RECENSION: Tori Scott - Thirsty, Vaults Festival ✭✭✭✭✭

Tori Scott Tori Scott: 'Thirsty'

Vaults Festival

14 mars 2018

5 stjärnor

Den här föreställningen var ren och skär glädje.  Den amerikanska divan Tori Scott, ett voluptuöst kraftpaket, öppnade i ett rasande tempo med power-hymnen 'I'm Feelin' Sexy And Free' och ribban var därmed satt.  Och som hon levererade!  Hon tog inga fångar i sin skoningslösa uppvisning av karisma, styrka, röstprakt och uttrycksförmåga, allt varvat med hennes vassa och kaxiga New York-kommentarer: 'Det här är inte en show som kommer att göra er glada.  Den kommer inte att förändra er.  Den kommer inte få er att tro att världen är en bättre plats. (Paus)  Tvärtom'.

Men innan vi kom till skämten – och herregud, vilka skämt! – fick vi sjunga med i power-hymn nummer två, 'Climb', som gav mer sväng åt hennes suveräna trio bestående av kapellmästaren Adam Wachter på piano, Jamie Wilkins på bas och Lisa Martin på trummor.  Hon och Wachter är gamla New York-kompisar, och så pass goda vänner att hon gladeligen presenterade honom som 'singel och vers-bottom': Scott är extremt medveten om sin publik, och de trogna fansen inom gaycommunityn är både många och högt älskade.  Lite i samma stil som Bette Midler under dagarna på St Mark's Baths spelar hon lika mycket för dem som för gin-och-tonic-publiken från Hampstead och Holland Park, som också avgudar henne och dyker upp i respektabla skaror för att hylla sin drottning.

Och varför inte, när man kan glömma verkligheten (ett av hennes uttalade mål) i sällskap av en så charmig och vampig antihjältinna, som öser ur sig smaskiga anekdoter som ger hennes repertoar helt nya innebörder?  En rapp historia om en tunnelbanepassagerare som blottar sig för henne övergår med kuslig träffsäkerhet i 'Zing, Went The Strings Of My Heart'.  Hon är en kvinna med stor pondus, stor röst och ett enormt mod, och hon kan ledigt dubbla tempot efter det numret för att även klämma in 'The Trolley Song', där Wachter bjuder på maffiga orkestereffekter på sina flinka fingrar.

En gnutta kändis-verklighet trängde in genom välvalda anekdoter från nöjesvärlden, där hon blickade tillbaka på sina rötter och berättade om de 'gaypappor' som blev hennes vänner i den kulturella öknen i Arlington, Texas, där den första musikal hon upptäckte var 'Evita'.  Vilket gav oss: 'What's New, Buenos Aires?', i en sprakande latinsk version av det taggade bandet.  Sedan följde en historia om 'poppers' som varvade upp oss inför ett medley av 'I'm Flying' och 'Wake Me Up When It's Over'.  Detta ledde vidare till mer eftertänksamma reflektioner kring USA:s nuvarande tillstånd, blandat med Janelle Monáes sköna funk-låt 'Tightrope', som här bjöds på mer själ än vi är vana vid.  Scott har hunnit skaffa sig livserfarenhet och hittar en resonans i dessa låtar som yngre sångare helt enkelt inte når (om de inte råkar vara Judy Garland, förstås).

Sedan fördes vi till en annan musikalisk värld i form av Queens och Bowies 'Under Pressure'.  Att höra vad Tori Scotts extraordinära röst gjorde med denna låt var ett rent underverk: just när man tror att man har förstått hennes räckvidd tar hon en till en ny nivå.  Och sättet hon framför den på!  Numret gjordes à la Lindsay Lohan, komplett med maniskt klättrande genom salongen, upp och ner längs mittgången, krönt med kommentaren: 'Enligt Google är det här den amerikanska versionen av sjukvårdssystemet'.

Nästa anhalt: Madonnas 'And I Feel Like I Just Got Home', framförd med ett djup som man knappt trodde var möjligt, ens av en sångerska av denna kaliber.  Det var enastående.  Men det bästa låg fortfarande framför oss.  Via en anekdot om bedrövliga baptist-hycklare i Texas fick vi höra Hoziers 'Take Me To Church'.  En enkel, ren röst som byggdes upp till en kraftfull attack.  Genom varma minnen av tonårsfyllor fick vi sedan en piffig 'And Then He Kissed Me' och 'Do What You Want With My Body': tuffa alkoholminnen som knöts ihop med – vad annars – 'Chain of Fools', som i sin tur mixades med 'I've Had A S**t Day'.  Ännu fler vodkaminnen ledde till historier från Tinder, och det slungade oss in i en fantastiskt ärlig och exakt fransk tolkning av 'La vie en rose'.  Sublimt!

En skicklig övergång – från en mästare på just detta – tog oss till en innerlig och rörande tolkning av 'Wrecking Ball' som Scott lyckades väva ihop med, av alla låtar, 'The Man That Got Away'.  Detta sista nummer fick verkligen taket att lyfta: hon sjöng med en sådan omsorgsfull trohet mot Garlands frasering, men med egna röstmässiga utsmyckningar och klangfärger hämtade från både Doris Day och Dinah Shore, vilket gjorde den helt till hennes egen.  Wachter var perfektion i sitt ackompanjemang.  Och det stod så klart för oss att hon inte bara är drottningen av den moderna poprepertoaren, utan står tryggt i traditionen av de stora uttolkarna av den amerikanska sångskatten.  Vilket fenomen.

Lättnad efter den emotionella urladdningen kom i form av ett berusat segertåg genom 'Hedwig and the Angry Inch's 'I'm Miss Beehive 1963', vilket kulminerade i stående ovationer för 'What's Going On', framförd med full Texas-kraft.  Självklart krävdes ett extranummer, så vi fick en ljuvligt vacker 'Do You Wanna Dance?', med en änglalik känsla som förde tankarna till en blandning av Karen Carpenter och Diana Ross.  Åh, ja, Miss Scott.  Vi vill dansa.  Kom snart tillbaka!

LÄS MER OM TORI SCOTT