RECENSION: Other Desert Cities, Old Vic Theatre ✭✭

Other Desert Cities

Old Vic Theatre

21 mars 2014

2 stjärnor

En teaterregissör har flera huvuduppgifter: att utveckla och förverkliga ett koncept eller en vision för pjäsen som samspelar med texten och gör uppsättningen relevant, begriplig och engagerande; att leda ett kreativt team för att gemensamt genomföra visionen; att förstå karaktärerna tillräckligt väl för att skådespelarna ska kunna gestalta dem; att rollbesätta rätt personer för uppgiften; och att locka fram det bästa ur alla inblandade så att produktionen kan lyfta i linje med visionen.

Enligt min mening är rollbesättningen alltid nyckeln.

Världens bästa vision faller platt om rollbesättningen felar. Men med rätt skådespelare kan man överbrygga brister i manuset eller glapp mellan text och regi. Briljant skådespeleri kan dölja nästan vad som helst.

Dåligt skådespeleri blottlägger däremot varje svaghet i en produktion, ofta i ett obarmhärtigt och avslöjande ljus.

Other Desert Cities, av Jon Robin Baitz – mannen bakom TV-serien Brothers And Sisters och tvåfaldigt Pulitzer-nominerad, bland annat för just denna pjäs – spelas nu på Old Vic i regi av Lindsay Posner.

Det är inte den främsta pjäs som skrivits, men det är ett gediget och fängslande stycke dramatik. Det är ett intimt familjedrama om hemligheter, lögner, politik och passion; samtidigt belyser den det republikanska partiet i USA (ganska skoningslöst), pressen och längtan i författarlivet samt vad kärlek kan driva en människa till – på gott och ont.

Pjäsens största styrka ligger i de fantastiskt komplexa och verklighetstrogna karaktärerna i denna minst sagt dysfunktionella familj: Polly, den kyliga matriarken som blev känd för att ha satt ner foten mot Barbara Bush; Lyman, den före detta filmstjärnan som blev politiker och besitter en examen i älskvärdhet; Silda, Pollys torrlagda syster vars vrede över beroendet av systern är lika stor som universum; Trip, den sexberoende yngre sonen som producerar skräp-TV men har ärvt den diplomatiska fingertoppskänsla som krävs för att navigera i familjens minfält; och Brooke, den deprimerade, begåvade författaren som inte haft en bra dag sedan hennes storebror och bästa vän tog sitt liv.

En jul samlas familjen för att fira, och Brooke meddelar då att hon skrivit en bok om broderns död utifrån sin egen bild av händelseförloppet. Hennes förakt för republikanismen smälter samman med den idealiserade bilden av brodern för att lindra hennes eget lidande. Boken är en brutal attack mot föräldrarna, deras vänner och deras tro. Den hotar att splittra familjen för alltid, och resultatet blir att sanningar som aldrig tidigare uttalats äntligen kommer upp till ytan.

Polly, Brooke och Silda är tre fantastiska kvinnoroller; i New York gavs de liv av Stockard Channing, Rachel Griffiths och Linda Lavin.

I West End har det dessvärre inte gått lika bra.

När rollistan presenterades utgick jag ifrån att Clare Higgins skulle spela Polly. Hon har den tyngd, röst, kyliga blick och fundamentala hårdhet som Polly kräver. Polly har nämligen omslutit sitt hjärta med stål sedan sonens död, och den styrkan och isoleringen är kärnan i hennes väsen. Men nej, här spelas rollen av Sinéad Cusack – en skådespelerska med samma järnvilja som en bit mandelpudding och en blick som ständigt hotar att brista ut i gråt snarare än att stå upp mot Barbara Bush.

Cusack är helt fel i rollen som Polly, och som ett resultat av det tappar hela pjäsen balansen.

Cusack vill bli älskad; det vill inte Polly. Cusack gnäller; det gör inte Polly. Cusack ger fingervisningar om vad som ska hända; det gör inte Polly. Cusack ger ifrån sig ett ljud som en skrämd pungråtta när Brooke meddelar att boken ska ges ut; det gör inte Polly. Cusack kan inte gå rakt i högklackat; det kan Polly.

Att Cusack inte ens är i närheten av den sanna Polly görs än mer tragiskt av att Higgins finns på scenen, nästan bortkastad som Silda. Inte för att hon inte är en utmärkt Silda, det är hon, men hon hade kunnat bli en briljant Polly – och faktum är att Cusack förmodligen hade fungerat bra som Silda mot henne.

Higgins är som bäst när hon är tyst, iakttagande eller tankfull. Den blick av ren och skär lystnad hon ger whiskyflaskan. Den tärda smärtan när hon hör mamman hota med att bryta med Brooke. Den där märkliga, frånvarande blicken hon ger Lyman då och då. Den skadeglada glädjen när hon är redo att kasta sig över Trips joint. Varje del av Silda finns där; allt Higgins behöver för att det verkligen ska lyfta är en värdig motspelare i rollen som Polly.

Martha Plimpton kämpar med att hitta fram till Brooke, främst för att hon inte har någon riktig Polly att spela mot. Men hon lyckas till slut, och inledningen av andra akten – när hon och Daniel Lapaines Trip diskuterar sina föräldrar – är uppsättningens höjdpunkt. De fungerar som syskon och det slår gnistor om deras samspel, vilket får båda att prestera på topp. Här börjar pjäsen äntligen sjunga.

Plimpton genomför sluscenen med stor finess, faktiskt bättre än Rachel Griffiths gjorde på Broadway. Kanske är det just på grund av Cusacks feltecknade Polly som Plimpton kan ge Brooke en värme som känns trovärdig. Oavsett anledning är hennes skarpa tal vid bokreleasen något alldeles extra.

Lapaine är faktiskt utmärkt rakt igenom som Trip. Det är en svår roll eftersom han mest ska fungera som medlare mellan föräldrarna och systern, samt som kompis till systern och mostern. Men han lyckas också, helt utan repliker, förmedla den plåga han burit i skuggan av en förlorad bror och en sörjande syster. Denna Trip är van vid att stå utanför familjens strålkastarljus, och föredrar det så. Lapaine skapar en stark kontrast till Brooke men är samtidigt tydligt hennes största fan. En strålande insats.

Det finns ett ögonblick i andra akten när Lyman pratar om överlevnad och säger något i stil med: "Det var bara skådespeleri, och det föll sig naturligt för mig". När Peter Egan säger detta låter det i bästa fall ironiskt, och i värsta fall smärtsamt felaktigt. För det Peter Egan inte kan är att spela Lyman Wyeth. Precis som Cusack är han helt fel för rollen. Han bemästrar varken kontrollerad vrede, sjudande oro eller djup förtvivlan – allt det som Lyman måste utstråla. Det finns ingen röd tråd i hans rolltolkning; det är ett spretigt skådespeleri fyllt av tunga steg och hundliknande miner. Hans sorti med repliken "Inga kommentarer" är rent av pinsam.

Han lunkar runt på scenen som en olycklig Paddington-björn med ett uttryck av nollställd dumhet. Det finns inga spår av en före detta statsman, en förmögen entreprenör eller ens en äkta make. Hans insats är som en bit marsipan som drunknar i ett hav av sentimentalitet och överspelat ingenting. Det är plågsamt att se honom gå under i rollen.

Här måste regissören Posner ta på sig ansvaret. Detta är fel ensemble för pjäsen, och om han anser något annat borde han inte regissera den. Likaså tillåter han (eller kräver) att Cusack och Egan två gånger hinta om den hemlighet som utgör kärnan i familjens sammanbrott. Det behövs inte, och det går stick i stäv med karaktärernas natur. Det är inte nödvändigt att förbereda publiken på vad som ska hända; det är mycket bättre om det bara sker. Låt chocken komma naturligt. En bra regissör hade låtit manuset tala för sig självt.

Old Vic spelas återigen som en arenascen (in-the-round), vilket skapar en närhet till skådespelet. Detta blir ödesdigert med denna rollbesättning; avståndet hos en vanlig titta-ut-scen hade kanske kunnat dölja Cusacks och Egans brister, men här blir varje rörelse obarmhärtigt exponerad.

Detta är en illa rollbesatt och ogenomtänkt produktion av ett i grunden intressant stycke samtidsdramatik. Det borde ha varit så mycket bättre än så här.

Men den är värd att se för Lapaine, Plimpton och Higgins skull.

Om bara Claire Higgins hade fått spela Polly...