RECENSION: The Notebook, Gerald Schoenfeld Theatre ✭✭✭✭

Ray Rackham recenserar Broadway-musikalen The Notebook, som just nu spelas på Gerald Schoenfeld Theatre i New York.

John Cardoza (Noah som ung) och Jordan Tyson (Allie som ung). Foto: Julieta Cervantes The Notebook

Gerald Schoenfeld Theatre

4 Stjärnor

Boka nu

Den senaste filmen att bli Broadway-musikal, Ingrid Michaelsons och Bekah Brunstetters The Notebook, imponerar stort och krossar hjärtan med fingertoppskänsla, även om den inte alltid lyfter mot de högsta höjderna.

Man väntar hela säsongen på en musikalbearbetning av en film och så dyker tre stycken upp (nästan) samtidigt. Med Water for Elephants nyss öppnad och The Outsiders i förhandsvisningar, var The Notebook först ut; en version som ligger närmare romanen från 1996, med enstaka (publikfriande) blinkningar till filmen från 2004 som säkrade sin plats bredvid klassiker som Beaches, Steel Magnolias och Ghost som den ultimata snyftaren. Med Brunstetters manus och Michaelsons musik finns det mycket att fira, och valet att låta sex olika skådespelare gestalta huvudparet ger stunder av prakt som för det mesta väger tyngre än det rent sentimentala.

Ensemblen i The Notebook. Foto: Julieta Cervantes

Som fristående teater fungerar det utmärkt. Att göra musikal av The Notebook lyckas med det nästan omöjliga: att skapa en föreställning som är trogen källmaterialet men som ändå har något eget att säga. Det kreativa teamet har framgångsrikt vänt på filmens perspektiv. I filmen ser vi en episk, decennielång kärlekshistoria (med Ryan Gosling och Rachel McAdams i centrum) som ramas in av fragment av deras åldrande jag som hanterar demensens konsekvenser. I musikalen får vi istället en gripande skildring av åldrande, ohälsa och den mänskliga rädslan för att förlora sig själv i demens, skildrat perfekt av Dorian Harewood och Maryann Plunkett (som spelar de äldsta versionerna av Noah och Allie, och som här står i centrum). Denna verkliga och viktiga berättelse ramas istället in av de splittrade minnena av deras första passionerade möten (strikt gestaltade av John Cardoza och Jordan Tyson som de yngsta versionerna), deras oundvikliga uppbrott och slutliga försoning (smidigt porträtterade av Ryan Vasquez och Joy Woods). Tidsepoken har dessutom skiftats från 1940- till 70-tal fram till nutid. Kriget som skiljer de unga tu blir Vietnam istället för andra världskriget. Karaktärerna möts i upptakten till medborgarrättsrörelsen, vilket är en intressant förändring som dock kan kännas något onödig.

Michaelsons musik bjuder på variationer på ett tema, vilket fungerar väl men känns som en missad möjlighet. Miljöerna har flyttats till tydliga tidsepoker i amerikansk historia, men verkets musikaliska signatur reflekterar inte detta. Musiken drar för ofta åt 90-talets indie-folk, och även om vissa gitarriff och pianofraser är vackra, gränsande till utsökta, blir det ibland lite för enahanda. Lyriskt lyckas Michaelson bättre. ”Blue Shutters” kommer garanterat höras på varje musikalutbildnings showcase framöver, och medan ”If This Is Love” och ”Leave the Light On” helt klart är ämnade att bli showens stora ballader, golvades undertecknad snarare av ”Kiss Me”. Det är en perfekt komponerad scen i låtform där föreställningen verkligen lyfter.

Jordan Tyson (Allie som ung) och John Cardoza (Noah som ung). Foto: Julieta Cervantes

Brunstetters manus är ekonomiskt när det behövs (en tynande konstform på Broadway) och för verkligen publiken genom decennierna med stil. Det finns dock en del narrativa brister. Att flytta handlingen till viktiga kulturella epoker utan att referera till dem gör att man undrar varför tidsperioden ändrades från början. Det sker också ett tonalt skifte i andra akten som fokuserar för mycket på mellanparet, som inte utvecklades tillräckligt i första akten. Detta skapar en obalans som föreställningen kämpar med fram till ridåfall. Det hjälps inte heller av regi och koreografi som ibland låter skådespelarna snurra lite väl intensivt kring varandra.

De sex olika skildringarna av Noah och Allie är där föreställningen verkligen glänser. Dorian Harewood ger den äldre Noah en pondus som driver berättelsen framåt. John Cardoza och Jordan Tyson är smittande charmiga som de unga versionerna, och Ryan Vasquez och Joy Woods är två av de mest självklara artisterna på Broadway just nu. Men första akten tillhör Maryann Plunkett; som den äldre Allie ger hon en av de mest skakande och förödande rollprestationer jag sett i en musikal på många år. Plunketts nyanserade spel är så intensivt att man har svårt att ta ögonen från henne, och ibland glömmer man nästan att andas. Problemet är att när Plunkett inte är på scen – vilket hon inte är under stora delar av andra akten – går en del av magin förlorad. Birollerna är också starka, särskilt Andrea Burns som gör två skilda roller med bravur.

The Notebook har alla förutsättningar att bli en långkörare. Det är en tårfylld, publikfriande och skör historia som inte tar sig själv på för stort allvar, men som ändå har en rejäl känslomässig tyngd (snyftningar hördes i salongen efter bara 20 minuter). Den framförs vackert av en fantastisk ensamble och har ögonblick som förtrollar, även om helheten inte alltid når högre än sina enskilda delar.

ADRESS Föreställningen spelas på Gerald Schoenfeld Theatre (236 W 45th Street, New York). SPELTID

Speltiden är 2 timmar och 20 minuter, inklusive en 15 minuters paus.

BOKA BILJETTER TILL THE NOTEBOOK PÅ BROADWAY