RECENSION: White Christmas, Dominion Theatre ✭✭✭✭

White Christmas

Dominion Theatre

12 november 2014

4 stjärnor

Om det mot förmodan finns någon musikalproducent där ute som behöver lära sig läxan att kändis rollbesättning aldrig gynnar en pjäs om inte stjärnorna faktiskt kan leverera, så finns det inget bättre utbildningstillfälle än Morgan Youngs uppsättning av Irving Berlins White Christmas som nu spelas på Dominion Theatre. Uppsättningens dragplåster är Aled Jones och Tom Chambers, men de är de minst lysande bland all den talang och skicklighet som visas upp här. White Christmas är naturligtvis en berömd film, skapad för storheter som Danny Kaye, Bing Crosby och Rosemary Clooney. Irving Berlin levererade på toppen av sin förmåga ett gnistrande partitur och genialisk text. Detta är en bearbetning av filmen där materialet har ändrats och utökats för att passa scenen. Scenversionen har funnits i flera inkarnationer och uppsättningen på Dominion är överlägsen den version som gick på Broadway för några säsonger sedan.

Det är en fånig historia, nästan absurd, men den är typisk för sin tid och det finns en hjärtlig vänlighet i berättandet som berör. Det är sagan om tre par som nästan inte får varandra (fyra, om man räknar Mike och Ezekiel) mot en fond av missförstånd, knep, behovet av att sätta upp en show för välgörenhet och, slutligen, snö. Den glöder av optimism, patriotism och skepticism på det där sättet som bara amerikanska musikaler kan – aldrig har uttrycket "corny as Kansas in August" känts mer träffande. Sanningen är att manuset, av David Ives och Paul Blake, till stor del är irrelevant.

White Christmas är en genuin sång- och dansshow. Dess raison d'être är att ge plats åt spektakulära nummer och fantastisk sång. Här får det arbetet en rejäl skjuts av kapellmästaren Andrew Corcoran och den (ungefär) tjugo man starka orkester han leder – de spelar Berlins musik oklanderligt, med både smäktande lätthet och maffigt blås, allt efter vad som krävs. Ljudbilden är fyllig, stor och mycket välkommen.

När hela orkestern svänger loss tillsammans med hela ensemblen i de stora numren är effekten helt underbar. Känslan av det gamla Broadways glansdagar fångas och bibehålls. Corcoran har verkligen levererat den musikaliska varan här.

Randy Skinners koreografi är lättsam och rolig. Här bjuds på stora steppnummer såväl som mer intima stunder av ren glädje. Numren för Sisters (tjejversionen), The Best Things Happen When You Are Dancing, Blue Skies, I Love A Piano och White Christmas sprakar av charm. De kvinnliga huvudrollerna och ensemblen är magiska att skåda i dessa rutiner.

Då det handlar om julen är det oundvikligt med en vresig gammal gubbe och ett piggt, glatt barn, och föga förvånande levererar White Christmas även här. Som Susan, det brådmogna men förtjusande barnbarnet till krigshjälten general Hank (Graham Cole), var Sophia Pettit fullkomlig. Sprudlande, frågvis, glad och uppriktig fick hon taket att lyfta med sitt nummer i andra akten, Let Me Sing And I'm Happy. Det är en varm och skicklig prestation.

Cole är perfekt som den tvära Hank, en man som behöver en armé för att känna sig hel, eller åtminstone tror han det. Han är en suverän surgubbe, en rörande morfar och när det krävs levererar han det känslomässiga hjärtat mitt i handlingens alla turer. Han kapslar helt och hållet in den där unikt amerikanska känslan av militär stolthet och får det att fungera.

Han får mer än god hjälp av den Ethel Merman-doftande Wendi Peters, som är helt fenomenal som den högljudda (ja, väldigt högljudda, och helt rättmätigt så) Martha. Hon är den gamla Broadway-artisten som ser till att Hanks liv rullar på, men som han inte inser är en välsignelse förrän i slutet. Peters missar inte en sekund – hon är fantastiskt rolig, sjunger förbluffande bra och ger allt. Oavsett vad affischen säger är detta en riktig stjärnprestation.

Brendan Cull gör något stort av vad som skulle kunna vara den otacksamma rollen som Mike, scenteknikern i ladan där showen ska spelas. Hans smått galna men djupt älskvärda scentekniker är en oväntad fröjd. Och han matchar Phil Coles lynniga scentekniker Ezekiel perfekt. Tillsammans står de för ett av kvällens mest oväntade skratt. (Det involverar lönnsirap, men ni får se det själva!)

Som den Mitzi Gaynor-inspirerade Judy är Louise Bowden praktiskt taget perfekt på alla sätt. Hon är vacker, dansar som en gudinna, sjunger med elegans och en vacker klang, och är helt trovärdig som den mer romantiskt lagda av systrarna Haynes. Hennes insats i I Love A Piano är hisnande bra. Ännu en genuin stjärnprestation.

Lika imponerande är Rachel Stanley som spelar Judys syster, Betty. Hon är den äldre, lite svårare av systrarna; där Judy faller handlöst måste Betty övertygas om att kärleken är i luften. Stanley hanterar detta med stor finess; hennes värme är äkta och hon lyckas få sin karaktärs något löjeväckande beteende att verka fullständigt logiskt. Hon är fantastisk ihop med Bowden och de känns verkligen som syskon; deras öppningsnummer Sisters är en ren fröjd. Hon briljerar även i andra akten med Love, You Didn't Do Right By Me.

Det är alltså fyra kvinnliga stjärnprestationer i en och samma show. Heja tjejerna!

Aled Jones och Tom Chambers är lite som musikalvärldens motsvarigheter till David Cameron och Nick Clegg: de ser okej ut, de gör vad de ska, man ser att de verkar mena väl och kanske har kontroll, men det finns en gnagande misstanke om att allt inte står rätt till – att de inte är goda vänner egentligen och att de mest glider med istället för att verkligen göra jobbet.

Det finns helt enkelt ingen kemi mellan de två herrarna, och eftersom hela showen bygger på deras starka vänskap är detta ett problem. Men det finns inte heller någon kemi mellan Jones och Stanley eller Chambers och Bowden – och det beror inte på bristande ansträngning från damernas sida.

Ingen av männen har den ledighet, stil eller elegans som krävs av huvudrollerna här. Ingen av dem kan dansa så bra som rollen kräver; på det området blir de båda överglänsta av den manliga ensemblen bakom dem. Ingen av dem är särskilt starka skådespelare, och de är inte heller sångare som bemästrar kraven i ett Berlin-partitur.

Och ändå… kommer de undan med det. Även om de inte spelar i samma division som sina medstjärnor när det gäller musikalprestation, är de utmärkta på att dölja det. Jones sjunger bättre än Chambers och Chambers dansar säkrare än Jones. Deras version av Sisters, som borde vara ett komiskt mästerverk i andra akten, landar platt och tråkigt, vilket bevisar att det är kvinnorna som står för den sceniska gnistan.

Ensemblen är strålande, med särskilt fina insatser från Jonny Labey, Karen Aspinall, Stuart Winter, Matthew Whennell-Clark och Jennifer Davison.

Anna Louizos scenografi fungerar bra, även om det blir många moment framför ridån och vissa scenbyten känns väl långa. Avslöjandet i "White Christmas" är värt att vänta på och den nästan dockteatersliknande effekten i designen fungerar utmärkt. Särskilt bra är tågscenen och den eleganta nattklubben i New York. Carrie Robbins kostymdesign kompletterar Louizos arbete suveränt – de är precis så kitschiga och glittriga som man kan hoppas på, särskilt pianoklänningarna i början av andra akten.

Det här är fantastisk julunderhållning för hela familjen. Första akten kunde haft mer tempo, men andra akten swishar förbi, och sammantaget finns det så mycket glädje och talang att de flesta, förutom den mest inbitna Grinchen, kommer att hitta mycket att älska – och kanske till och med fälla en tår eller två – i detta julspektakel.

Men tänk hur mycket godare julfikat hade smakat om de två huvudrollerna var mer Danny Kaye och Bing Crosby och mindre David Cameron och Nick Clegg? Som tur är bär kvinnorna, de övriga manliga rollerna och ensemblen kvällen i hamn med glädje. Ärligt talat – vem behöver kändisnamn? Kan vi inte bara låta de som faktiskt glänser få rollerna?