RECENSION: Abyss, Arcola Theatre ✭✭✭✭

Abyss

Arcola Theatre Studio 2

4 stjärnor

För många år sedan besökte jag Berlin kort efter att muren fallit. Jag har alltid varit fascinerad av författares och kompositörers hem, så efter att ha bockat av de stora sevärdheterna besökte jag Brecht-Weigel-museet, där DDR:s främsta teaterpar tillbringade sina sista år. Det var en dyster tid att vara där: anslagen till museet och själva Berliner Ensemble var osäkra, och den lojala intendenten hade inte fått lön på flera månader. Ändå talade huset fortfarande tydligt om sin berömda ägares motsägelser. Här fanns pjäserna och essäerna som sökt väcka publiken till nytänkande kring teaterns sociala roll och förkasta slentrianmässigt berättande – de fanns där, absolut. Men när man klev in i Brechts spartanska lilla sovrum, fann jag till min förvåning en hel rad vältummade deckare och västernromaner ovanför den smala sängen. De låg där som ett hemligt lager konfekt, en privat hyllning till intrigens makt. Denna upplevelse dök upp i minnet under föreställningen av ABYSS på Arcola Studio 2, där frågan om narrativ kontra abstrakta känslor står i centrum. Pjäsen började sitt liv för några år sedan på Deutsches Theater i Berlin under titeln Brandung. Den spelas fortfarande där, men har under tiden tagit sig till Toronto i en reviderad version, och nu till London. Den har fått mer kött på benen rent berättarmässigt längs vägen, men är i grunden fortfarande en bit regiteater där fokus ligger på att förmedla skådespelarnas känslotillstånd genom rörelse, ljud och text – snarare än genom enbart dialog, som här är mer besvärjande än förklarande. Nyckelfrågan är hur väl detta lyckas: är självbegränsningen frigörande eller hämmande? Svaret är, som så ofta, inte helt självklart.

Det rektangulära rummet i Studio 2 är enkelt utformat med tre rader av sittplatser, en vägg av hängande glödlampor och ett stort bord i mitten. Två trapetsstänger hänger från taket på vardera sida. Bordet är på många sätt navet i handlingen; det används för konflikter, försoning, som en tillflyktsort och för stiliserade offergåvor. Det bjuds på en imponerande koreografi som utforskar rummets alla dimensioner och skapar tablåer med en dramatisk kraft som hade fungerat lika väl som en konstinstallation. Glödlamporna på fondväggen pulserar och dimras i olika kombinationer som en stum kommentar till handlingen. Rörelseregissetsören Anna Morrissey och ljusdesignern Ziggy Jacobs förtjänar stort beröm för detta.

Vi möter tre skådespelare och fyra karaktärer. Berättaren, som saknar namn (Nicola Kavanagh), delar en lägenhet i en onämnd tysk stad med sin syster Sofia (Jennifer English) och Vlado (Iain Batchelor), en man med serbiskt och kroatiskt ursprung. Batchelor spelar även Jan, berättarens nya pojkvän. Karla, den sista medlemmen i kollektivet och Vlados flickvän, lyser med sin frånvaro. Hennes försvinnande är startskottet för handlingen; hon gick ut för att handla och kom aldrig tillbaka. Handlingen punkteras av en räkning av dagar sedan hennes försvinnande, utropad på tyska. Berättaren tar oss igenom reaktionerna på en nära väns försvinnande – tvivlet, försöken att få polisen att ta fallet på allvar och slutligen vännernas egna försök att söka efter henne. Dessa mer traditionella inslag varvas med att Sofia beskriver slakten och tillagningen av en kanin, som fungerar som en symbolisk kommentar till händelser som aldrig visas öppet. Atmosfären mörknar i andra akten när fokus skiftar från det yttre mot minnenas värld och personligt ansvar. Hur tillförlitliga är de historier vi hör, och vem kan man egentligen lita på? Slutsvaren lämnas till stor del åt oss i publiken.

Samtliga skådespelare tar vara på sina roller med hängivenhet och elegans. English levererar en arg, körliknande kommentar till handlingen, fylld av ett trotsigt förakt för den omöjliga situation de befinner sig i. Kavanagh förmedlar skickligt de skiftande känslor som ett oförklarligt försvinnande framkallar: misstro, ilska och överlevnadsskuld. Som Vlado går Batchelor ännu djupare i sitt porträtt av en trasig figur, märkt av sin uppväxt i forna Jugoslavien och den identitetsförlust som följer av rasism och respektlöshet. Hans roll som Jan är mer begränsad, och även om han lyckas skilja karaktärerna åt, hade pjäsen förmodligen vunnit mer driv om den sistnämnda rollen strukits.

Det medvetna valet att undanhålla narrativa svar fram till slutet är både pjäsens utmaning och dess möjlighet. På det stora hela överväger belöningen frustrationen. Skådespeleriet äger en poetisk vältalighet som tvingar oss att reflektera över de stora frågorna – hur tillit byggs upp och raseras, och vad vi egentligen vet om dem vi lever nära i kristider. Hur kan vittnen till samma händelse minnas den så olika? Och framför allt, vilka sidor av oss själva kommer fram i motgång – modet eller fegheten?

Men i slutändan blir spänningen mellan tidsräkningen och bristen på riktning för svår att upprätthålla, och i slutskedet återgår man till en mer förutsägbar berättarteknik, vilket nästan känns som en befrielse. Skådespelarna slappnar märkbart av när den abstrakta formen ger vika för en mer naturalistisk framställning. Variation i ton och form är trots allt inte tankens fiende – vi behöver våra deckare också. Min enda invändning är att pausen känns onödig; pjäsen hade mått bättre av att spelas i ett svep. Men låt inte det hindra dig: det här är en fascinerande kväll präglad av stor skicklighet och allvar, där utbytet står i direkt proportion till din egen insats som åskådare.

Abyss spelas på Arcola Theatre fram till den 25 april 2015