INTERVJU: Dramatikern Chris Urch

Skådespelaren Chris Urch har skrivit sin första helaftonspjäs och det pratas redan om att han kan bli Storbritanniens motsvarighet till Tennessee Williams. BT: Chris, du är utbildad skådespelare, vad fick dig att börja skriva dramatik? CU: Under min utbildning på Drama Centre fanns det en lektion som hette karaktärsanalys, där jag var tvungen att skapa en karaktär, skriva ett scenario och agera ut det själv framför mina kurskamrater. Det var ganska utlämnande; du skrev scenen, spelade den och regisserade den själv, men jag njöt alltid av att skapa dessa karaktärer och dialoger. Det fick mig att börja skriva pjäser i hemlighet vid sidan av utbildningen. Berätta om processen med att skriva din första pjäs, Land of Our Fathers. Jag kommer från ett litet gruvsamhälle och ville skriva om det eftersom det är personligt för mig. Det inträffade en tragisk gruvolycka i min by som inspirerade mig att skriva om ett ras. Eftersom jag hade ett uppdrag för Theatre503 såg jag det som ett utmärkt tillfälle att utforska detta som utgångspunkt, men också utmana mig själv genom att förlägga handlingen till en annan plats än Somerset (Chris hemstad) och i en tidsperiod jag visste lite om. När jag snubblade över en walesisk manskör som sjöng på YouTube började idéerna ta form. Vad handlar pjäsen om? Land of Our Fathers utspelar sig i södra Wales den 3 maj 1979, dagen för det parlamentsval då Thatcher tog makten. Pjäsen är i grunden en berättelse om överlevnad. Sex gruvarbetare som sitter fast i en kolgruva – kaos uppstår. Tänk de chilenska gruvarbetarna men med walesisk sång. I sitt hjärta handlar allt om männens relationer till varandra och de hemligheter och lögner som måste konfronteras. Det är ett intimt, klaustrofobiskt tryckkokardrama. Det finns mycket svart humor och en specialeffekt som aldrig tidigare har gjorts på Theatre503. Behövde du göra mycket research? Jag föddes i ett annat årtionde, så ja, det fanns mycket att läsa på om, men det är det som är det roliga med att skriva en pjäs. Jag läste böcker och såg ett par dokumentärer. Eftersom pjäsen utspelar sig i södra Wales bestämde jag mig dock för att åka dit och besöka Big Pit, som är en fullt fungerande gruva som drivs av före detta gruvarbetare. De var mycket vänliga och lät mig hänga med dem hela dagen och tog ner mig i själva gruvan. Jag presenterade alla möjliga scenarier för dem och försökte suga åt mig så mycket information som möjligt. De gav mig fantastiska anekdoter, och museets intendent svarade ständigt på mejl om hur ras går till, procedurer, utrustning, roller och så vidare. Det var väldigt viktigt för mig att försöka göra pjäsen så autentisk och korrekt som möjligt. Tror du att din karriär som skådespelare hjälpte dig i skrivandet? Definitivt. Jag har aldrig fått någon formell utbildning i att skriva – jag känner mig ständigt som en bluff – så jag måste förlita mig på min bakgrund som skådespelare. Därför går mina tankar direkt till karaktär och dialog. Det finns ögonblick i pjäsen där jag har gett skådespelarna ganska utmanande saker att göra, vilket bör bli spännande för publiken att se. Dessutom spelas alla walesiska roller av walesiska skådespelare, vilket jag är väldigt glad över. Du har beskrivits som den nästa Tennessee Williams av Howard Brenton. Den pressen måste vara både hisnande och skrämmande? Jag har blivit kallad värre saker i mina dar! Skämt åsido så har jag enorm respekt för Howard. Han är en otrolig dramatiker, en visionär som fortfarande är på topp och fortsätter att bryta konventioner och förväntningar på vad teater är och kan åstadkomma. Jag är mycket smickrad av Howards ord och hoppas göra honom stolt. När det gäller press så är jag min egen strängaste kritiker. Man kan bara göra sitt bästa, och teamet och jag har lagt ner allt på att göra detta till den bästa pjäs den kan bli. Jag hoppas bara att i och med premiären och Howards stöd, att andra teatrar blir mer benägna att öppna sina dörrar och ge mig chansen att utvecklas och få mer av mina verk producerade och uppsatta. Hur fick du en producent intresserad av pjäsen? Under 2012 sökte jag till 503 Five – ett arton månader långt residensprogram. Mirakulöst nog blev jag utvald som en av deras fem huskrigare, och var och en av oss fick ett år på oss att skriva en helaftonspjäs, där en sedan valdes ut för produktion. Jag hade turen att få min pjäs vald, och Theatre503 samproducerar den nu med Tara Finney och Euan Borland. Det har varit en lång resa hit, men förhoppningsvis är det värt det! Har du varit delaktig i repetitionerna? Jag var med under den första veckan för att hjälpa till med frågor från skådespelarna, och jag följde även med dem på en resa till Big Pit, vilket de älskade. Sedan höll jag mig borta under den andra veckan för att låta dem arbeta ifred, och kom tillbaka halvvägs in i den tredje veckan för att knyta ihop säcken inför förhandsvisningarna. Min favoritdel är att vara nära skådespelarna och se dem repetera. Jag älskar kamratskapen. Särskilt tepauserna. Det är en välkommen omväxling från att sitta bunden vid skrivbordet och stirra in i en laptop. Vad har du för framtidsplaner? I november påbörjar jag en veckas research och utveckling av en helaftonspjäs med HighTide, vilket jag ser mycket fram emot. HighTide är ett kompani jag velat arbeta med i åratal, och jag tyckte att deras festival i år var deras starkaste hittills. Jag hoppas också att om Land of Our Fathers blir framgångsrik, att vi kan ta den till Wales nästa år och sedan eventuellt turnera till en del regionala teatrar i Storbritannien. Jag vill också komma tillbaka upp på scenen och spela själv. Jag skulle älska att jobba med Philip Ridley igen; hans dialog är en dröm för en skådespelare att framföra. Det är bra att variera sig. De olika disciplinerna ger näring åt varandra, men just nu fokuserar jag bara på att göra den här pjäsen så bra den bara kan bli. Land of Our Fathers spelas på Theatre503 fram till den 12 oktober 2013.