RECENSION: Stevie, Hampstead Theatre ✭✭✭

Stevie

Hampstead Theatre

17 mars 2015

3 stjärnor

Det finns två anmärkningsvärda saker med Stevie, Hugh Whitemores pjäs från 1977 om poeten Stevie Smith. Efter förra säsongens nypremiär på Chichester Festival Theatre spelas den nu på Hampstead Theatre i London. Christopher Morahans välbalanserade uppsättning bjuder dessutom på en tredje.

Den första är den alkemi som Whitemore använder för att fläta samman poesi och prosa till en lågmäld, reflekterande och insiktsfull berättelse. Det är ofta omöjligt att veta var en dialog slutar och en diktrad tar vid. Delvis beror detta på ett felfritt framförande. Men mer än så är det ett effektivt sätt för dramatikern att etablera den lilla, vardagliga miljön i de medelklassförortskvarter där poeten skapade sitt arv.

Pjäsen handlar om både poeten och poesin. Genom att etablera vilken typ av person Stevie var och hur hon levde och skrev, ger Whitemore en kontext som belyser hennes verk. Genom att använda dikterna i sig för att uppnå detta tillåts publiken förstå både helheten och detaljerna, en känsla av perspektiv som är både vemodig och avslöjande. Det sakliga sättet som poesin framförs på förstärker effekten: långt ifrån att vara en arkaisk, nischad och intellektuell konstform, visas att poesin finns överallt och tillhör alla.

Den andra anmärkningsvärda saken är bravurglansen i rollen som Stevie. Det är inte Hamlet eller Medea, men det är en enorm roll fylld av monologer som kräver mycket av sin stjärna. Det är en stillsam, introspektiv part: här finns inga mord, våldtäkter eller hämndintriger. Här finns knappt ens ett gräl, inget ögonblick för glödande raseri att släppas fritt i ett prov på divafasoner. Nej, rollen är övervägd, eftertänksam och full av det vardagliga livets detaljer. Det är den sortens pjäs där den andra aktens stora dramatik är valet mellan att höra om ett misslyckat självmordsförsök långt efter händelsen, eller att undra vilken överraskning moster Lion får om hon äter upp sin skinksallad. (Moster väljer sin dessert!)

Det märkliga i allt detta är hur sällsynt den här sortens dramatik är nuförtiden. Modern dramatik är ofta besatt av samhällsproblem, ödesdigra konsekvenser och stora idéer. "Biografiska" pjäser i det 21:a århundradet brukar sällan vara så här utpräglat vardagsnära, men styrkan i Whitemores pjäs är just dess orubbliga hemtrevlighet. Ur denna kan en stor skådespelerska frigöra sin talang och en stor poets verk återupptäckas. Ur det alldagliga vaskas storheten fram.

Morahans uppsättning skänker Stevie en tredje anmärkningsvärd sak: Simon Higletts perfekta scenografi. Den är superb i alla avseenden, från de tidstypiska kostymerna och drinkvagnen till känslan av de lummiga förortsomgivningarna kring det typiska 60-talshus Stevie delar med sin åldrande moster Lion. Designen förankrar ansträngningslöst pjäsen i rätt tid och rum, och bjuder in till både nostalgi och delaktighet. Alla har bott i, eller känt någon som bott i, ett sådant hus. Det är varmt, vänligt och normalt.

Men det är också något mer. Det är en poetisk snarare än en realistisk representation av hemmet. Alla väggar finns inte där; det krävs fantasi för att skapa avskiljningen mellan hall och vardagsrum. Men det är inte den enda poetiska frihet Higlett har tagit sig. På ena sidan av scenen får man en känsla av att de sävstrån (plockade för länge sedan och placerade i en vas på pianot) har tagit till flykten, spridit sig längs väggen och smält samman med omvärlden – först ser det ut som en tapeteffekt, men det är något annat. Det är en vacker gestaltning av hur det vardagliga lyfter och blir allomfattande. Det fungerar fantastiskt bra som fond för denna skildring av en alldaglig förortspoet.

I titelrollen är Zoe Wanamaker i strålande form. En aning krumryggig, med fötterna permanent i en obekväm ställning och klädd i enkla, nästan omoderna kläder, förvandlar hon sig med osviklig skicklighet till den lilla, fågelliknande poeten. Hon är helt trovärdig som en kvinna som inte riktigt passar in i världen, men som är totalt hemma i sin egen boning. Det finns ett konstant stråk av vemod över Wanamaker här, trots rökberoendet, de vassa replikerna och hennes petiga egenheter. Det finns inget att inte älska i hennes väl avvägda och innerliga prestation.

Wanamaker bjuder på en mästarklass i den förlorade konsten att recitera poesi. Hon tar sig an den poetiska texten med passion; även när hon kastar ur sig raderna likt frön till kycklingar finns det en knivskarp skärpa bakom framförandet. Hon fångar både humorn och de lysande insikterna i varje versrad, med ögon som glittrar av den intensitet som bara sann förståelse kan ge. Det är en fröjd att lyssna på henne.

Lynda Baron är underbart rar som moster Lion, den tuffa gamla ungmön som styr huset och ger Stevie den ovillkorliga kärlek som håller henne uppe genom de ensamma åren. Hon är härligt tvär mot skattemyndigheterna och har nära till uttryck som "struntprat" medan hon sköter hushållssysslorna, brygger te eller tar sig en liten sherry. Det är en härligt bred men djupt varm rolltolkning. När åldern tar ut sin rätt visar Baron tydligt sin skörhet och sitt obehag inför att vara beroende av andra; scenerna mellan Baron och Wanamaker värker av sanning och ett stråk av sorg. Ögonblicket med efterrätten är något att bära med sig.

Män spelade föga mer än biroller i Stevies liv, och aspekter av detta sammanfattas i de tre karaktärerna som spelas av Chris Larkin. Hans insats som den enfaldige mannen som vill gifta sig med henne efter ett trevande men förmodligen uselt sexuellt möte är särskilt lyckad: han är krypande obekväm i scenen där han vill analysera upplevelsen. Mindre lyckad är rollen som Stevies utpräglat campy vän/chaufför, som verkar modellerad efter Maggie Smith i sitt mest dramatiska manér, men det beror nog mer på själva scenen som hade kunnat strykas utan större förlust.

Men Larkins bästa stund kommer när han reciterar Smiths Drowning, Not Waving, förmodligen hennes mest kända dikt. Det är ett vackert ögonblick i en stillsamt fängslande och varm pjäs.