RECENSION: The Divide, Old Vic Theatre ✭✭

Richard Katz (Rudgrin), Jake Davies (Elihu) och Erin Doherty (Soween) i The Divide. Foto: Manuel Harlan The Divide

The Old Vic

7 februari 2018

Två stjärnor

Boka nu Den blev nästan universellt sågad vid premiären på förra årets Edinburgh Festival, så det var intressant att se hur Alan Ayckbourns dystopiska drama skulle tas emot efter en rejäl beskärning. Från att ha börjat sitt liv som ett verk i två delar på sex timmar, har The Divide trimmats ner till raska tre timmar och 50 minuter. Men det är fortfarande alldeles för långt, och när tempot saktar ner under de båda hundraminutersakterna, då segar det verkligen ihop.

Weruche Opia (Giella) i The Divide. Foto: Manuel Harlan

Allt är dock inte dåligt. Det här är en fantastiskt designad föreställning och en ren mästarklass i scenkonst. David Platers ljussättning och Ash J Woodwards videoprojektioner används med underbar effekt, särskilt i scenerna vid ett vattenfall. Skärmar och projektioner flyger in och ut, och en trappa som delar scenen i två delar skapar en slående bild. En utmärkt kör och livemusiker bjuder på ett ljuvligt ackompanjemang. Och så har vi handlingen.

Ensemblen i The Divide. Foto: Manuel Harlan

Hundra år in i framtiden har en pandemi härjat mänskligheten. Med tiden har kvinnor blivit bärare av det mystiska viruset, medan män fortfarande är mottagliga. Lösningen har blivit att dela upp befolkningen efter kön och bokstavligen separera dem; de ”rena” männen bär vitt och bor i norr, medan de infekterade kvinnorna bär svart och bor i söder (det hela är väldigt brittiskt centrerat och det nämns aldrig om detta sker någon annanstans). Ett smart berättargrepp ramar in The Divide som ett föredrag av den äldre versionen av huvudpersonen Soween. Hon har förvandlat en tidigare tragedi till en bästsäljande bok och är här för att tala till publiken om den. Detta glider snabbt över i en berättelse som tas över av en yngre Soween (den fantastiska Erin Doherty), och består av skolrapporter, dagboksanteckningar, mötesprotokoll, domstolshandlingar och mejl. Vi får veta mer om Soweens bror Elihu och den kärlek de båda hyser för klasskamraten Giella, vars förbjudna heterosexuella kärlek till Elihu hotar att förstöra hela deras samhälle.

Ensemblen i The Divide. Foto: Manuel Harlan

Så långt känns det intressant, även om kärlekshistorien mellan Giella och Elihu påminner lite väl mycket om Romeo och Julia. Det nämns inte heller vad som händer med dem som inte passar in i pjäsvärldens strikta binära könsuppdelning, vilket känns som en missad möjlighet i historieberättandet.

Även om han har fångat Soweens naiva och lite tafatta röst som barn och tonåring väl, är andra delar av Ayckbourns manus mindre övertygande. Dialogen förlitar sig för tungt och bekvämt på könsstereotyper, med idén att något är ”typiskt för män/kvinnor” som tänkt humor. Det finns genuint roliga bitar, särskilt när Soween och Elihu är barn, men dessa bleknar i jämförelse med att författaren använder ett skämt om sexuella övergrepp för billiga poänger. Två timmar material klipptes bort, och det där fick vara kvar?

Sophie Melville (Sassa) och Erin Doherty (Soween) i The Divide. Foto: Manuel Harlan

Det är en annan sak – även om jag är tacksam för att den ursprungliga speltiden har kapats rejält, är hålen i handlingen uppenbara, särskilt i andra akten. Ayckbourn hade uppenbarligen för avsikt att väva in en större konspiration med den olycksbådande högre makten ”The Preacher”, men den tråden överges helt plötsligt halvvägs genom andra akten och återbesöks aldrig.

Ärligt talat är den här ensemblen för bra för det här materialet. Med Jake Davies som Elihu, Finty Williams som Soweens mor, Thusitha Jayasundera som hennes stränga fadersfigur ”MaPa” och Lucy Briggs-Owen som Giellas frisinnade mamma, är detta en enormt talangfull grupp. Och så har vi förstås Erin Doherty. Efter att ha varit en oväntad höjdpunkt i Old Vics En julsaga bevisar hon återigen vilken vinnande artist hon är. Som Soween är hon full av värme och naturlig humor, och tar sig an enorma sjok av text med oklanderlig skicklighet. Hon övertygar i varje steg från åtta till fjorton års ålder och man hejar på henne från första stund.

Jake Davies (Elihu) i The Divide. Foto: Manuel Harlan Men The Divide är en pjäs som inte kan bestämma sig för vilken genre den vill tillhöra. Den initiala premissen presenterar en dystopisk sci-fi-värld, men Ayckbourn kan helt enkelt inte låta bli att injicera sin typiska komedidialog i det hela. Dessa två element passar aldrig riktigt ihop och gör lite väl lättsam underhållning av mörka situationer. Men efter en lång kamp och mycket tragik finns det hopp vid horisonten för Soween och gänget, och vi slutar i en vacker bild av enighet, solidaritet och fred.

Fast det gör vi inte. För pjäsen fortsätter sedan i ytterligare 20 onödiga minuter med en banal och krystad epilog som lyckas fläcka ner resten av pjäsen. Allt återgår till vad en publik år 2018 skulle känna igen som det ”normala” på bara tre år, och det faktum att pesten som startade alltihop nu plötsligt är borta förklaras aldrig riktigt. Befriade från sitt enkönade samhälle blir de tidigare så pryda kvinnorna sexgalna i närheten av de nyligen mötta männen och blir omedelbart, på ett sätt som får en att rygga tillbaka, beskyllda för att vara lättfotade. Man gör fel hur man än gör. Männen utsätts naturligtvis inte för samma hån.

Soween, som upprepade gånger sagt att hon inte vill ha något med män att göra, paras oförklarligt ihop med sin brors tråkiga vän (Martin Quinn, som gör sitt bästa i en totalt otacksam roll), vars enda egenskap är att han är ihärdig – vilket ger bränsle till den sunkiga myten att kvinnor bara spelar svårfångade och att om man bara frågar tillräckligt många gånger så ger de med sig till slut! Det känns som om Soween har blivit lurad på något sätt; efter att ha förlorat båda de kvinnor hon åtrått under hela sin ungdom får hon dras med den här snubben. Insinuationen att hon hamnar med en man bara för att alla andra gör det, och att hennes sexualitet är utbytbar på ett ögonblick, skaver rejält hur man än ser på det.

Trots alla nedklippningar och trots den höga kvaliteten på alla produktionstekniska inslag, är The Divide med sitt ojämna och problematiska manus fortfarande inte redo för publiken.

Mitt utlåtande? Fantastisk teknik, synd på slutet.

BOKA NU FÖR THE DIVIDE PÅ THE OLD VIC