RECENSION: Roots, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

Jessica Raine och Linda Bassett i Roots. Foto: Stephen Cummiskey Roots

Donmar Theatre

2 oktober 2013

4 stjärnor

Det finns många anmärkningsvärda aspekter av James Macdonalds uppsättning av Arnold Weskers Roots, som just nu spelas på Donmar Theatre. Men det kanske mest slående är att Wesker redan när han skrev pjäsen – 1959 – hyste så starka känslor inför kulturens förflackning.

Hans argument är vältaliga, obestridliga och mer sanna idag än de var då: i grunden kokar det ner till idén att om något värdefullt transformeras till något vardagligt och lättillgängligt för att alla ska kunna ta del av det, kommer ingen – eller åtminstone allt färre – att lägga energin på att förstå det sublima. Man nöjer sig med det enkla och lättsmälta. Glöm kvaliteten, bara det går snabbt att få tag på.

I den här pjäsen undersöker Wesker flera stora teman: socialismens misslyckande, den engelska arbetarklassens stagnation, de generationsklyftor och den bitterhet som uppstår i tider av förändring, samt hur män rutinmässigt underskattar kvinnor. Men för att utforska dessa frågor använder Wesker en form som kräver publikens fulla uppmärksamhet för att ge utdelning.

Den första akten är krävande: karg och nästan hopplös. Den andra är mer lockande när klanens respektingivande matriark introduceras, följt av patriarken, vilket ger familjens dynamik en tydligare kontur. Gränser dras och ståndpunkter intas. I tredje akten samlas sedan hela familjen för att träffa den yngsta dotterns friare. Som väntat visar han sig vara en usling, och det verkar som om dottern ska sättas på plats. Men då händer något helt anmärkningsvärt.

Det här är en pjäs som helt enkelt inte fungerar utan sensationella rollprestationer från huvudkaraktären Beatie och modern. Här är både Jessica Raine och Linda Bassett helt fantastiska. Raine har kanske den tacksammare uppgiften: Beatie är den rebelliska, livliga men också något bländade anhängaren till sin älskare Ronnies socialistiska nytänkande. Hon verkar dock inte riktigt förstå vare sig grunderna i eller effekten av Ronnies läror på henne själv eller hennes familj. Raine är strålande i ordets rätta bemärkelse. Hon tillför glädje och charm till varje aspekt av karaktären, även när Beatie beter sig som en riktig ragata.

Bassett är fenomenal som den torra, fängslande och hårdföra modern – hon lyckas göra köksregionens vardagliga rutiner engagerande, stoiska och osentimentala. Och hon är rolig. I det fullständigt enastående ögonblick då hon sätter ner foten mot den pretentiösa Beatie och tvingar dottern att se sin familj för vilka de faktiskt är, bjuder hon på ett skådespeleri med enormt djup och insikt. Genom den upplevelsen transformeras Beatie.

Dessa är två av de bästa kvinnliga huvudrollsprestationerna som skådats på en Londonsen i år.

Men faktum är att hela ensemblen excellerar; det finns inte ett svagt kort i rollistan. Hildegard Bechtlers scenografi förtjänar högsta betyg – den är minutiöst detaljerad och fängslande i all sin deprimerande gråhet. Detta är utmanande teater att se på, men den är engagerande och i slutändan livsbejakande. Helt magnifik.

Donmar har, under Josie Rourkes ledning, aldrig varit bättre.