RECENSION: The Play That Goes Wrong, Duchess Theatre ✭✭✭✭

Ensemblet i The Play That Goes Wrong. Foto: Helen Murray The Play That Goes Wrong

Duchess Theatre

8 september 2016

4 stjärnor

BOKA NU | MER INFO I marknadsföringen beskrivs den som en blandning av ”Pang i bygget” och ”Rampfeber” (Noises Off). The Play That Goes Wrong är ett ambitiöst stycke som verkligen lyckas utnyttja den komiska potentialen i en katastrofal teateruppsättning och skådespelarnas gradvisa mentala sammanbrott. Sedan premiären på Duchess Theatre i september 2014 har föreställningen varit en dunderberömd succé och kammade hem priset för ”Bästa nya komedi” vid Olivier Awards 2015. I takt med att originalensemblen från Mischief Theatre har gått vidare till Peter Pan Goes Wrong och senare The Comedy About A Bank Robbery (som just nu spelas på The Criterion), har truppen utökats. Denna 2-årsjubileumsföreställning framfördes av den tredje uppsättningen skådespelare, som har den tuffa uppgiften att förvalta sina föregångares enorma framgång.

Ensemblet i The Play That Goes Wrong. Foto: Helen Murray Precis som i Rampfeber är pjäsen i pjäsen ett föga inspirerande verk som framförs av en minst sagt oduglig ensemble. ”Mordet på Haversham Manor” är skapad av Cornley Polytechnic Drama Society, vars ordförande Chris Bean (Hayden Wood) inleder föreställningen med en dråplig monolog där han ber om ursäkt för alla tidigare missöden. Detta sätter tonen för en produktion som plågas av bisarrt överspel, borttappade rekvisita och en allt mer bräcklig scenografi.    Det är otroligt underhållande, med en tillsynes oändlig kreativitet i alla missöden och en ensemble som uppenbarligen har precis lika roligt som sin publik.

Pjäsen försöker förankra den katastrofala produktionen genom insikter i teatersällskapets brister – både kollektivt och individuellt. En kvarglömd Duran Duran-CD och en klumpigt konstruerad spiselkrans (som båda introduceras för publiken redan innan start) ger fantastisk utdelning längre fram, medan spänningarna bakom kulisserna ger ett njutbart djup åt farsen. Särskilt anmärkningsvärd är den obekväma kärlekstriangeln mellan den ovetande Max (Daniel Millar), scenteknikern Annie (Joanne Ferguson) och Max utmanande motspelerska Sandra (April Hughes), då konflikten mellan de två sistnämnda spiller ut på scenen. Alla tre bjuder på strålande prestationer med en absurd konsekvens och ibland en överraskande finess. Samtidigt blir de pinsamma scenerna bara roligare av patoset bakom Dennis (Drew Dillon) problem med sina repliker, Trevors (Fred Gray) likgiltiga hantering av ljus och ljud samt Jonathans (Oliver Llewellyn-Jenkins) frustration över missade entréer.

Joanne Ferguson i The Play That Goes Wrong. Foto: Helen Murray Till skillnad från Rampfeber får vi dock inte en heltäckande bild av sällskapets inre dynamik eller vad som driver varje enskild skådespelare. Hayden Wood är till exempel en härligt uppblåst Chris Bean och sätter sitt sammanbrott i Basil Fawlty-stil perfekt, men han får inte många tillfällen att visa annat än förvirring eller irritation mot sina kollegor. Adam Byrons Robert är briljant hånfull, humorlös och egoistisk, med suverän komisk tajming och ett tillgjort skådespelarmanér. Men även om hans beteende mot resten av ensemblen är trovärdigt självcentrerat, får vi inte riktigt se konsekvenserna av detta i de andra, förmodligen ganska förolämpade, rollprestationerna. Detta gör dock inte The Play That Goes Wrong till något mindre än en fantastiskt underhållande föreställning; även om den tematiskt liknar Rampfeber är tonen lite annorlunda. Känslan av misslyckade repetitioner och effekten av åratal av ambitiösa men desperata produktioner (som Chris Bean anspelar på i sitt inledningstal) fångas glimtvis och snarare kompletterar än definierar farsen. Det gör att vi får se hela ”Mordet på Haversham Manor” – en mycket belönande upplevelse som kanske inte varit möjlig i en mer karaktärsfokuserad pjäs – men det leder också till att man tidvis kan känna sig lite distanserad från händelseförloppet.

Ensemblet i The Play That Goes Wrong. Foto: Helen Murray Med så uppfinningsrika missöden är det förstås omöjligt att inte ryckas med. Den verkliga stjärnan i The Play That Goes Wrong är Nigel Hooks scenografi – utåt sett ett funktionellt, gammaldags vardagsrum, men i själva verket en fullständigt övertygande dödsfälla. Varje skådespelare förtjänar en eloge för hur de navigerar i denna finkalibrerade konstruktion. Under Mark Bells enastående regi – bara svärdsfighten är värd biljettpriset – utbryter totalt kaos till karaktärernas stora bestörtning, och allt utan att skådespelarna faktiskt kommer till skada. Tillsammans med ett konstfullt uselt ljus och felaktiga ljudeffekter, som konsekvent förvärras under pjäsens gång, är The Play That Goes Wrong förunderligt och felfritt exakt – ett bevis på de små marginaler som skaparna bakom en bra fars måste arbeta med. The Play That Goes Wrong är en oerhört underhållande show med en utmärkt ny ensemble och en genialt katastrofal scenografi. Med tanke på detta, och den brittiska publikens starka känsla för socialt pinsamma situationer – parad med den dråpliga och befriande glädjen i att se det drabba andra – är pjäsen öronmärkt för att bli en långkörare i West End.

BOKA BILJETTER TILL THE PLAY THAT GOES WRONG PÅ DUCHESS THEATRE HÄR