RECENSION: Mot nollpunkten (Towards Zero), The Mill At Sonning, Oxfordshire ✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Brian Blesseds nyuppsättning av Agatha Christies Towards Zero (Klockan noll) på The Mill at Sonning

Noel White (Matthew Treves) och George Telfer (Superintendent Battle) Foto: Andreas Lambis. Towards Zero

The Mill at Sonning, Oxfordshire

Tre stjärnor

Boka biljetter

Agatha Christie gjorde mig frälst på teater. Innan jag var gammal nog att ge mig ut på egen hand, var min enda barndomsupplevelse av scenkonst den årliga familjeutflykten till Windsor Theatre Royal för att se en av hennes pjäser. Oavsett om det var Mordet i prästgården eller Ett mord annonseras, var någon alltid död vid pausen och mot slutet var mördaren avslöjad och rättvisan skipad. Förr var Christies perfekt stöpta pusseldeckare ett stående inslag på de brittiska landsortsteatrarna, men i dag är de mer av en raritet – trots den 67-åriga succén med Råttfällan och enstaka succéer som Åklagarens vittne vid County Hall. Vi har dessutom blivit vana vid moderniserade, mörkare TV-bearbetningar av hennes böcker. Därför kändes det som att kliva tillbaka i tiden när jag såg nypremiären av Towards Zero i regi av Brian Blessed på The Mill at Sonning.

Chris Pybus (Inspector Leach), Noel White (Matthew Treves), George Telfer (Superintendent Battle). Foto: Andreas Lambis

Pjäsen, som ursprungligen var en roman, är en omarbetning som Christie själv skrev tillsammans med Gerald Verner 1956. Den har alla ingredienser man förväntar sig av hennes historier: ett avsides beläget gods befolkat av en brokig skara karaktärer med ett brokigt förflutet, ett plötsligt dödsfall och en kommissarie som följer ledtrådar tills alla misstänkta samlas i salongen för att avslöja den skyldige. Handlingen utspelar sig på Gull’s Point i Cornwall, hem åt den förmögna änkan Lady Tressilian och hennes sällskapsdam Mary. Hennes nåd har besök av sin tidigare myndling Nevile Strange, hans unga fru Kay och hans ex-fru Audrey, samt deras vänner Treves och Latimer och släktingen Royde. (Eftersom det är 1950-tal och överklass kallas männen främst vid sina efternamn.)

Den första akten är ett långsamt uppbyggt mysterium kring vem som ska ”stryka med”, medan Christie blottar spänningarna under ytan. Karaktärerna anar att ”något kommer att hända”, att ”något märkligt pågår” och att det finns en ”känsla av krut i luften”. Mycket riktigt drar en storm upp, och i takt med att regnet öser ner slår mördaren till. När alla blivit misstänkta lämnas fallet över till den något unorthodoxe Superintendent Battle, som figurerade i fem av Christies romaner och som enligt Blessed var författarens egen favorit bland hennes detektiver.

Hildegard Neil (Lady Tressilian) och Rob Heanley (Neville Strange). Foto: Andreas Lambis

Föreställningen travar på i jämn takt mot en spännande upplösning; det här är en klassisk deckargåta, snyggt berättad. Ensemblen är stark med flera minnesvärda prestationer, däribland Bethan Nash som den argsinta och förälskade Kay, och Hildegard Neil som är charmig och ombytlig som Lady Tressilian. Här finns stråk av humor, särskilt när skådespelet glider över i lätt melodrama, samt en självmedveten blinkning som om karaktärerna vore medvetna om att deras liv liknar en pusseldeckare. Produktionen är visuellt imponerande med slående tidstypiska kostymer av Natalie Titchener och en scenografi, finurligt utformad kring klockur, av Dinah England. Underhållande och lättillgänglig är Towards Zero ett utmärkt exempel på Christies briljans som historieberättare. Även om hennes författarskap inte alltid prisats för sitt psykologiska djup, påminner den här pjäsen oss om hennes skarpa blick för vad som driver till synes vanliga människor till extrema handlingar.

Spelas till och med 28 september 2019