RECENSION: The Taste Of The Town, Rose Theatre Kingston ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Nick Dears nya pjäs The Taste of the Town, uppföljaren till The Art of Success, som spelas tillsammans under titeln Hogarth's Progress på Rose Theatre i Kingston.

Ian Hallard och Keith Allen i The Taste Of The Town. Foto: Manuel Harlan Hogarth's Progress: The Taste of the Town Rose Theatre, Kingston

Fyra stjärnor

Boka nu

I Nick Dears pjäs The Art of Success från 1986 utforskade han konstnärens roll i samhället genom målaren och grafikern William Hogarth i en fartfylld, nästintill farsartad historia full av energi. I uppföljaren, The Taste of the Town, återser vi Hogarth under livets höst – mer eftertänksam och dämpad, men lika passionerad i sitt konstnärskap. Även om det nya verket står stadigt på egna ben, har det fått sin världspremiär som en pendang till nyuppsättningen av den tidigare pjäsen. Den bygger vidare på många av föregångarens teman samtidigt som den kastar nytt ljus över desamma, allt skrivet i samma personliga och medvetet anakronistiska stil.

Sylvestra Le Touzel och Keith Allen i The Taste Of The Town. Foto: Manuel Harlan

Trots de tematiska kopplingarna är det få karaktärer som återvänder. Dear gav oss ursprungligen en livlig Hogarth i 30-årsåldern omkring år 1730; nu har över tre decennier passerat och han har slagit sig till ro i sitt ståtliga lantställe i Chiswick med sin hängivna hustru Jane och hennes vresiga mor. Trots framgångarna med kopparstick som A Rake's Progress och Marriage A-la-Mode, törstar han efter respekt som oljemålare. Han hoppas nu på erkännande genom sitt senaste magnum opus, Sigismunda Mourning Over the Heart of Guiscardo. Hans bakgrund som en outsider av enkel börd, som berördes i The Art of Success, plågar honom än mer idag när kritiker avfärdar honom som en enkel ”skyltmålare”. ”Jag brukade vara i händelsernas centrum”, beklagar han sig. ”Nu är jag bara ett kludd i marginalen.” Frågan om vilket arv han lämnar efter sig har blivit än mer brännande då han och Jane inte har några barn.

Pjäsens kärna är hans vrede över en svidande recension av författaren Horace Walpole – son till den premiärminister Robert Walpole som var hans allierade i första pjäsen. Hogarths egen ”progress” innebär här en resa genom landskapet till den yngre författarens närbelägna gotiska hem, Strawberry Hill, för att konfrontera honom i hans utsmyckade tillhåll. Där The Art of Success funderade över vem som äger ett konstverk – konstnären, subjektet eller de som köper kopiorna – granskar The Taste of the Town vem som faktiskt kontrollerar det: skaparen eller köparen.

Ruby Bentall, Emma Cunniffe, Susannah Harker och Sylvestra Le Touzel i The Taste Of The Town. Foto: Manuel Harlan

Social rörlighet utforskas genom Hogarths vänskap med skådespelaren och dramatikern David Garrick, som också har gjort en klassresa. Mer bekväm med att umgås med eliten har ”Davey” också varit en drivkraft för konstnärlig förnyelse genom att introducera realism i skådespeleriet. Det som driver Hogarth är viljan att etablera en engelsk eller brittisk konststil som kan mäta sig med den europeiska kontinentens, något som känns särskilt aktuellt nu när vår nationella identitet granskas i ljuset av Brexit.

Social förändring står också i centrum för Janes utveckling under pjäsens gång. Kanske som ett svar på den misogyni som karaktärer gav uttryck för i föregångaren, ser vi henne här kliva ut ur sin äldre makes skugga. Hon lämnar sin dominanta mors traditionella värderingar för att närma sig den proto-feministiska världen hos de bildade kvinnorna i Blue Stockings Society.

Jasmine Jones och Mark Umbers i The Taste Of The Town. Foto: Manuel Harlan

I det avseendet handlar denna andra del snarare om makarna Hogarths gemensamma resa. Susannah Harker är imponerande i rollen som Jane och gestaltar skickligt vägen mot större självständighet, utan att förlora kärleken till sin make. Keith Allen är lysande som en vresig, äldre Hogarth, fortfarande fylld av glödande passion i mötet med konkurrensen från en yngre generation ledd av porträttmålaren ”Josh” Reynolds. Sylvestra Le Touzel är mycket underhållande som Janes mor, Lady Thornhill; hon levererar kvickheter som en blandning av Lady Bracknell och änkehertiginnan i Downton Abbey, vilket senare balanseras av en mer rörande och allvarsam ton.

Hela ensemblen från den första delen återvänder i The Taste of the Town. Mark Umbers är passande magnifik som den charmige och storordige Garrick, och Ruby Bentall samt Emma Cunniffe är minnesvärda som ”blåstrumpor”. Ian Hallard gör ett amusant framträdande som Horace Walpole, en snobbig och privilegierad estet som paradoxalt nog hyser en genuin beundran för konstnären som vänt sig emot honom.

Ian Hallard och Emma Cunniffe i Taste Of The Town. Foto: Manuel Harlan

Även denna del är regisserad av Anthony Banks, och The Taste of the Town är oundvikligen ett mer lågmält och reflekterande stycke som genomsyras av åldrande och förgänglighet, men den är precis lika vasst skriven med gott om humor. Tillsammans med Andrew D Edwards scenografi och kostymer drar produktionen nytta av Douglas O’Connells slående videoprojektioner, som frammanar en lantlig tillflyktsort i kontrast till den febriga stadsmiljön i The Art of Success. Som helhet utgör de två pjäserna en intelligent och mycket rolig utforskning av vad det innebär att skapa konst – de ses med fördel som en helkväll eller ”double bill”.

Spelas tillsammans med The Art of Success som en del av Hogarth’s Progress till och med 21 oktober 2018

Läs vår recension av The Art Of Success

BOKA NU FÖR THE TASTE OF THE TOWN

BOKA NU FÖR THE ART OF SUCCESS