INTERVJU: Dana P Rowe – kompositören bakom The Fix

Dana (vänster) med John Dempsey. Foto: Marvin Joseph/Washingtonpost.com

Från första stund blir jag charmad av Rowes vänliga sätt, värme och entusiasm. Rowe besitter en enorm kunskap och delar generöst med sig av detaljer som äntligen rätar ut ett och annat frågetecken kring ryktena som cirkulerat.

Rowe inleder med att citera en visdom han fått från Cameron Mackintosh: inom musikalteatern är det orden som berättar vad vi ska tänka, och musiken som berättar vad vi ska känna. Detta har en särskild betydelse för Rowe som, till följd av svår stamning som barn, beskriver musiken som sitt första språk: "Jag hade stora problem, särskilt i sociala sammanhang. Det gick så långt att min lärare i fjärde klass tyckte att det var för smärtsamt för både mig och mina klasskamrater att jag skulle hålla min bokrecension inför klassen. Hon hade sett mig sitta vid pianot och hitta på saker medan de andra barnen lekte och sa: 'Varför tonsätter du inte din bokrecension nästa gång istället?' Jag kommer alltid att vara tacksam mot Mrs Martin för hennes fingertoppskänsla, för jag började skriva musik och blev så exalterad över att få dela den med klassen att jag faktiskt övervann stamningen. Jag började skriva musik till böcker, befintliga dramatiska scener och satte musik till berättelser."

Förutom Mrs Martin tillskriver Rowe sina framgångar de relationer och vänskapsband han byggt upp och vårdat genom åren: "Det började inte här i storstaden, utan hemma i Columbus, Ohio. Jag såg till att vara involverad i teaterscenen på alla sätt, även om det innebar att stå på scen själv. Jag frilansade som skådespelare i flera år. Jag är även kapellmästare och har både assisterat och suttit i orkesterdiket, helt enkelt för att se till att jag alltid var på plats och hade rätt kontakter." När Rowe sedan arbetade på egna projekt hade han ett stort nätverk av talanger att tillgå för att exempelvis spela in demos, och vänner han kunde be regissera en scen eller bolla idéer med. "Relationer är inte slit-och-släng, de är för livet. Om du skapar bra saker och har bra stöd i dina relationer, då är du på rätt väg."

Rowe har samarbetat med textförfattaren John Dempsey på en rad musikaler, däribland Zombie Prom (1995), The Fix (1997) och The Witches of Eastwick (2000), och de påbörjade ett helt nytt projekt för bara några veckor sedan. Men de arbetar också var för sig. Rowe medger: "Det finns inget som slår när John och jag sätter oss ner tillsammans tack vare vår långa gemensamma historia. Vi skriver bra och snabbt ihop; det finns inget onödigt brus att ta sig igenom. Allt är väldigt genuint. Men vi hänger inte i knät på varandra hela tiden." Rowe och Dempsey delar samma konstnärliga smak och lockas båda av att utforska ny mark, det övernaturliga och det lite skruvade. Men Rowe känner sig också privilegierad att få samarbeta med Michael Aman, Oscar E. Moore och Maribeth Graham, som alla lockar fram olika sidor hos honom som kompositör. "Dessa briljanta textförfattare kommer till mig med en titel eller en idé till en låt, vi bestämmer tonläget och sen växer det fram därifrån."

Det är alltid fascinerande att möta konstnärer från olika fält och med olika erfarenhet, oavsett om de är på väg upp i branschen eller tillhör det absoluta toppskiktet, och Rowes ärlighet och praktiska inställning är uppfriskande. Sedan tidigt 90-tal har Rowe haft turen att kunna leva på sitt skrivande på heltid, men han beskriver sin resa inom teatern, med alla dess upp- och nedgångar, som ren alkemi. "Jag har aldrig stannat upp och tänkt på det som en risk. Jag kommer från en helt vanlig familj och har alltid varit målinriktad och envis. Jag har alltid hittat ett sätt att sköta min ekonomi och få det att gå runt. Man kan aldrig gå fel genom att göra något för någon annan. Att få någon annan att framstå i bra dager ger ofta tur tillbaka. Jag har fortfarande ingen fast månadslön, men man lär sig navigera i det utan att få panik."

I detta passande skede avslöjar Rowe sin senaste framgång och berättar att The Fix ska sättas upp i Londons West End nästa år. "Det är ganska otroligt, jag tittade just på ett mejl på vägen hit för att träffa dig och vi är verkligen förväntansfulla." Sam Mendes regisserade The Fix vid dess professionella London-premiär på Donmar Warehouse med Philip Quast, John Barrowman och Katherine Evans i rollerna. "De satte den perfekt! Det var en dröm som gick i uppfyllelse, en sådan där sagolik händelse." Nyligen sattes The Fix dock upp på Union Theatre. Rowe reste över Atlanten för att se föreställningen och beskriver den som medryckande. "Att se den i en avskalad version på Union var minst lika givande. Jag älskar modet i att göra en sådan show. Alla hade bara en kostym var, förutom huvudrollen som hade två. Scenografin var minimal, men det fungerade verkligen." Jag kan bara hålla med; om en musikal fungerar i en enkel black box-miljö säger det allt om verkets grundläggande kvalitet – musiken, librettot och karaktärerna på pappret. När showen var ny kände Rowe att The Fix kanske var lite före sin tid. "Jag minns att vi fick kritik i media för att den var för extrem och politiskt orealistisk. Idag framstår den nästan som en dag på Disneyland i jämförelse med den värld vi faktiskt lever i." Kommer den politiskt drivna The Fix möta mindre motstånd i London än i USA? Rowe misstänker att Londonpubliken är mer öppen för utmanande ämnen på teatern och menar att vi i Storbritannien kanske har lättare att se politisk oro som underhållning. I USA, förklarar han, tenderar man ibland att ta teatern för personligt och tror att författarens verk speglar hur de vill att världen ska se ut, istället för att se det för vad det är – skribenter som berättar en intressant historia och gör observationer om människor, vare sig de är goda eller onda. "Det här är förstås stora generaliseringar, men skillnaden i mentalitet mellan Storbritannien och USA är väldigt intressant." Denna skillnad blev tydlig vid Tony Awards 2013 när Kinky Boots gjorde succé på Broadway och knep priset för bästa musikal framför den mörkare och mer komplexa konkurrenten Matilda. Det är inget fel på en publikfriare som Kinky Boots, men Rowe menar att musikalen som form kapabel till mer: "Matilda tas emot för personligt i New York, som om den bär på ett för farligt budskap. Men det är ju Roald Dahl, och en så perfekt tolkning av Dahl dessutom. Den skriker inte efter uppmärksamhet, den berättar en historia där varje del samverkar för att nå fram." Jag känner att Rowe har gjort helt rätt i att satsa på The Fix i London igen. Det är ännu tidiga dagar för den nya versionen, men Rowe berättar att teamet nu formas och att de med stor entusiasm har börjat experimentera med idéer. Målet är en rejäl spelperiod i West End och möjligen en turné därefter. Vi håller ögonen öppna för fler uppdateringar vartefter planerna fortskrider.