RECENSION: Ugly Lies The Bone, National Theatre ✭✭✭

Ugly Lies The Bone på National Theatre. Mark Douet Ugly Lies the Bone.

The National Theatre

2 mars 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

Denna nya pjäs av den amerikanska dramatikern Lindsey Ferrentino undersöker hur virtuell verklighet (VR) kan användas för att behandla soldater med PTSD. De fascinerande programanteckningarna kartlägger framgångarna med att använda imaginära världar för att bota sådana tillstånd, diskuterar fallet med den verkliga soldaten som behandlades på detta sätt och drar slutsatsen att VR kan ge effektiv smärtlindring – ofta bättre än medicinering. I pjäsen experimenterar Jess, en svårt skadad soldat som återvänder hem från Afghanistan, med denna banbrytande terapi och börjar återskapa både sina relationer och sig själv. Det är en pjäs som överlag inte riktigt lever upp till det löfte som finns i det vetenskapliga underlaget och delar av manusförfattandet.

Ugly Lies The Bone på National Theatre. Mark Douet

Först det positiva. Scenografin är ännu en triumf för Es Devlin, som smidigt tar oss från den virtuella verkligheten till Jess hemliv i Florida; ofta effektivt i sin enkelhet och en visuell fröjd när vi bjuds in i den virtuella världen. Kate Fleetwood är utmärkt i huvudrollen som Jess. Hennes kroppsspråk förmedlar den konstanta smärta hon befinner sig i; hon är sminkad för att se djupt ärrad ut och får regelbundna spasmer när huden anpassar sig till skelettet. Det är en magisk rollprestation, och hennes relation till "Rösten" – den sortens himmelska vetenskapsman som skapar den virtuella värld Jess kliver in i – utgör pjäsens kärna. Jess säger vid ett tillfälle att den virtuella världen är där hon börjar orka med tillvaron, att det är världen utanför som är problemet, och det är även pjäsens problem.

De andra karaktärerna är en aning tvådimensionella, trots att skådespelarna arbetar hårt för att ge dem liv. Det finns en värme mellan Jess och hennes syster Kacie, välspelad av Olivia Darnley, men Kasies optimism hade behövt prövas ytterligare. Pjäsen bjuder på många gapskratt, inte minst tack vare Ralf Little i rollen som Stevie, Jess gamla flamma som var tillsammans med henne innan kriget och nu kämpar med att hantera den nya versionen av Jess. Kris Marshall går till spillo i rollen som Kelvin, Kasies pojkvän – en otacksam roll som lockar till skratt men tillför lite till själva berättelsen. Insatserna hade kunnat höjas; alla är så pass vänliga och förstående att vi aldrig får en stark känsla av press och konflikt inom relationerna.

Det är en pjäs som lyckas med det sällsynta konststycket att kännas både för lång och för kort på samma gång. Det finns några onödiga tidiga scener, och när Jess når slutet av programmet får hon veta att hon alltid kan spela det igen, att hon har slutfört kursen, vilket förtar poängen med hela dramatiken. (Och är inte teatern i sig en virtuell verklighet varje kväll?) Scenen i slutet introducerar sedan systrarnas mamma, spelad av Buffy Davis, som även gör rösten till "The Voice". Oroliga för att hon inte ska känna igen den sargade Jess blir systrarna förvånade när hon tar det hela med fattning. Men i nästa andetag framgår det att hon lider av demens och tror att döttrarna fortfarande är barn som precis blivit lämnade i skolan. Denna koppling mellan demens och virtuell verklighet kändes som början på en helt annan pjäs, eller åtminstone en annan, starkare scen. Sammanfattningsvis når pjäsen, trots en bra ensemble och höga produktionsvärden, inte de höjder den borde ha kunnat nå.

BOKA NU FÖR UGLY LIES THE BONE