RECENSION: The Tempest, Southwark Playhouse ✭✭✭✭

The Tempest (Stormen)

Southwark Playhouse

6 januari 2017

Fyra stjärnor

Boka biljetter

”Var icke rädd”, säger Caliban, det hånade monstret och den blivande antagonisten i Shakespeares Stormen. ”Ön är full av ljud.” Och visst är den det. Redan vid ankomsten till Southwark Playhouses intima scen ”Little” är allt i full gång, med en ljudvägg som omsluter publiken när de tar sina platser. Ensemblen, beväpnad med diverse slagverk, hamrar fram rytmiska melodier som välkomnar besökaren till öns staccato-liknande värld. De improviserar tillsammans och skojar med publiken – en av dem slår sig fräckt ner på en ledig stol – och bygger upp en lekfull atmosfär innan själva pjäsen ens har börjat.

Endast Prospero (Sarah Malin) står avvaktande och väntar på rätt ögonblick att blåsa av festligheterna innan hon frammanar sin havsstorm. Nu skiftar musiken karaktär; trummorna förvandlas till rullande åska och skarpa, piskande blixtar. Enkla tekniker, men oerhört effektiva.

Och det är, i essens, vad Southwarks uppsättning av Stormen är. Otroligt avskalad, med en ensemble på sex personer, minimal scenografi och få rekvisita, men fantastiskt väl genomförd. Den lilla gruppen har en strålande personkemi och allt är vältajmat, genomarbetat och skickligt utfört.

Malin briljerar som Prospero och blandar modersinstinkt med den underliggande kraften hos en mäktig trollkarl. I väst och kostymbyxor klipper hon en androgyn figur, där ljus och ljud används för att förmedla hennes magiska krafter tillsammans med ett imponerande kroppsspråk – inga extra effekter behövs. Hon får assistans av Peter Caulfield, en passande eterisk Ariel som rör sig i rummet som en skugga och tillför spöklika sångpartier där det behövs. I början av pjäsen finns en förtrollande sekvens där Prospero snärjer honom i en sorts tvångströja för att tämja Ariels krafter, ackompanjerat av utmärkt slagverksarbete (tack vare Andrew Meredith, som bemästrar en rad obskyra instrument för att skapa stämningsfulla ljudlandskap). Det är en av många starka bilder som dröjer sig kvar.

De som förmodligen arbetar hårdast i ensemblen är Benjamin Cawley och Gemma Lawrence, som tar sig an varsin trio: Ferdinand, Stephano och Sebastian respektive Miranda, Trinculo (här ”Trincula”) och Antonio. Cawleys Stephano är en naturlig och humoristisk tolkning, och hans Ferdinand är så förtjusande charmig att Mirandas snabba förälskelse känns helt rimlig. Miranda porträtteras väldigt fint av Lawrence, men det är hennes vresiga, raglande London-kaxiga Trincula som är en verklig höjdpunkt. Genom en virvelvind av välkoreograferade snabba byten och distinkta dialekter växlar skådespelarna mellan karaktärerna utan problem. En fördel med detta grepp är att karaktärerna nästan verkar skjuta upp ur marken, som om de framkallats av Prosperos magi. Stanton Plummer-Cambridge dubblerar som Caliban och Kung Alonso och är ett utmärkt exempel på hur enbart kroppshållning kan skapa en hel karaktär.

Alla de bästa replikerna finns kvar i denna nedbantade version av texten, som Calibans funderingar kring öns alla ”ljud” och Prosperos deklaration att ”vi är av samma tyg som drömmar vävs av”. Berättelsen hålls tydlig och komplett, till skillnad från andra förkortade versioner som kan göra publiken förvirrad.

Här bryts ingen ny mark i tolkningen, men allt som görs, görs väl och är fyllt av smarta idéer för att bygga upp pjäsens värld med begränsade resurser. Hela produktionen äger en enorm charm, och med en speltid på nittio minuter utan onödiga utsvävningar är den idealisk för dem som aldrig sett pjäsen förut eller Shakespeare överhuvudtaget. En uppfriskande renodlad och uppfinningsrik föreställning utan onödigt glitter.

Spelas till och med 28 januari 2017

BOKA BILJETTER TILL THE TEMPEST PÅ SOUTHWARK PLAYHOUSE