RECENSION: Pinocchios äventyr, Greenwich Theatre ✭✭✭✭✭

Pinocchio

Greenwich Theatre

8 augusti 2015

5 stjärnor

Man glömmer lätt hur mörk och dyster sagan om Pinocchio faktiskt är. Det är snarare en skräckhistoria än en klassisk saga, även om det finns en fe med i bilden. Barn älskar ofta pirret i magen av en riktigt bra och spännande historia. Att introducera barn för mörka sanningar och ärliga verkligheter är minst lika viktigt som att lära dem vett och etikett eller att alla ska behandlas lika.

Teater kan låsa upp – eller snarare hålla öppen – fantasins värld. Teater skapad för att underhålla och trollbinda unga sinnen är helt nödvändig. Den vidgar vyerna, hjälper till att övervinna rädslor och skapar förståelse. Idag ersätts det enkla nöjet med lekfullt skådespeleri ofta av storslagna spektakel; enorma, imponerande scenerier, kostymer och specialeffekter verkar viktigare för producenter än att stimulera barnets fantasi, beröra deras själ eller få tankarna att sväva iväg. Mer är aldrig nog, och "mindre är mer" är ett tankesätt som sällan får utrymme.

Lyckligtvis är det inte yttre prakt som styr uppsättningen av Pinocchio som just nu spelas på Greenwich Theatre. Det betyder inte att produktionen saknar visuella inslag – snarare tvärtom – men här skapas magin i mötet mellan scenen och publikens fantasi. Om man är villig att följa med tas man med på en vild och givande resa där ingenting kan bli till någonting, där rävar, katter och syrsor kan tala, där samma ansikte tillhör olika karaktärer, där förräderi lurar runt hörnet och där kärlekens och lojalitetens magiska kraft räddar dagen.

Regissören Bronagh Lagan ser till att enkelhet och ärlighet präglar föreställningen. De fem skådespelarna arbetar outtröttligt för att engagera och fängsla den unga publiken som pjäsen är skapad för. Att döma av den intensiva koncentrationen och de förväntansfulla leendena hos barnen i publiken har Lagan och hennes ensemble hittat exakt rätt balans. Uppslukade av både berättelsen och sättet den berättas på, satt barnen som förtrollade och förundrades över hur uppfinningsrik och levande teater kan vara. Det råder ingen tvekan om att vissa barn aldrig sett något liknande förut – men de älskade det, de skulle kunna leka detta hemma och de skulle gladeligen komma tillbaka för mer.

Pinocchio är förstås en docka. En trädocka, och kanske den mest kända världen har skådat. Därför är det passande att föreställningen börjar med en skuggspelsteater där huvudkaraktärerna presenteras och bakgrundshistorien om Geppettos ensamhet berättas. Det är vackert gjort, utan att försköna verkligheten. Det sorgliga ödet med Geppettos fru förklaras rakt ut; barnen förstår direkt att detta inte bara kommer att vara skratt och skoj. Nyfikenheten är väckt.

Dockteater, i dess bredaste bemärkelse, används genom hela produktionen på olika sätt och löper som en röd tråd genom äventyret. Det blir en metafor för manipulation och ger därmed även de vuxna i publiken något att fundera på. Detta blir särskilt tydligt i Terra Di Ragazzi-delen när saker och ting går riktigt illa för Pinocchio och Vecko.

De olika karaktärerna antyds genom enkla kostymdetaljer och karaktärsskådespeleri. Det enkla anslaget ger utdelning – målgruppen är vaken för de små förändringarna och de olika karaktärerna, och följer handlingen utan ansträngning. Förhoppningsvis gör deras vuxna sällskap detsamma.

Manuset är direkt, lekfullt och insiktsfullt. Karaktärerna definieras snabbt och skarpt. Författaren Brian Hill och kompositören/textförfattaren Neil Bartram är ett rutinerat team; deras musikal "The Story of My Life" från 2009 har haft internationella framgångar. Musiken är rolig och melodiös med flera enastående nummer. Man kan ana spår av både Sondheim och Rodgers i kompositionerna – vilket är ett mycket gott betyg. Låtar som "What Will You Be?", "Money Grows On Trees", "Terra Di Ragazzi" och "Being Real" är fantastiska med glada melodier och svängiga arrangemang. De sprudlar av energi.

Kapellmästaren Freddie Tapner har gjort ett förstklassigt jobb. Sången och spelet håller högsta nivå och balansen är väl avvägd. Man kan höra i stort sett varje ord som sjungs, vilket är extra viktigt för små öron. Det lilla bandet bjuder på ett fokuserat och livfullt ackompanjemang som nästan gör det omöjligt att sitta still.

Även ensemblen är lysande.

Christian James är en underbar Pinocchio. Han lyckas fånga karaktärens känsla av att vara annorlunda (eftersom han är gjord av levande trä), hans nyfikenhet på världen och ett barns vilja att revoltera. Sekvensen där han lär sig vad som händer när man ljuger och näsan börjar växa är verkligen förtjusande, likaså när han i all hast försöker hyvla av sin näsa innan Geppetto kommer hem.

Hans oskuldsfulla resa ut i världen, hans bristande förståelse för pengar och lyckosökare, hans vilja att lita på folk – allt detta hamnar i fokus när Pinocchios äventyr börjar då han trotsar Geppetto och går till cirkusen istället för till skolan. James förmedlar allt detta mästerligt och visar också hur Pinocchio gradvis lär sig förstå världen och konsekvenserna av sina handlingar.

Samtidigt har han väldigt roligt i rollen, ibland med subtil humor och ibland med sprudlande energi. Han har en fantastisk, stabil tenorstämma och vet hur han ska använda den på bästa sätt. Han gör Bartrams musik full rättvisa. "Being Real" är en ren fröjd. Han är dessutom en duktig dansare och tar sig an Grant Murphys glada koreografi med lätthet och precision.

Martin Neely sjunger fantastiskt som Geppetto och tillför rollen som pappan både värme och tyngd. Neely gestaltar den orolige nyblivne fadern, ömsom mild, ömsom livrädd för Pinocchios skull. Hans uppenbara glädje när han till slut återförenas med den bortsprungne Pinocchio är vackert och rörande skildrad. Rachel Louise Miller som fen och berättaren är den kvinnliga föräldragestalten och hon är samlad och charmig genom hela föreställningen. Hon sjunger med den där speciella lystern som fer kräver; varje ton är klar som en klocka.

Miller spelar också Annette och chauffören, två av de många karaktärer Pinocchio möter under sin resa. Hon gör alla sina roller med skärpa och finess, likaså Ceris Hine som bland annat spelar den talande katten, dockmästaren och Mary. Jag gillade särskilt den vilda energin i hennes katt och den självsäkra och myndiga framtoningen som den giriga dockmästaren.

Hines partner i buset, i rollen som den talande räven, spelas med energi och briljans av James Charlton. Med sitt snygga utseende, en showmans utstrålning, en klar och klingande tenorstämma och god hand med dansen är Charlton ett perfekt val både som räven och Vecko. Han animerar också en referens till Benjamin Syrsas karaktär; en fin detalj. Charlton har en utmärkt kontakt med publiken och ett naturligt samspel med sina kollegor. Han höjer energin i varje scen han medverkar i och de två nummer han leder är riktiga publikfavoriter.

Lagan har rott i land en utmärkt produktion av en intressant och fängslande musikal. Den erbjuder ett fräscht men samtidigt befriande klassiskt sätt att underhålla och stimulera unga sinnen. Man lämnar teatern med en stark önskan om att kunna ta med barn på mer teater av just det här slaget.

Foton: Claire Billyard

Pinocchio spelas på Greenwich Theatre till och med den 23 augusti 2015