodin-i-parodin” att bli lite kaka på kaka.

Sam Barrett och Brenda Edwards i Moby Dick. Foto: Pamela Raith

Det finns andra skeppskamrater ombord på valfångstfartyget Pequod: Perola Congo är Miss Charity Case (Queequeg); Laura Mansell är Amanda Poker (Starbuck); Glen Facey är Miss Buster Cherry (Pip); Rebekah Lowings är Daisy Mae Blow (Tashtego); Aimee Hodnett är Fonda Cox (Stubb); Grant McConvey är Wayne Kerr (Elijah); Sam Barrett är Mr Earl Lee Riser (Coffin); och rösten till Moby Dick gjordes av en andligen närvarande Russell Grant.  Det intressanta med ”pjäs-i-pjäsen”-formatet är att det vanligtvis växlar fram och tillbaka så att vi påminns om skillnaderna och likheterna.  Typexemplet är ”Kiss Me, Kate”, som kunde ha fungerat som en guide för att balansera manuset här.  Som det är nu kommer återgången till skolans ”normalitet” – där alla har namn direkt hämtade från brittiska buskisfilmer som Carry On – som något av en överraskning.

Andrew Wrights uppsättning gör vad den kan för att lyfta fram showens många förtjänster.  Det kan dock krävas mer än bara pigg regi och livlig rörelse för att skapa en större sammanhållning i detta ännu ganska spretiga urval av magnifika delar.  Jag är säker på att det kreativa teamet är redo för utmaningen, och de modiga producenterna Amy Anzel och Matt Chisling är beredda att ta föreställningen vidare på dess resa.

Spelas till den 12 november 2016

BOKA BILJETTER TILL MOBY DICK THE MUSICAL