RECENSION: The Shark Is Broken, Ambassadors Theatre ✭✭✭✭

Ray Rackham recenserar The Shark Is Broken som nu spelas på Ambassadors Theatre i London.

Ian Shaw (Robert Shaw), Demetri Goritsas (Roy Scheider) och Liam Murray Scott (Richard Dreyfus). Foto: Helen Maybanks The Shark Is Broken

Ambassadors Theatre

4 stjärnor

Boka biljetter

Regissören Guy Mastersons formidabla uppsättning av Ian Shaws och Joseph Nixons nya pjäs började på en teater med 90 platser i Brighton 2019, har arbetats fram under hela förra året och har nu hittat sitt perfekta hem i West End. En våg av musik möter publiken när en samling låtar från 1974 (från artister som Rubettes och ABBA) nästan dånar genom Ambassadors Theatre. Ridån är uppe och Duncan Hendersons version av ”the Orca” (kanske filmhistoriens mest kända båt, möjligen näst efter sin större kusin Titanic) vilar stoiskt på scenen, vackert belyst av Jon Clarks stämningsfulla ljusdesign. Fartygets respektingivande närvaro förstärks av Nina Dunns skickliga videoprojektioner av havet runt Martha’s Vineyard, vilket placerar publiken mitt i Atlanten, precis söder om Cape Cod, i en tid som känns lagom avlägsen för att vara nostalgisk men ändå så bekant att den känns högst aktuell. Inga kulisser rullas in för att visa andra miljöer. Ingenting hissas ner från scentaket. Vi har båten, de projicerade vågorna och en känsla av kuslig eftertänksamhet. Det som följer är en tankeväckande och underhållande granskning av tre manliga egon; en diskurs om filmskapande i en specifik tidpunkt; och en spegel som hålls upp mot båda aspekterna år 2021.

Liam Murray Scott (Richard Dreyfus) och Ian Shaw (Robert Shaw) Foto: Helen Maybanks

Samtliga tre skådespelarinsatser är briljanta. Demetri Goritsas spelar den trygga närvaron hos en trött och luttrad Roy Scheider med perfekt tonträff, och replikerar nästan den roll som polischef Brody hade i själva filmen. Liam Murray Scott har en exakthet i den gränslösa energi han tillför rollen som Richard Dreyfuss, vilket är en mästarklass i att gestalta en levande person. Hans charmiga porträtt av Dreyfuss irriterande arrogans är så pricksäkert att han stundtals balanserar på gränsen till att vi hoppas att Goritsas eller Shaw ska knuffa honom överbord. När det gäller Shaw själv (som spelar sin egen far, den briljante, rastlöse och alkoholberoende Robert Shaw), finns det inga lovord som inte redan har använts. Det är en otrolig gestaltning av en man som inte hade känts malplacerad i en Shakespeariansk tragedi. Stor möda har lagts på att inte bara härma de skådespelare och prestationer som varit en del av populärkulturen i nästan femtio år, utan att skapa gedigna, verkliga karaktärer. De kastas ut på djupt vatten i Atlanten och guppar mållöst omkring medan filmteamet försöker laga en mekanisk haj vid namn Bruce; kanske den enda andra karaktären i pjäsen; osynlig men obeveklig. Dessa prestationer är bland de finaste man kan se på en scen i West End just nu, och alla tre förkroppsligar en tid och plats i Hollywoodskådespelares bräckliga tillvaro och slutet på filmskapandets guldålder. Shaws framförande av en central scen från filmen som pjäsens epilog (alla som sett filmen kan gissa vilken) framkallade kollektiva kårar längs ryggraden på alla i publiken. Ett särskilt omnämnande förtjänar även Kara Tsiaperas för hennes insatser som språkcoach.

Liam Murray Scott (Richard Dreyfus), Ian Shaw (Robert Shaw) och Demetri Goritsas (Roy Scheider). Foto: Helen Maybanks

Shaws och Nixons manus har omarbetats något för att fylla den nya 90-minuters speltiden i denna West End-version. Pjäsen är rolig och bjuder på många skratt. När Dreyfuss beklagar sig över att man kan sätta en människa på månen men ändå bygger en mekanisk haj som inte fungerar i saltvatten, väckte det kvällens första fniss, medan Scheider läser rubrikerna om Nixon i New York Times. Det finns kanske en aning för många medvetna blinkningar till framtiden. Referenser till att Nixon oundvikligen kan bli ”Trumped” som den mest korrupta presidenten, eller ett utrop om filmindustrins framtid inför en slasherfilm om hajar som avslutas med ”vad härnäst? Dinosaurier?”, gränsar till den fina linjen mellan ett skratt och en suck. Och för åtminstone en åskådares smak innebar förlängningen till 90 minuter en missad möjlighet att ge en något mer solid utveckling i relationen mellan Shaw (som tror att han är slut vid 47) och Dreyfuss (som är frustrerad över att han inte ens har börjat vid 27), vilket kunde ha gett deras nu legendariska bråk på och utanför inspelningsplatsen ännu större tyngd. Med det sagt fick vi en samling komiska, intressanta och framför allt tankeväckande vinjetter; en chans att kika bakom kulisserna och utforska realiteter i att vänta på att en mekanisk haj ska fungera så att man kan ”agera” mot den.

Demetri Goritsas (Roy Schieder) och Liam Murray Scott (Richard Dreyfus). Foto: Helen Maybanks

All action äger rum på Orca, den flytande ”scenen” för tredje akten i filmen Hajen; och precis som i filmens final är Hendersons design av Orca värd biljettpriset i sig för alla Hajen-fans. Den är uppskuren på mitten, vilket låter publiken bevittna avgörande ögonblick från den påfrestande inspelningsperioden. Den ser nästan utskuren ut, ett snyggt grepp givet temat, och Hendersons öga för detaljer är utsökt. Klaustrofobin i manuset får ett fysiskt uttryck i designen, medan måsar kan ses och höras flyga runt dessa tre enastående prestationer. The Shark Is Broken är ett sällsynt fynd, ett strålande exempel på hur en produktion blir så mycket mer än summan av sina delar, även när alla inblandade – kreativt sett – överträffar sig själva.

Hajen må vara trasig, men pjäsen verkar oförstörbar.

Spelas nu på Ambassadors Theatre