RECENSION: Sunset Boulevard, London Coliseum ✭✭✭✭✭

Glenn Close i Sunset Boulevard

London Coliseum

4 april 2016

5 stjärnor

Boka nu | Mer info

Det råder ingen tvekan om att det då och då brinner till ordentligt i Londons teatervärld, och under de kommande fem veckorna är det Sunset Boulevards tur. Just nu ges musikalen som en halvscenisk konsertföreställning på London Coliseum med Glenn Close i den roll hon gjorde på Broadway – som den falnade filmstjärnan Norma Desmond.

Andrew Lloyd Webbers Sunset Boulevard återvänder till West End efter en nästan 20 år lång frånvaro. Som en halvscenisk konsert med en relativt kort spelperiod har denna produktion två tunga faktorer som borde placera den på allas måste-se-lista: dels den ovannämnda Glenn Closes rollprestation, och dels ENO:s 48 man starka orkester.

Sunset Boulevard utspelar sig under sena 1949 och början av 1950-talet och är en bister Hollywood-fabel. Stjärnor tänds och kasseras av ett allsmäktigt studiosystem, och Norma är i högsta grad en biprodukt av det systemet där hon nu lever i isolering i utkanten av vad som fortfarande är en filmstad.

Glenn Close

Glenn Close är trollbindande som Norma Desmond; hon låter Norma balansera på gränsen mellan machiavellisk manipulation och galenskap. Det är en balansakt som gör denna version av Sunset Boulevard djupt fängslande.

När Joe Gillis beger sig till 10086 Sunset Blvd för första gången är Close tvär och avvisande. Det är inte förrän han nämner sina meriter som manusförfattare som man ser hur Desmonds tankeverksamhet börjar snurra. Den falnade stjärnan går genast in i ”performance mode” och som spindeln i nätet börjar hon snärja sitt byte, Joe Gillis. I slutet av första akten ger han efter, och Desmond lägger kyligt armarna om sitt offer.

Därmed inte sagt att Joe är naiv. Det som gör att Sunset fungerar dramatiskt är att dessa två människor möts av en slump men behöver varandra. Norma och hennes behov passar en desperat Joe, men förr eller senare ska räkningen betalas. Precis som i Follies är regissören Lonny Prices främsta bidrag till Sunset att låta Norma skuggas av spöket av sitt forna jag. Efter att ha varit isolerad så länge är folks enda minnen av henne de som fångats på film, långt ifrån den hon är idag – men i nostalgins dimma är det kanske den filmiska Norma som de fortfarande ser.

Close levererar de stora låtarna från Lloyd Webbers partitur med lätthet. Detta är stjärnglans på högsta volym och det bäddar för en berusande teatereftermiddag eller kväll.

Michael Xavier och Siobhan Dillon

Michael Xavier spelar Joe Gillis. Som pjäsens centrala berättare ser vi Norma genom hans ögon. Det är en självsäker prestation som är både cynisk och laddad. Precis som Norma ser Joe en möjlighet och tar den. Föga anar han att han spelar mot en rutinerad motståndare och är helt ute på djupt vatten. Xaviers framförande av titellåten i början av andra akten är tveklöst en av produktionens höjdpunkter.

Siobhan Dillon spelar Betty Schaefer, den ambitiösa manusförfattaren som utmanar om Joes hjärta. Xavier och Dillon är en perfekt matchning. ”Too Much In Love to Care” har aldrig låtit bättre. Hennes rolltolkning av Betty är intelligent och en ren njutning att lyssna till.

Fred Johanson

Svenske Fred Johanson är Max: tidigare regissör, tidigare make och numera en enmans-intensivvårdsavdelning för Norma Desmond. Han är Normas buffert mot den verkliga världen och skyddar sin skyddsling passionerat. Det är en mästerlig prestation och Johansons fylliga basbaryton passar rollen perfekt.

Det är underbart att se Michael Reed tillbaka vid dirigentpulten. Sunset-musiken har aldrig låtit bättre än så här. Som ett bra filmscore sätter Lloyd Webbers musik tonen direkt, från Hollywoods vimmel till Desmonds stillsamma och ensliga herrgård. Den ackompanjerar dialogerna precis som i en film, och när den får blomma ut i nummer som ”With One Look” och ”As If We Never Said Goodbye” får Close den sorts uppbackning som de flesta aktriser bara kan drömma om. Vilken glädje det är att få höra en fulltalig stråksektion i West End igen; den fylliga klangen från dessa fullblodsproffs är helt enkelt fantastisk.

Lonny Price verkar ha cementerat sin position som det självklara valet för regi av konsertmusikaler, först med sin uppsättning av Sweeney Todd och nu med Sunset. Price håller tempot uppe, gör det visuellt intressant och lyckas bygga dramatiken så att Normas sammanbrott blir än mer gripande. I samarbete med koreografen Stephen Mear blir denna Sunset filmisk och rör sig vackert när scener tonas ut samtidigt som andra börjar.

Ensemblen i Sunset Boulevard

James Noone har skapat ett catwalk-system i flera plan som fungerar som olika miljöer, inklusive Desmonds vidsträckta villa och Paramounts filmstudior – de senare utnyttjar faktiskt Coliseum-teaterns egen bakscen.

Om något så lyfter denna avskalade iscensättning fram rollprestationerna och visar den enorma talangen hos Close, Xavier och hela ensemblen. Wilders film noir-atmosfär överförs perfekt till denna konsertversion.

Om de utdragna stående ovationerna från en fullsatt salong är något att gå efter, har Glenn Close vunnit den London-publikens hjärtan i sin West End-debut. Vi får hoppas att hon snart är tillbaka. Bravo!

BOKA NU FÖR SUNSET BOULEVARD

Foto: Richard Hubert Smith