Recension: The One, Soho Theatre ✭✭✭✭✭

Det nu00e4rmaste jag kommit en perfekt pju00e4s, skriver Alex Delaney.

Vicky Jones prisbelu00f6nta debutpju00e4s, The One, utforskar begreppet romantik i vu00e5r samtid. Det u00e4r skru00e4mmande mu00f6rkt, obeskrivligt roligt och hu00e5ller publiken i ett ju00e4rngrepp fru00e5n fu00f6rsta stund. Med utsu00f6kt regi och felfria sku00e5despelarinsatser u00e4r det hu00e4r det nu00e4rmaste jag kommit en perfekt pju00e4s. Allt detta gu00f6r det vu00e4ldigt svu00e5rt att skriva en recension som inte framstu00e5r som ett ku00e4rleksbrev.

u2019The Oneu2019 utspelar sig i vardagsrummet i en lu00e4genhet som delas av Harry och Jo. Rummet domineras av en stor ru00f6d soffa, som fungerar som bu00e5de slagfu00e4lt och budoar allt eftersom pjäsen nystas upp. Klassisk musik vu00e4xer fram, en stju00e4rnfylld kuliss glimmar; vu00e5ra huvudpersoner glider in pu00e5 scenen i en lidelsefull omfamning. Det u00e4r en scen hu00e4mtad direkt ur en saga, precis innan u201dsu00e5 levde de lyckliga i alla sina dagaru201d. Denna u00f6vervu00e4ldigande sentimentalitet punkteras dock abrupt och genialiskt nu00e4r den ku00e4rleksfulla famnen fu00f6rvandlas till porrtittande, ostkrokstuggande och nu00e4stan helt oengagerat sex.

Ku00e4rnan i Jones makalu00f6st vu00e4lskrivna verk u00e4r idu00e9n om att vi numera kanske u00e4r fu00f6r cyniska, fu00f6r vu00e4linformerade eller fu00f6r intelligenta fu00f6r ku00e4rleken. u00c4r nu00e5gon verkligen tillru00e4ckligt naiv fu00f6r att tro pu00e5 konceptet om u201dden ru00e4ttau201d lu00e4ngre? Och om vi kan lu00e4gga tvivlet u00e5t sidan tillru00e4ckligt lu00e4nge fu00f6r att faktiskt leta, hur vet vi du00e5 nu00e4r vi har funnit det? Nu00e4r vi ser Harry och Jo brottas med dessa fru00e5gor under en su00f6mnlu00f6s, spritindränkt natt, avslu00f6jar Jones dialog u2013 levererad med en fu00f6rbluffande nu00e4rvaro och sprudlande frihet av bu00e5de Rufus Wright och Phoebe Waller-Bridge u2013 den moderna monogamins dubbelnatur: ombonad och klaustrofobisk, intim och irriterande, livgivande och vu00e5ldsam.

Det u00e4r en uppiggande men samtidigt utmattande resa fu00f6r publiken. Vi tillu00e5ts aldrig slappna av och kan aldrig gissa hur hu00e4ndelserna ska utvecklas. Precis som Harrys fu00f6rskru00e4ckta och tilltufsade vu00e4n Kerry kan vi bara titta pu00e5 med gapande munnar nu00e4r dessa tvu00e5 u00e4lskande retas, plu00e5gar och eggar varandra, i ett stu00e4ndigt testande av gru00e4nser. I fu00f6rsta akten nu00e5r dessa utbyten sin kulmen i Kerrys su00e4llskap, som om nu00e4rvaron av en utomstu00e5ende ger ny energi u00e5t en rutin som paret har tru00f6ttnat pu00e5 att spela upp. Allt eftersom pjäsen fortskrider upptu00e4cker vi ocksu00e5 att vittnet kan fungera som ett skyddsnu00e4t; utan deras stabiliserande inverkan kan leken gu00e5, och gu00e5r ocksu00e5, fu00f6r lu00e5ngt. Som osynliga betraktare av hela detta spektakel ku00e4nner vi oss samtidigt utestu00e4ngda fru00e5n duons intima trassligheter och skamfyllt medskyldiga till deras grymma konsekvenser.

Waller-Bridge, Wright och Lu Corfield presterar alla hu00e4pnadsvu00e4ckande insatser: mu00e5ngfasetterade, precisa och vu00e4ldigt, vu00e4ldigt roliga. Det u00e4r dock endast den fu00f6rstnu00e4mnda som Jones har dedikerat texten till, och det med ru00e4tta u2013 hennes Jo u00e4r en hemsk och skru00e4ckinjagande karaktu00e4r, men Waller-Bridge spelar henne med en su00e5dan ogenerad charm och hisnande skicklighet att vi inte kan lu00e5ta bli att dras till henne, lika oundvikligt som Harry gu00f6r. Oavsett hur man tolkar pju00e4sens sista u00f6gonblick och vad de innebu00e4r fu00f6r deras relation, su00e5 u00e4r en sak su00e4ker: Jones och Waller-Bridge u00e4r en fulltru00e4ff.

Spelas till och med 30 mars 2014. Mer info