RECENSION: She Loves Me, Landor Theatre ✭✭✭✭

Joshua LeClair och Ian Dring i She Loves Me. Foto: Darren Bell Photography. She Loves Me

Landor Theatre

8 februari 2015

4 stjärnor

En av de största fröjderna med teater är möjligheten att se artister blåsa nytt, uppfriskande liv i karaktärer eller scener som man tror sig känna utan och innan. Att bli genuint överraskad av en uppsättning av en välkänd musikal är minst lika spännande som att bevittna en stjärnas genombrott eller premiären av ett stycke som kommer att bli en klassiker. När en artist tar sig an en biroll med sådan kraft och bjuder på en så perfekt avvägd, transformerande tolkning att framtida artister kommer att mätas mot den – då räcker ordet "spännande" inte till. När detta dessutom inte sker i West End eller på Broadway, utan på en blygsam Fringe-scen, är det än mer anmärkningsvärt.

Just nu spelas Robert McWhirs glädjefyllda och innovativa nyuppsättning av She Loves Me (musik av Jerry Bock, sångtexter av Sheldon Harnick, manus av Joe Masteroff) på Landor Theatre. Det är en underbar kammarmusikal som hade premiär på Broadway 1963 och senast sattes upp professionellt i West End 1994. McWhir känner till Landors begränsningar utan och innan och är särskilt skicklig på att utnyttja dem till sin fördel. Denna uppsättning av She Loves Me visar tydligt hans fingertoppskänsla; begränsningarna används för att förhöja produktionen snarare än att störa den.

Den begåvade David Shields har skapat en förtjusande scenografi som är lika anpassningsbar som den är pricksäker. Huvudscenen, Maraczeks Parfumerie, är precis som den ska vara: vacker, gammaldags och lagom exotisk. Med hjälp av draperier förvandlas rummet skickligt till caféet där älskande möts i smyg, och till sjukhuset där den äldre herr Maraczek återhämtar sig efter en incident med en pistol. Shields kostymer sitter också som en smäck och frammanar de eleganta men lekfulla trettiotalsvibbarna helt ansträngningslöst.

Iain Vince-Gatt står för utmärkt musikalisk ledning och styr det hela från sin keyboard med assistans av två skickliga stråkmusiker. Robbie O'Reilly koreograferar finurligt och med fart: ensemblenumret på caféet är särskilt livligt och underhållande.

She Loves Me är en delikat liten karamell; en söt historia om kärlek och missförstånd bland parfymflaskor och ansiktskrämer i en liten familjeägd parfymeri. Amalia och Georg har skrivit kärleksbrev till varandra under en längre tid utan att veta att det är just varandra de skriver till. Hon svarade på hans annons i tidningens kontaktspalt, och så började korrespondensen. De arbetar ihop men tål knappt varandra på jobbet.  Ögonblicket kommer när brevskrivarna bestämmer sig för att ses, men inget går enligt planen. På vägen mot insikt och lycka får vi följa herr Maraczek och hans otrogna fru, den manipulative och svekfulle Kodalys intriger, den godhjärtade Ilona som bara vill bli älskad, kontoristen Ladislav som lever i skräck för att få sparken, och budpojken Arpad som drömmer om att bli tagen på allvar. Om det låter bekant beror det på att historien låg till grund för James Stewart-filmen The Shop Around The Corner (Den lilla butiken) och Meg Ryans och Tom Hanks You've Got Mail (Du har mail). Men She Loves Me är bättre än båda två, inte minst för att musiken är smittande, texterna skarpa och historien berättas på ett så fängslande sätt. Uppsättningens absoluta stjärna är Joshua LeClair, vars Arpad är bubblande energisk och helt övertygande rakt igenom. Allt LeClair gör är väl avvägt, genomtänkt och fullt av hjärta. Varje gång han äntrar scenen höjs energin. Han har en ren och vacker röst och ett ärligt skådespeleri som passar perfekt för den intima scenen. Hans relation till Ian Drings herr Maraczek är vackert skildrad och han ger andra akten en flygande start med ett fantastiskt framförande av Try Me.

Utan att någonsin försöka stjäla strålkastarljuset lyckas LeClair göra Arpad till en av hörnstenarna i denna lyckade nyuppsättning. Det är en vinnande, triumfartad prestation på alla sätt – LeClair är definitivt en talang att hålla ögonen på framöver.

Dring gör också ett mycket fint jobb. Hans Maraczek är strålande – den perfekta tjuriga gubben som vill ha ordning i butiken men som i smyg älskar och beundrar sin lojala personal. Samspelet med LeClair är utmärkt, liksom scenerna med Charlotte Jaconellis Amalia och John Sandbergs Georg. Hans ursäkt till Georg är särskilt rörande.

McWhir har haft den inspirerade idén att låta Dring även spela hovmästaren på caféet, ett beslut som låter Dring släppa loss ordentligt (med hjälp av en fånig peruk) och glänsa som en utagerande och petig dörrvaktstyp. Dring tar chansen och kramar ur varenda droppe humor ur rollen; hans divalika hovmästare är otroligt rolig. Dubbelrollen visar Drings bredd och förstärker tragiken i herr Maraczeks resa. Riktigt bra jobbat.

Som den sliskige och falske Kodaly, charmören med det stiliga yttre, behöver Matthew Wellman slappna av lite mer, men han är överlag imponerande. Han har en bra röst och rätt scennärvaro – han spelar fåfäng på pricken. Emily Lynnes Ilona är charmigt udda och söt. Hon har en behaglig röst, men behöver arbeta på projektionen; även i den lilla lokalen på Landor var hon ofta svår att höra, särskilt i A Trip To The Library, vilket inte berodde på balansen mot musiken. Lynne verkade mer hemma i dialogen och visade prov på utmärkt komisk tajming. David Herzog är en fröjd som den (mycket rolige) kontoristen Ladislav som går på tårna av rädsla för att få sparken. Herzog gör honom underfundig och observant – en vän och rådgivare mitt bland parfymflaskorna. Hans komiska tajming är exakt och han sjunger bra; Perspective är en höjdpunkt. Rollen som Amalia är en dröm för en sopran: underbara sånger som Dear Friend och Vanilla Ice Cream, kombinerat med mjuk komik och romantik. Charlotte Jaconelli är sannerligen en begåvad sopran med en fyllig och säker röst. Ibland blev hennes tolkning lite väl klassisk (det är Bock, inte Beethoven), men för det mesta – och i synnerhet i Vanilla Ice Cream – var hon en ren fröjd att höra. Hennes skådespeleri var något försiktigt men uppriktigt, och hon skapade en mångbottnad Amalia. Med ett lite mer avslappnat anslag kommer Jaconelli att verkligen glänsa.

John Sandberg gör sitt yttersta för att ge liv åt Georg. Det är pjäsens nav: den goda killen som jobbar hårt och är hopplöst romantisk. Sandberg behöver dock få in mer energi i sin prestation och bli varmare i kläderna. Han har inte riktigt rätt röstkaraktär för partituret, även om han sjunger helt godkänt. Han är sympatisk och passande drömmande, men känns lite för spänd.

Det är en svår balansgång som Jaconelli och Sandberg måste bemästra i She Loves Me: de ska båda vara handlöst förälskade i sin osedde brevskriven samtidigt som de, mot sin vilja, faller för personen de jobbar med och som de egentligen är tveksamma till. Här lyckas båda artisterna väl med det avmätta och smått obekväma i butiken, men de behöver jobba mer på att få fram den attraktion och lätthet som krävs för att kärlekshistorien ska kännas helt trovärdig. Båda är lite för tyngda av ångest och i lägre tempo än önskat. Det behövs mer pirrande förväntan och den där smärtsamma längtan. När de hittar rätt där kommer pjäsen att blomma ut ännu mer.

Ensemblen sliter hårt och ger utmärkt vokalt stöd, där Annie Horn och Tom Whalley utmärker sig lite extra.

Det här är en fräsch, varm och livlig nyuppsättning av en begåvad, lågmäld och intim musikalisk komedi. McWhir har lyckats matcha Landors intima atmosfär med pjäsens karaktär, och Vince-Gatt ser till att musiken får gnistra. Genuint underhållande.

She Loves Me spelas på Landor Theatre till och med den 7 mars 2015.