RECENSION: The Way Of The World, Donmar Warehouse ✭✭✭

Paul T Davies recenserar den klassiska restaurationskomedin The Way Of The World som nu spelas på Donmar Warehouse.

Ensemblen i The Way Of The World. Foto: Johan Persson The Way of the World.

The Donmar Warehouse.

6 april 2018

3 stjärnor

Boka nu Det ligger i tiden att modernisera klassiska texter för att understryka deras samtida relevans och hitta nya vinklar. Ibland fungerar det briljant (Julius Caesar på Bridge Theatre), men då och då kväver tolkningen texten en aning (The Plough and the Stars på Lyric Hammersmith). Vilken fröjd det är då att få se en restaurationskomedi med peruker, dekor och fantastiska kostymer helt trogna sin epok, framförd i en stil som inte behöver skrika ut sin relevans. William Congreves komedi, med sin överdrivet invecklade intrig, handlar i grunden om utnyttjandet av Lady Wishforts känslor – allt för att männen ska komma åt hennes pengar. I den här världen är kärlek kapital och pengar detsamma som egendom, och könsrollerna är tydligt utmejslade för alla att se.

Alex Beckett (Waitwell), Haydn Gwynne (Lady Wishfort) och Sarah Hadland (Foible) i The Way Of The World. Foto: Johan Persson Donmar Warehouses uppsättning ser fantastisk ut; Anna Fleishles scenografi och Ilona Karas med hennes kostymteam är showens verkliga stjärnor. Skådespeleriet är lika magnifikt som kläderna, med flera klockrena komiska prestationer. Geoffrey Streatfeild som Mirabell, som konspirerar för kärlekens skull, och hans motpart Tom Mison som Fainall, som gör det för pengarnas skull, är båda utmärkta. Under den första akten, som bär på mycket exposition, blir deras anslag dock något för maneriskt och formellt, vilket drar ner tempot. Fisayo Akinade tillför sprakande energi som Witwould, Justine Mitchell är strålande som den kärlekscyniska men förälskade Millamant, och Sarah Hadland använder hela sitt komiska register som den fräcka och ränkfulla jungfrun Foible. Caroline Martin imponerar stort som Mrs. Fainall, pjäsens mest uppriktiga karaktär – en trött och cynisk betraktare av sin tid.

Geoffrey Streatfield (Mirabell) och Justine Mitchell (Millament) i The Way Of The World. Foto: Johan Persson

Men kvällen tillhör den fenomenala Haydn Gwynne i rollen som Lady Wishfort, en kvinna klädd i ”överåriga krusiduller”, desperat att gifta om sig och lyckligt ovetande om det pris hennes förmögenhet har satt på hennes huvud. Hon är hysteriskt rolig i sin självbedrägliga syn på sin egen skönhet och status, men det är också hjärtskärande att se henne bli så grymt manipulerad av männen och sin förmodat bästa vän. I andra hälften levererar Goldsmith en serie duologer som känns som omgång efter omgång av tennismatcherna i Wimbledon – kvickheterna och skämten servas mästerligt mellan parterna. Här inkluderas Christian Patterson som nästan stjäl föreställningen som landsortsbon Sir Wilful Witwould, och en suverän scen där Alex Beckett utger sig för att vara Waitwell för att säkra Lady Wishforts pengar – det är en mästerklass i komisk tajming.

Fisayo Akinade (Witwould), Christian Patterson (Sir Wilfull Witwould) och Simon Manyonda (Petulant) i The Way Of the World. Foto: Johan Persson

Trots detta är över tre timmar en lång tid att titta på den overksamma överklassens skvaller och intriger, och James MacDonalds regi vaknar till liv stötvis. För egen del tar det inte fart på allvar förrän Gwynne äntrar scenen i tredje akten. Den allt för långa första akten skulle må bra av lite varsam redigering för att snabbare ta oss till den komiska kärnan, och jag förvånades över att Donmars scenrum inte nyttjades mer för publikinteraktion. Med det sagt är detta en fin ensemble och produktionen kommer nog att sätta sig med tiden. Den bjuder på många tillfredsställande scener, även om merparten av dem infinner sig efter paus.

BOKA BILJETTER TILL THE WAY OF THE WORLD