RECENSION: Target Man, King's Head Theatre London ✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Target Man av Mark Starling, som just nu spelas på King's Head Theatre i London.

Target Man

King’s Head Theatre

Fyra stjärnor

Boka biljetter Redan när jag hörde talas om den för första gången förde Target Man, som nu visas på King’s Head Theatre, tankarna till Twitter-historien om den ”homosexuella fotbollsspelaren”. Kontot, som skapades i juli i år, påstods drivas av en spelare i Championship som planerade att komma ut som gay på ett specifikt datum. Spekulationerna var vilda. Men kvällen före det tänkta tillkännagivandet raderades kontot efter ett sista meddelande: ”Jag trodde att jag var starkare. Jag hade fel.” Oavsett om historien var sann eller inte, förde den tillbaka frågan om HBTQ-spelare till mainstream-debatten. I ett sällsynt fall där verkligheten efterliknar konsten (pjäsen skrevs 2017, långt före Twitter-kontot) behandlar Target Man liknande teman. Är det ens i dag säkert för en högprofilerad idrottare att komma ut? Skulle det verkligen skada karriären, trots alla försäkringar om motsatsen från fans, tränare, lagkamrater och sponsorer?

I pjäsen möter vi Connor (William Robinson), en nysajnad spelare som är lite starstruck över att träna med sin idol Joel (Mateo Oxley), samtidigt som han lever under enorm press från sin pappa (Edward Wolstenholme), som själv är före detta spelare. Hans opportunistiska agent Emma (Sian Martin) vill att Connor ska prata öppet i media om sin sexualitet – och han är inte den enda. Denna oförutsägbara och ofta berörande pjäs ställer frågor om sportens tillstånd och ger svar som vi kanske inte vill höra.

Efter en något stel start utvecklas pjäsen väl, även om den i slutändan verkar osäker på var den ska landa. King’s Head är en extremt intim scen och emellanåt känns det som om ensemblen har regisserats för en betydligt större lokal. En av fördelarna med en liten teater är att man ser de små detaljerna som annars går förlorade – en nervös darrning på handen, en orolig blick – och det skulle lyfta pjäsen ytterligare om skådespelarna tilläts spela mer lågmält.

I en imponerande professionell debut fångar Robinson ofta dessa små, intima detaljer, vilket gör hans prestation än mer kraftfull. Vid hans sida ger Oxley ett utmärkt porträtt av Joel. Initialt stoisk och vaksam, med höga murar omkring sig, låter Oxley gradvis Joels osäkerhet komma upp till ytan medan han skildrar en gradvis men deprimerande oundviklig nedgång i yrkeslivet – något Joel uppenbarligen bryr sig djupt om.

Martin som agenten Emma är underbart lömsk – hennes mun säger en sak, men man anar att det rör sig en miljon andra tankar i hennes huvud, och alla är inte snälla. Wolstenholme fullbordar denna kompakta ensemble genom att bemästra en rad olika dialekter i sina många roller och befolkar pjäsen med trovärdiga karaktärer på bara några sekunder.

Pjäsen är kort men väl sammanhållen; det känns aldrig som att vi saknar fler karaktärer eller scener utanför de få platser som presenteras. De bästa scenerna är de som får pågå lite längre, då samtalen blir alltmer fängslande. Tyvärr avbryts några för tidigt av blackouter, vilket gör att narrativet känns något ryckigt, och det förekommer ett par tidshopp på flera månader som kan vara lite desorienterande. I övrigt är Mark Starlings manus fängslande, särskilt när man inser att väldigt få personer i pjäsen faktiskt talar klarspråk med varandra – det som lämnas osagt är fascinerande. Det finns inte mycket optimism här, men den vardagliga hopplösheten i Joels och Connors öden känns desto mer drabbande. Det här är inget dramatiskt slut designat för att ge spänning. Det här är vad som mest troligt skulle hända i verkligheten – och på sitt sätt är det ännu mer skrämmande.

Target Man är ett brutalt ärligt stycke teater som inte ryggar för den obekväma, otillfredsställande och ofta fula sidan av en sport som har blivit mer affärsverksamhet än något annat – inklusive kommodifieringen av människors privatliv.

Spelas till 24 augusti 2019