INTERVJU: Ivo Van Hove om Hedda Gabler

Kate Moore samtalar med Ivo Van Hove om hans uppsättning av Hedda Gabler som nu är på turné i Storbritannien.

HEDDA GABLER – TURNÉDATUM I STORBRITANNIEN

Ivo Van Hove. Foto: Jan Verswyveld Kate Moore: Hej Ivo, låt oss börja med vad som lockade dig till Hedda Gabler. Varför just den här pjäsen, och varför nu? Ivo van Hove: Det finns ett fåtal mästerverk i teatervärlden och jag anser att detta verkligen är Ibsens främsta verk. Men mer än så är det också en väldigt personlig pjäs. Den skrevs när Ibsen var ganska gammal, tio år efter Ett dockhem, och man känner att det fanns en verklig angelägenhet för honom att skriva den här texten. Och det är lite besvärligt, för karaktären Hedda är faktiskt inte särskilt sympatisk. Hon är inte någon man omedelbart känner empati för. Jag tror faktiskt att det är ett självporträtt. Han hade ett behov av att berätta en historia om någon som känner sig totalt isolerad från relationer, från världen. Jag läser Hedda Gabler nu, mer än hundra år efter att den skrevs. Vi lever i 2000-talet, inte i 1800-talet, så för mig känns det inte meningsfullt att göra pjäsen till ett historiskt verk, ett museiföremål om det förflutna. Som teaterregissör känner jag alltid en skyldighet att tala om människor, teman som betyder något idag, inte saker som spelade roll förr. Med Hedda Gabler tror jag inte att Ibsen nödvändigtvis behandlade ett specifikt tema, utan snarare människans villkor och samhällets tillstånd. Så jag började med att skriva ner några tankar om pjäsen. Jag satte en rubrik över dem: Tidens tecken. Och det är så jag känner, att Hedda Gabler idag handlar om att ge publiken ett tecken i tiden – om den emotionella tomhet vi tvingas hantera; om att inte riktigt kunna åstadkomma en förändring, även när vi vill det, även när vi har alla möjligheter att göra just det. Ibland finns det en hämning inom oss och vi vet inte varför.

Det sista som verkligen intresserade mig i pjäsen, och som är det viktigaste jag upptäckte under mina förberedelser och min research, är att det inte så mycket är en pjäs om medelklasstematik på 1800-talet, utan i grunden en pjäs om självmord. Jag tror att självmordet, självdestruktiviteten, den ultimata självutplåningen, finns djupt rotad i Hedda långt innan pjäsen börjar. Det är alltså inte på grund av äktenskapet med Tesman som hon begår denna hemska eller oundvikliga handling. Det finns verkligen djupt inom henne, denna drift att förstöra, och när det inte finns något kvar att förstöra, förgör hon sig själv.

KM: Du sa att Hedda egentligen är Ibsen. Jag vet inte så mycket om Ibsen, på vilket sätt är han Hedda? Jag kan naturligtvis inte bevisa det, men det känns som om Hedda handlar om det som verkligen betydde något för honom. Han hade skrivit Ett dockhem tio år innan han skrev Hedda Gabler. Ett dockhem slutar med en kvinna som flyr, så där finns hopp, där finns en framtid. Det finns något att längta efter, en verklig förändring. Med Hedda är Ibsen mycket äldre och han skriver kanske på ett sätt som han själv såg som mer realistiskt. Det var hans inställning i den fasen av livet, tror jag. Han accepterade att livet är vad det är, även när man har alla möjligheter. För Hedda har allt. Hon är dotter till en general, så det har funnits rikedom. Hon har lyx. Hon gifter sig med någon som blir professor, så det ger också pengar, åtminstone potentiellt. Hon har massor av chanser och möjligheter, men hon verkar inte kunna göra något med dem. Och det är en så vacker kontrast till Thea, till exempel. Thea är som Nora; hon gör något, hon skapar förändring. Hon lämnar sin man för att hon inte älskar honom. Det gör inte Hedda. Hedda älskar inte Tesman. Tesman älskar inte Hedda. Men de fattar aldrig beslutet att bryta upp, att verkligen förändra något. Du kan vara väldigt fattig men väldigt lycklig. Du kan ha massor av pengar och vara totalt olycklig. Hedda Gabler är full av nyanser, full av detaljer, full av olika visioner. Det är det som gör detta till en så gåtfull pjäs. Varför gör hon det? Man får aldrig riktigt veta. Vi försöker alltid förstå, men man får aldrig det slutgiltiga svaret. Och det är det som gör den så fängslande att se.

Annabel Bates (Mrs Elvsted) och Lizzy Watts (Hedda) i Hedda Gabler KM: En av de saker jag älskar mest med din uppsättning är miljön, det faktum att du placerat den i en modern, samtida kontext, vilket nästan förändrar hur jag uppfattar Hedda. Jag vet att många har talat om henne som en sorts feministisk ikon fångad i ett äktenskap, men här känns det inte alls så. Kan du berätta lite om det perspektivet i bearbetningen?

IVH: När man läser pjäsen mycket noggrant är det tydligt för mig att Hedda inte är denna ikon för feminismen. Hedda är fångad, men inte av samhället, för det finns möjligheter. Det finns flyktvägar och Ibsen introducerar Thea i första akten för att visa vad man faktiskt kan göra. Man kan helt enkelt säga "jag går och du går", precis som Nora gjorde. Det är så pjäsen börjar. Man ser någon som bär på denna tomhet. Som verkar sakna fantasi. Hon sitter fast i sitt beroende av lyx, av att ha ett så kallat "bra liv" för omvärldens skull. Hon är fångad i sig själv. Det är inte äktenskapet som fångar henne, för det är ett förnuftsäktenskap. Hon vet det och Tesman vet det. Det är inte så att Tesman har kidnappat henne. Det är en överenskommelse mellan dem båda. En överenskommelse om att ha ett liv för gallerierna, att vara så kallat lyckliga. Hedda är sitt eget fängelse, fånge i sin egen oförmåga. Hon är oförmögen att verkligen förändra sitt liv trots att hon har alla förutsättningar för att göra det.

KM: Tror du att det är viktigt att Hedda är just en kvinna i den här historien?

IVH: På Ibsens tid var det en enorm grej. Att skriva en pjäs om en kvinna i slutet av 1800-talet är fantastiskt, och även idag är det otroligt att ha en sådan huvudkaraktär. Hedda bär på dessa demoniska krafter; hon kan vara riktigt hård, hon är obarmhärtig, hon har inte mycket empati för någon, hon är inte lätt att älska. Hon är inte ett enkelt offer som man automatiskt känner medlidande för. Man tänker inte "åh, stackars kvinna". Samtidigt är hon inte endimensionellt hård. Det skådespelaren som gör rollen måste hitta på djupet är den där sårbara punkten, den skörhet som finns i henne men som hon nästan aldrig visar.

KM: Hur hänger pjäsens scenografi ihop med de teman du mest ville utforska?

IVH: Tja, det vi ville göra var att lämna 1800-talet, så vi placerade pjäsen i en loftlägenhet i en storstad. Det skulle kunna vara London, Shanghai, var som helst. Och det här loftet är liksom tomt. Det finns en soffa som Hedda och Tesman uppenbarligen inte köpt själva, utan den är av den sorten som blivit kvar efter tidigare hyresgäster. Är loftet under renovering eller håller det på att rivas? Det finns inga dörrar i loftet, så folk går in och ut genom salongen, och det finns ingen flyktväg för Hedda. Men det finns inte heller någon mental flyktväg. Alla andra kommer och går, så hon skulle också kunna gå ut, men hon gör det inte. Hon stannar i hemmet. Det finns också ett fönster, men det fönstret vette mot ingenting. Det finns inget vackert landskap utanför, bara svarthet, mörker.

Ljus och mörker är väldigt viktigt. Det finns även i manuset. Det är vackert när hon säger "Jag vill inte se ljuset". Jag tror att det är nästan hennes första replik. Hon känner sig fångad i mörkret och det finns bara en sak hon verkligen älskar, och det är sitt piano. Hon är helt sammanlänkad med detta gamla piano. Det faktum att Ibsen beskrev att det finns ett gammalt piano, som något onyttigt som inte låter särskilt bra. Hon är fast vid det pianot. Hon sitter fast i något, hon kan inte gå vidare. Hon klamrar sig fast vid saker som tillhör det förflutna, det som är borta, och kan inte ta steget in i framtiden.

KM: Varför tror du att Hedda är så destruktiv mot sig själv?

IVH: Inom teatern har vi alltid en tendens att förklara allt, att psykologisera allt. "Den här personen gör så här för att..." Men i livet, hur svårt är det inte att veta varför man gör det man gör? Plötsligt kan man bli arg för något utan att veta varför. Jag tror att man kan försöka förstå Hedda, men jag tror inte att det är nödvändigt, för man får följa hela hennes resa. Man ser den scen för scen, och ibland tänker man att hon är en fruktansvärd människa. Och ibland undrar man hur någon kan göra så mot henne. Så det är en fantastisk blandning. Det är mänskligt på riktigt. Jag tror att många dramatiker idag borde vara väldigt avundsjuka på Ibsen för att han skapade en så rik och fascinerande karaktär. De främsta skådespelerskorna har spelat Hedda och gåtan är fortfarande inte löst, vilket är underbart.

KM: Ljussättningen känns som en enormt viktig del av den här uppsättningen. Den kändes nästan arkitektonisk. Jag vet att du arbetade med Jan kring det. Kan du berätta lite om den processen?

IVH: Vi har levt tillsammans i trettiosex år, så det är en pågående dialog. Men det vi gör är att utmana varandra. Vi vill alltid ha det allra bästa. Och Jan har en fantastisk känsla för ljus. Han började med ljus. När vi startade för trettiosex år sedan var ljuset hans grej. Scenografin kom senare. Han använder ljus inte bara för att lysa upp något, utan som en skulptur. Det är som arkitektur och det är vad jag verkligen gillar som regissör. Jag tycker att han är en av de bästa i världen på det här sättet, för det finns inte många som ljussätter på det sättet han gör med en scenografi och en pjäs.

KM: En annan sak jag lade märke till är hur karaktärerna rör sig i rummet, eftersom det är detta slutna rum. Var det noga koreograferat? Jag undrade hur rollfigurernas rörelsemönster växte fram.

IVH: Det är inte planerat i förväg, men jag är väldigt lyhörd för kroppar i ett rum. En scen jag verkligen älskar är till exempel i slutet av akt 1 när Hedda och Tesman har insett att han kanske inte får professuren; han är totalt deprimerad och hon är arg. Då sätter de sig tillsammans i soffan vid kanten. Det känns som Macbeth och Lady Macbeth i ett tomt slott. Jag är känslig för sådana ögonblick – när man ser en bild och bilden uttrycker allt. Den är full av innebörd och spänning.

Jag skapar ifrån en situation som omedelbart bygger upp spänning, och sedan ser jag alltid vad som händer under repetitionernas gång. Blockeringen faller plötsligt på plats under repetitionen. Vid slutet av repetitionstiden, när vi har den slutgiltiga versionen av en scen, så finns den bara där. Det var aldrig uttänkt på förhand.

KM: Hedda har relationer med tre distinkta män på sätt och vis. Den som intresserar mig mest är Brack, för jag känner att hon dras till honom trots att han är så farlig. Har du några tankar om varför hon dras till honom?

IVH: För att hon känner att han är likadan som hon. Jag tror att Hedda dras till Brack för att de, i början i alla fall, känner att de delar något gemensamt; ett hemligt liv. Med Tesman är allt offentligt, det är bara till för att visas upp för omvärlden och samhället: "vi är gifta, vi är lyckliga, vi ska ha barn". Med Brack är det livets mörka baksida. Det är den dolda sidan av livet. En hemlig sida. Och det är den Hedda är så intresserad av att utforska. Med Brack lever hon ut drömmen om att vara del av något som är totalt exklusivt mellan två personer. Sedan återvänder Løvborg, Heddas gamla flamma, den ende man som hon kanske verkligen var förälskad i. Och för Løvborg är det samma sak: den enda kvinna han verkligen älskade. Brack fortsätter på sin destruktiva väg, skoningslös ända till det bittra slutet, fram till den rena dominansen av Hedda.

HEDDA GABLER – TURNÉDATUM I STORBRITANNIEN