RECENSION: The Picture of Dorian Gray, New Wolsey Theatre ✭✭

Paul T Davies recenserar Titled Wigs uppsättning av The Picture of Dorian Gray, som just nu spelas på New Wolsey Theatre.

Gavin Fowler som Dorian Gray. Foto: Craig Sugden The Picture of Dorian Gray.

New Wolsey Theatre, Ipswich.

2 april 2019

2 stjärnor

Boka biljetter

Det är inte svårt att se hur Wildes berättelse från 1890 finner både paralleller och resonans i vår ungdomsfixerade samtid. Det är en närmast Poesk historia om en vacker ung man som viger sitt liv åt hedonism och förblir orörd av både utsvävningar och ålder, medan hans porträtt – dolt för omvärlden – bär de fruktansvärda märkena av tidens gång och förfall. I dag filtrerar vi våra selfies, retuscherar våra bilder och ser Botox som en enkel lösning. Det är fascinerande att Wildes prosa, likväl som hans dramatik, förblir så populär. Tyvärr är Tilted Wigs produktion något ojämn; den har sina ljuspunkter men saknar en stark dramaturgisk utveckling.

Daniel Goode (Basil), Jonathan Wrather (Henry) och Gavin Fowler (Dorian). Foto: Craig Sugden

Ett stort plus är Sarah Beatons scenografi – en ruffig och fuktig konstnärsstudio som låter handlingen flöda fritt mellan scener och tid, kombinerat med kostymer som varken känns strikt historiska eller ultramoderna. Men även om det visuella fungerar, så blottar det också produktionens stora problem: den faller ständigt mellan två stolar. Den är varken tillräckligt gotisk, tillräckligt camp eller för den delen tillräckligt spännande. Det finns fina ögonblick, särskilt ett underhållande exempel på sent 1800-talsmanér i första akten, och en del av Wildes karakteristiska kvickhet har bevarats i manuset. Men trots att första halvan bäddar för en lovande fortsättning, saktar tempot ner betänkligt i andra akten och allt skrivs publiken på näsan. Så fort något hemskt ska hända lyser glasmontern med pistolen och kniven upp, och konstnären Basil Hallward underlättar för Gray genom att snällt placera sig på ett plastskynke innan han blir mördad, allt för att minimera städningen efteråt. Vi bjuds även på en pinsamt klyschig drogscen med dunkande musik, skådespelare som rör sig ömsom långsamt, ömsom snabbt medan de tafsar på varandra i ett rött scenljus. Jag var trött på den här typen av framställningar redan innan ecstasy blev MDMA och meth, och jag önskar att teaterkompanier helt enkelt slutade med det.

Kate Dobson (Sybil) och Adele James (Catherine). Foto: Craig Sugden

Ensemblen gör ett bra jobb. Den homosexuella undertexten förblir visserligen just en undertext, men Daniel Goode är särskilt fin som konstnären Basil Hallward. Hans porträtt av mannen som målar tavlan och förälskar sig i Gray är en vacker och lågmäld studie i längtan och moral. Jonathan Wrather fångar väl förfallet hos Lord Henry Wotton, oförmögen att undkomma tidens och utsvävningarnas grepp. Kvinnoporträtten är dessvärre endimensionella, vilket är synd då Wildes kvinnogestalter i pjäserna ofta står för både humor och sunt förnuft. Phoebe Pryce imponerar och gör mycket av rollen som Lady Wotton, men det är en förtvivlat outvecklad karaktär. Dorian Gray blir korrupt under pausen, och denna tvära vändning gör att Gavin Fowler spelar honom på en ganska ensidig, arrogant ton.

Det är svårt att försvara teatern mot anklagelser om att vara hopplöst medelklass när publiken förväntas bry sig om rika, sysslolösa nihilister som dessa, särskilt när vi inte får lära känna Grays offer tillräckligt för att väga upp det hela. För mig var det här en produktion med stor potential, men ett modigare beslut att antingen uppdatera materialet helt eller korta ner det till intensiva 90 minuter hade kunnat lyfta Wildes teman betydligt mer.

Spelas till den 6 april 2019

BOKA BILJETTER TILL OCH MED THE PICTURE OF DORIAN GRAY