RECENSION: Aida, Opera Holland Park ✭✭✭

Heather Shipp som Amneris och Peter Auty som Radamès. Foto: Robert Workman Aida

Opera Holland Park

15-07-19

3 Stjärnor

Musik eller dramatik som skrivs för specifika tillfällen riskerar ofta att bli just det – tillfällig. Den fyller sin funktion där och då, men saknar den konstnärliga livskraft som krävs för att överleva i längden. Det finns dock undantag, och Verdis Aida står som en lysande lektion i hur man skapar ett storslaget spektakel som samtidigt rymmer ett djupt privat innerdrama. För en lyckad uppsättning krävs att båda dessa sidor fungerar i symbios. Rent musikaliskt lyckades Holland Park leverera, men regivalen var tyvärr inte alltid till deras fördel.

Det var nära att denna opera aldrig blev till. Vid sent 1860-tal var Verdi mer fokuserad på sitt gods än på komponerande, och det krävdes ett rejält arvode från Egyptens khediv för att övertala honom att ta sig an beställningen till invigningen av operahuset i Kairo. Men när han väl bestämt sig använde han Ghislanzonis libretto för att kanalisera sina tankar kring konflikter mellan individ och samhälle, prästerskapets tyranni och hans eviga tema – relationen mellan fäder och döttrar. Trots att operan är mest känd för sina dundrande triumfmarscher i akt 2, präglas musiken till största del av en enorm finess i både sång och orkestrering. Att få till denna balans i en miljö som delvis är under bar himmel är en utmaning, men Opera Holland Park är nu rutinerade i att utnyttja sin scen, och i denna produktion hanterade de dessa kontraster väl.

Gweneth-Ann Jeffers som Aida och Peter Auty som Radamès. Foto: Robert Workman Trots sin status i operavärlden sätts Aida inte upp särskilt ofta i London. Det beror sannolikt på de enorma kostnaderna för både personal, kostym och dekor – idén om en lågbudgetlösning för detta faraoniska drama är helt enkelt inte genomförbar. Det verkar också finnas en viss osäkerhet kring vilket manér man bör omfamna. Ska man tona ner originalets orientalism eller omfamna den fullt ut? Här krävs ett tydligt regigrepp, och regissören Daniel Slater vacklar en aning. Vi börjar i en modern miljö men rör oss sedan mot en mer traditionell tolkning, utan att övergången mellan de två någonsin blir tydlig. Även om detta inte förtar kvällens stora behållning, hade verket vunnit på ett tydligare engagemang för en enhetlig vision.

Holland Houses kvarvarande fasad utgör en storslagen kuliss för tre enorma egyptiska gudastatyer. Scenografen Robert Innes Hopkins placerar oss i en museisal där en lyxig gala pågår med Amneris (Heather Shipp) och hennes far kungen (Keel Watson) som värdar, och Ramfis (Graeme Broadbent) som ceremonimästare. När en drink spills ut blir det signalen för Aida (Gweneth-Ann Jeffers) att träda in i städuniform. En menande blick mellan henne och Radamès (Peter Auty), som Amneris snappar upp, sätter handlingen i rullning. Museitemat fortsätter till slutet av akt två, där Radamès utrustas med en historisk rustning och museipersonalen agerar etiopiska fångar. Triumfscenen fylls av skatter som ser ut att vara plundrade från museets samlingar, och en orgie bryter ut med vita pulver och sedelregn. Tempot lugnar ner sig vid Nilscenen och det slutgiltiga domen. Här kliver produktionen äntligen åt sidan och ger utrymme för konfrontationerna mellan Aida och hennes far, samt Radamès och Amneris, innan den rörande återföreningen i graven. Man kan dock inte låta bli att tänka att man missade en chans att belysa Verdis avsmak för det religiösa etablissemanget. Antiklerikalism och behovet av en separation mellan kyrka och stat är centrala teman i fjärde akten, men även i Verdis liv. Heather Shipp porträtterade Amneris kraftfullt, men det är synd att produktionen inte lyfte fram detta tema tydligare.

Graeme Broadbent som Ramfis och Keel Watson som Kungen. Foto: Robert Workman

Trots de spretiga budskapen var den musikaliska nivån mycket hög. City of London Sinfonia under ledning av Manlio Benzi gjorde en strålande insats. Bleckblåset har mycket att göra både på och utanför scenen, och alla hinder forcerades galant. Benzi var lyhörd för sina sångare, även om vissa körpartier drevs på i ett tempo som kändes aningen pressat. I titelrollen var Jeffers röstmässigt imponerande, med skira linjer i de intima scenerna och kraft nog att skära genom orkestern när det behövdes. Hennes dramatiska närvaro växte genom föreställningen och blommade ut i sista akten, särskilt i duetten med fadern Amonasro (Jonathan Veira). Peter Auty var sjuk under kvällen och agerade endast rollen som Radamès, med en ersättare i diket, vilket tack vare Autys inlevelse fungerade förvånansvärt bra. Den mest intressanta karaktären är Amneris, som bär på den största inre konflikten, och Heather Shipp gav denna dimension liv med sin starka scennärvaro. Keel Watson och Graeme Broadbent skapade tyngd som kung och överstepräst. Opera Holland Park-kören, med över trettio medlemmar, gjorde ett fantastiskt jobb med både sång och koreografi, vilket Maxine Braham förtjänar beröm för.

Detta är en fantastisk opera som tål många tolkningar, men det finns inget utrymme för kompromisser. Antingen måste den göras rakt och med absolut övertygelse om att dess teman är lika aktuella idag som på 1860-talet, eller så krävs ett fullt utarbetat alternativt scenario. Trots sina enastående musikaliska kvaliteter vågar denna produktion aldrig välja väg, och om det är något denna historia handlar om så är det vikten av att ta ställning och stå fast vid det intill det bittra slutet.

För mer information om Opera Holland Park, besök deras hemsida.