Recension: Stephen Ward, Aldwych Theatre ✭✭

Alexander Hanson & Charlotte Blackledge i Stephen Ward. Foto: Nobby Clarke Efter att ha varit ett fan av Andrew Lloyd Webbers musikaler i många år, såg jag fram emot Stephen Ward med stort intresse. Förhandsreklamen antydde att detta kunde vara ett avsteg från Lloyd Webbers traditionella stil. Wards historia var intressant, och det glada sextiotalets bakgrund erbjöd en guldgruva av möjligheter för det kreativa teamet att ösa ur.

Men någonstans under resans gång gick det här projektet kapitalt fel.

Stephen Ward var en framgångsrik osteopat och konstnär på sextiotalet. Han blev vän med inte bara etablissemangets nyckelspelare utan även personligheter i Soho och en hel del attraktiva unga tjejer som introducerades i hans inflytelsesfär. Politiska affärer, egon och vendettor samverkade för att göra Ward till syndabock när regeringen blev indragen i en skandal av dittills okända proportioner, samtidigt som kvällstidningarna blommade ut för första gången. Det är en historia som lovade så mycket, men som föreställning ger Stephen Ward väldigt lite tillbaka.

Alexander Hanson i rollen som Stephen Ward är en mycket cool karaktär. Han berättar sin historia och uttrycker sin förundran över att ha hamnat i en skräckkammare på ett vaxkabinett i Blackpool. Charlotte Blackledge och Charlotte Spencer är trovärdiga som Mandy Rice Davies och Christine Keeler, och resten av ensemblen gör sitt yttersta med ett bitvis väldigt platt material. Några av polisförhörsscenerna i andra akten bjuder på de mest dramatiska ögonblicken, och jag vågar påstå att man inte kommer att få se en societetsmiddag kombinerat med en S&M-orgie i en Andrew Lloyd Webber-musikal igen inom den närmaste framtiden.

Det är först i andra akten som Joanna Riding lyckas få Stephen Ward att lyfta. Hennes magiska solo Iu2019m Hopeless When It Comes To You visar prov på klassisk Lloyd Webber-form, men tyvärr varar det bara i några ögonblick innan det är borta. Stephen Ward är Andrew Lloyd Webber i lättversion. Det finns inte mycket att rekommendera i detta partitur. Det är banalt, intetsägande och saknar den melodiska magi man förväntar sig av Lloyd Webber. Även texterna är klumpiga och långt ifrån den finess som krävs för att få den här musikalen att fungera.

Det repetitiva partituret är fyllt av illa passande recitativ ackompanjerat av vad som måste vara den minsta orkester som någonsin prytt en Lloyd Webber-produktion. Det är en elektronisk och skrällig röra orkestrerad av Lloyd Webber själv.

Scenografin är till största del elegant med en serie mjukt glidande draperier som snabbt förflyttar scenerna, kompletterat med generiska projektioner av landsbygd som ger en subtil indikation av platsen. Allt eftersom föreställningen fortskrider blir projektionerna mer påträngande för handlingen, men de misslyckas kapitalt när de helt förstör slutscenen i Wards historia. En notering till projektionsdesigners måste vara att man inte kan projicera text (i detta fall en tidningsrubrik) på böljande tyg. Några sekunder av gripande tystnad blev till vad som kändes som minuter av pinsam tystnad medan vi undrade om det var ett tekniskt fel.

Sammantaget får man känslan av att Andrew Lloyd Webber behöver någon som Robert Stigwood eller Cameron Mackintosh tillbaka i bilden u2013 någon som inte är rädd för att säga u201dNEJu201d till en kompositör som kanske blivit för framgångsrik för sitt eget konstnärliga bästa. Man kan inte låta bli att undra om Andrew har omgett sig av ja-sägare. Det är en sorglig parodi att en fantastisk show som Top Hat fick flytta på sig för att ge plats åt det här bleka försöket till musikal. I en tid då producenter hävdar att det råder en kronisk brist på teaterutrymme för nya föreställningar, kan man bara undra hur den här någonsin lyckades ta sig in.