RECENSION: A Little Princess, Royal Festival Hall ✭✭

Julian Eaves recenserar En liten prinsessa på Royal Festival Hall

En liten prinsessa

Royal Festival Hall

28 maj 2018

2 stjärnor

För de som tröttnat på verkligheten finns alltid eskapistisk fantasi.  Och få gör det senare bättre än Frances Hodgson Burnett, vars dagdröm om hur det vore att vara ett bortskämt barn som plötsligt kastas från skyddad lyx till arbetarklassens umbäranden är en ständig favorit hos dem som utforskar den borgerliga fantasins dunkla vrår.  För ett decennium eller två sedan riktade den USA-baserade brittiske kompositören Andrew Lippa sin uppmärksamhet mot den, tillsammans med librettisten Brian Crawley, och nu har deras föreställning dykt upp under en enda kväll på South Bank för oss att förundras över.  Det hela regisserades proffsigt av Arlene Phillips, med musikalisk ledning av Alan Berry (dirigerad av Mr Lippa personligen!).

Trots att den annonserades med 'Royal Philharmonic Concert Orchestra', såg dirigentpulten lite ödslig ut med knappt ett dussin instrumentalister på plats, inklusive ett mäktigt trumset bakom den obligatoriska plexiglasväggen.  Men det spelade mindre roll, deras tunna sound mickades upp till skyarna av ett ljudsystem som förvandlade deras delikata vibrationer till något som liknade det tunga, röriga dånet från ett stort orkesterdike.  I kontrast fick även de rikliga sångrösterna samma behandling, och i Ben Harrisons ljuddesign dånade de in i våra öron med en intensitet som fick trumhinnorna att vibrera, för att inte tala om den kakofoniska grötigheten, vilket gjorde att Crawleys texter ofta drunknade i ett brus av oljud.  Nic Farman hade betydligt mer framgång med sin ljussättning och fyllde hallen med många vackra effekter, men ett olyckligt beslut innebar att de två körerna bestående av ArtsEd-studenter och alumner samt barnkören var höljda i mörker under större delen av kvällen, vilket kändes lite ogint, särskilt när de verkade sjunga så bra.

Solisterna hade det lite kämpigare.  Ett undantag var Danny Mac (i rollen som den vilsne pappan, kapten Crewe, som överger sin till synes högt älskade dotter Sara (spelad av Jasmine Sakyiama med klar stämma) till de skoningslösa, för att inte säga schablonartade elakheterna hos Amanda Abbingtons endimensionella Miss Minchin – ingen släktskap med författaren till 'Matilda', försäkras vi): han var den ende som tycktes förstå att akustiken i Royal Festival Hall faktiskt är riktigt bra och inte behöver forceras fram.  Hans röst var avslappnad, vackert understödd, elegant fraserad och lyhörd för varje nyans i rollen; han visste också hur man agerar övertygande på en nästan tom konsertscen, med väl avvägda gester för att ge tyngd åt varje replik. Oavsett om han drev handlingen framåt i stora svepande rörelser eller lyfte sin dotter högt med utsträckta armar, fanns det en spännande atletism i hans prestation som – ärligt talat – var värd biljettpriset i sig.

Tyvärr var det inte hans föreställning.  Trots att manuset gav honom gott om scentid i första akten – där han korsade vägen till Timbuktu i scener som utspelade sig långt ifrån huvudhandlingen i London – försvann han nästan helt efter paus.  Flera andra skådespelare fick knappt en chans: Landi Oshinowo hade ett par flyktiga ögonblick; Rosanna Hyland glänste i den bisarrt konstruerade rollen som Drottning Netflix (det är meningen att hon ska vara Drottning Victoria, men här framstod hon som ungefär 40 år för ung!); Alexia Khadime var underutnyttjad som Aljana; Adam J Bernard gjorde det bästa av sin pappfigursroll som Pasko – och fyllde momentant hallen med välbehövlig energi i sitt överraskande (och möjligen påklistrade?) paradnummer i andra akten som drog iväg i ett helt samtida musikaliskt landskap och påminde oss om allt det som resten av det bleka Alan Menken-inspirerade partituret inte lyckades leverera; Shvorne Marks stod värdigt vid sidan av som den vuxna Sara; och till och med Rebecca Trehearn lyckades behålla ett leende trots att hon hamnade i skymundan i 'Miss Honey'-rollen som Miss Amelia – hon fick bara ett litet solonummer, vilket hon sjöng magnifikt, men även det gled över i ett annat, svagare nummer, vilket berövade henne applåderna (och publiken tillfredsställelsen).

Men egentligen var detta Sakyiamas föreställning.  Hon log mycket, sjöng högt och tydligt och med en nästan oföränderlig ton.  Det är inte för inte som italienarna talar om barnartister som att de har 'voci bianchi': vita röster (i motsats till den vuxna rösten som har mer 'färg').  Hon var tvungen att bära allt, ungefär som i Matilda eller Little Orphan Annie, två betydligt mer framgångsrika musikaler som denna bleka kopia gör allt för att efterlikna på det mest krypande och oärliga sätt.  Och med klent resultat.  Inte ens med kumpanen Jasmine Nituan (som den stoiska Becky från underklassen) att munhuggas med, eller de mer bitchiga medfångarna på Miss Minchins säkerhetsanstalt för övergivna barn till hands för sina helt konventionella och förutsägbara scener.  Inget överraskade.

Publiken låter sig inte luras så lätt.  De vet när de blir snuvade på konfekten.  Och även när ett stycke är så skickligt iscensatt som detta, konstruerat för att möta alla klyschiga förväntningar på musikaler med barnexploatering – inklusive julstämning och en alldeles för lång rip-off av 'Lejonkungen' som bonus (det enda som saknades var massa fåglar på långa pinnar som svepte över våra huvuden, och jag hade inte blivit förvånad om någon meddelat att skolans motto var 'Ipi Tombi Hakuna Mutata') – trots allt detta effektsökeri vägrar publiken att låta sig duperas.  Hade det inte serverats som en sorts glorifierad skolpjäs, med Royal Festival Halls rymliga salong fylld av stolta föräldrar, syskon, fastrar, mostrar, grannar och kusiner i massor, vem skulle då egentligen vilja gå och titta på det här?

Även för att få höra Danny Mac sjunga så fantastiskt.

Vem?