RECENSION: Shipwreck, Almeida Theatre ✭✭✭

Helena Payne recenserar Anne Washburns Shipwreck i regi av Rupert Goold, som nu spelas på Almeida Theatre.

Ensemblen i Shipwreck på Almeida Theatre. Foto: Marc Brenner Shipwreck

Almeida Theatre

19 februari 2019

3 stjärnor

Boka biljetter Anne Washburns Shipwreck på Almeida är en lång föreställning, och den känns verkligen lång. Rupert Goolds särpräglade men underhållande regi och de fantastiska insatserna från den genomgående starka ensemblen gör sitt bästa för att ge pjäsen driv, men den är i bästa fall överskriven och i värsta fall irriterande pratsam och predikande. Pjäsen kretsar löst kring en kenyansk pojke som adopterats av ett vitt kristet par i amerikanska rostbältet, och de oundvikliga spänningar som uppstår dem emellan i Trumps tidevarv.

Fisayo Akinade som Mark i Shipwreck. Foto: Marc Brenner

Det mest njutbara är synergin mellan Jack Knowles ljussättning och Miriam Buethers scenografi. Scenrummets fokus är ett stort runt bord som även fungerar som scen. Ovanför hänger en vacker gloria eller ljusband som graciöst förändras för att komplettera dramatiken, och vid ett tillfälle när vridscenen används förvandlas hela teatern till ett gigantiskt roterande zoetrop. Vid ridåfall sitter publikmedlemmar runt bordet blandade med tydliga skådespelarstatister som ”minglar”. Det är en kliché som jag antar vill antyda att vi, publiken, också är skådespelare och medskyldiga i den historia som utspelar sig. Problemet med den här showen är dock att den nästan uteslutande består av historia; uppriktigt berättande och tilltal direkt till publiken. Det känns som skådespelare som ombetts hålla TED-talks om politik, Trump och rasfrågor – bokstavligen ingen människas idé om en lyckad utekväll.

Tara Fitzgerald som Teresa i Shipwreck. Foto: Marc Brenner

Justine Mitchell utmärker sig i rollen som nätkrigare i sin förmåga att hitta den välbehövliga humorn i manuset. Hennes replikföring är torr och vindlande, och hon fångar frustrationen över det engelska språkets begränsningar när man försöker föra ett respektfullt samtal om så känsliga och livsviktiga ämnen som identitets- och raspolitik. Khalid Abdalla gör en balanserad rolltolkning som en homosexuell advokat som valde att rösta på Trump, trots protester och fasa från sin partner och sina likasinnade liberala elitvänner. Fisayo Akinade levererar ett vackert porträtt av den adopterade sonen och utforskar smärtsamt det utanförskap som någon uppvuxen i en kultur som skiljer sig från ens eget ursprung kan känna. Hans karaktär belyser också viktiga poänger om skillnaden mellan hans erfarenhet som adopterad kenyan till vita amerikanska föräldrar och hans jämnåriga som är ättlingar till afroamerikanska slavar. Trots deras stora ansträngningar gör den homogena skrivstilen att alla karaktärer faller in i ett liknande mönster av språklig ton och manér. Vi får så småningom veta att detta förklaras av att alla andra karaktärer är fantasifoster hos pojken, men det gör det inte lättare att lyssna på.

Khalid Abdalla (James Comey) och Elliot Cowan (Donald J Trump) i Shipwreck. Foto: Marc Brenner

Shipwreck gör flera relevanta poänger, som att ”konst är mycket mindre effektiv när den är direkt”, vilket är högst ironiskt för en pjäs som känns av varje minut av sina tre timmar av moraliserande. Den stjärnbeströdda ensemblens totala övertygelse räddar dock detta experiment från att bli självupptaget, och Luke Halls projektioner förmedlar kraftfullt den förbannelse och omedelbara bekräftelse som sociala medier innebär – där de flesta av oss fokuserar på att kampanja och hålla låda istället för att göra något fysiskt och genuint effektivt. Kanske chockade Washburns groteska porträtt av Trump i sammetsbyxor och guldfärgad kroppsmålning publiken på andra sidan Atlanten. Här i Storbritannien tycks dock de flesta ha satir i blodet, vilket gör att denna tänkta klimax snarare blir ganska tam.

Spelas till och med 30 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL SHIPWRECK