RECENSION: Rent Boy The Musical, Above The Stag ✭✭✭

Rent Boy, The Musical

Above The Stag Theatre

28 juni 2015

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

Teater betraktas ofta som ren verklighetsflykt, särskilt musikaler, så det är alltid intressant att stöta på ett verk som inspirerar till lite efterforskningar. Så var fallet med Rent Boy, The Musical, som just nu spelas på Above The Stag Theatre i en uppsättning regisserad av Robert McWhir.

Ett av de bästa numren i föreställningen, som kombinerar utmärkt koreografi (tack vare den mycket begåvade Carole Todd) med en smittsam melodi, är "Who Invented The Jockstrap?". När ensemblen tog sig an låten och numret med outtröttlig energi kom jag på mig själv med att undra vad svaret på frågan faktiskt var. Det var sannerligen en fråga jag aldrig ställt mig förut. Det visar sig att det var C. F. Bennett år 1874 – se där, musikaler kan vara lärorika!

Det här är musikalteater som är precis vad den heter. Titeln antyder vågade upptåg, massor av dubbeltydigheter och killar i ensemblen klädda i mycket tajta byxor: rena himmelriket för en Roger de Bris-typ. Och produktionen levererar på alla dessa punkter.

Om teamet bakom Carry On-filmerna fortfarande skrev idag, skulle de mycket väl ha kunnat komma på en del av de tramsigheter vi ser här:

If you need a hammering I’m the one who can. I don’t want to hear you yammering Learn to take it like a man.

Subtilitet står inte högt i kurs här – men det behöver det inte heller. Inget med produktionen gör anspråk på att vara fint eller viktigt: det är en övning i glädje, och om du går dit i hopp om skratt och nakenhet av burlesk-snitt, lär du bli rikligt belönad.

Manus och sångtexter av David Leddick är enkla men harmlösa. Det påminner mer om ett kollage av tankar och sketcher än en regelrätt musikal, men det är osannolikt att målgruppen bryr sig om det. Med fokus på en prisutdelning för, i princip, Årets Rent Boy, rusar stycket från den ena vinnarens karriär till den andras, med några löst sammanhängande "intervjuer" mellan galans värd (senare värdinna när akt två öppnar i en slags hyllning till Billy Flynn) och vinnarna som krydda.

Berättelsen bjuder inte på några stora uppenbarelser och de vanliga klichéerna om att "det bara är sex" rullar förbi i en oändlig ström. En del av helheten är dock en sorts motvillig eller tveksam kärlekshistoria mellan en av killarna och en ensam, mjuk klient som tror att de kan ha en "riktig" relation. Detta är, milt uttryckt, klumpigt sammanvävt med den ekivoka lättsamheten och det är nästan omöjligt att ta det på allvar – och vore det inte för skådespelarnas hängivenhet och förmodligen McWhirs önskan att göra stycket lite mer intrikat än väntat, hade denna del av showen kunnat bli sorglig. Men det blir den inte; den hanteras ganska känsligt och väcker faktiskt intressanta frågor. På nästan exakt samma sätt (och tonläge) som succéfilmen Pretty Woman gjorde på 90-talet.

Men precis som många musikaler under de senaste hundra åren har förlitat sig på den potenta kombinationen av sex, dans, musik och objektifiering av kvinnor för att nå framgång, så gör även denna show det – med skillnaden att det här är objektifieringen av unga män som är den utmärkande faktorn.

Det räcker med att säga att man inte behöver anstränga sig för att tro på det man ser: varje medlem i ensemblen övertygar som en tänkbar Rent Boy, definitivt vad gäller utseende, attityd och bekvämlighet med att vara lättklädd. Showen fungerar aldrig bättre än när camp-faktorn är på max och attityden är mer Gypsy Rose Lee än traditionell musikal. Höjdpunkterna inkluderar den plåtande, höftrullande Cell Block Tango-kusinen "Pete's Tool Rental"; det överdrivna drag-numret som inleder akt två (komplett med stora vita fjädrar, en retsam striptease och två barbröstade assistenter) i "I Have My Fans"; den tidigare nämnda "Who Invented The Jockstrap?"; och den livliga "All My Dreams In A Row".

Andrew Sargents pastischartade musik är melodiös och fartfylld, men i slutändan ganska lättglömd. Michael Webborns musikaliska ledning är solid och det förinspelade ackompanjemanget passar perfekt in i den smått smaklösa inramning som en sådan här prisutdelning bör ha. Det finns dock vissa problem med ljudbalansen – vilket snarare verkade handla om att artisterna behövde stödja sina röster ordentligt för att nå ut än något annat.

David Shields står för en passande dystert glittrig scenografi, men hans kostymer är underbart roliga. Guldvästarna är en särskilt inspirerad detalj. Chris Withers pragmatiska ljussättning ser till att alla syns i bra dager och att det som kräver skuggor får det.

Föreställningens verkliga stjärna är Carole Todds livliga, kaxiga och medvetna koreografi, som tar fram det allra bästa hos ensemblen och mästerligt höjer stämningen i salongen till toppnivåer. Ensemblen kanske inte är riktiga prostituerade, men de är sannerligen riktiga artister.

Aaron Jenson glänste och var passande tuff i rollen som Edge, han var helt ogenerad oavsett vad manuset krävde och dansade med stor stil och känsla. Frank Loman håller tempot uppe som konferencier, en sorts Graham Norton på LSD-karaktär, med stora gester och syrliga kommentarer – och hans drag-nummer är också väldigt roligt. Lucas Meredith är hysterisk som konferencierns olycksaliga men vassa och glammiga assistent, och gör mycket av en liten roll.

Samuel Clifford och Conleth Lane gör ett beundransvärt jobb som paret (klient och tjänsteleverantör) som trevande utforskar möjligheterna till en äkta känslomässig relation. Även om dialogen är lite väl sötaktig spelar de rollerna rakt och ärligt, och resultatet blir genuint rörande. Bra insatser görs även av Marcus Grimaldi, Phil McCloskey och Henry Collie (som är denna uppsättnings svar på Dirk Diggler à la Mark Wahlberg).

Hela ensemblen har fina sångröster och för det mesta är diktionen utmärkt. Det verkade dock som om de flesta var vana vid att förlita sig på mikrofoner för att nå längst bak i salen. I en liten lokal som Above The Stag borde detta inte vara nödvändigt och var en smula besvikelse.

Trots det går det inte att klaga på energin, engagemanget och entusiasmen hos den främst unga ensemblen. Och även om råmaterialet kanske inte är briljant, glänser McWhirs skicklighet i att göra helheten mycket större än summan av dess delar. Dess målgrupp (Above The Stag är Storbritanniens enda professionella HBTQ-teater på heltid) kommer utan tvekan att njuta av det – men faktum är att alla med humor kommer hitta mycket att gilla här.

Rent Boy The Musical spelas på Above The Stag Theatre till och med den 2 augusti 2015