RECENSION: All On Her Own - Harlequinade, Garrick Theatre ✭✭✭✭✭

Zoe Wanamaker i All On Her Own. Foto: Johan Persson All On Her Own/Harlequinade

Garrick Theatre

4 november 2015

5 stjärnor

Köp biljetter All On Her Own Titeln är missvisande. Hon må vara ensam person på scenen, men hon är inte ensam. Hon delar utrymmet med en whiskykaraff vars innehåll minskar på ett sätt, och med en sådan fart, att det skulle förvåna till och med Claire i Balansgång. Och med sin framlidne make – han dog i soffan som hon betraktar med hat eller sorg eller en blandning av båda – vars närvaro är som en oundviklig ingrediens i hennes whiskydiet. Förväntan på tårar, ångest och fallna glas är påtaglig. Detta är All On Her Own, Terrence Rattigans enaktare för en kvinna (skriven 1968 som en radiopjäs för BBC) som nu sätts upp igen som en del av Kenneth Branagh-säsongen på Garrick Theatre. Under regi av Branagh och Rob Ashford, och med Zoë Wanamaker i huvudrollen, är denna nypremiär troligen så bra som pjäsen någonsin kan bli.

Zoe Wanamaker i All On Her Own. Foto: Johan Persson

Detta är inte menat som någon form av förakt mot Rattigans författarskap: tvärtom är texten sparsmakad, emotionell och intensivt mänsklig, och utforskar teman som förlust, ånger och skuld på ett djupsinnigt sätt. Man tvivlar aldrig på att det är en verklig tragedi som utspelar sig framför ens ögon, även om den är kryddad med syrlig humor och presenteras som vore den en hemtrevlig sällskapskomedi.

Rattigan har haft det tufft rent ryktesmässigt; många betraktar honom som gammalmodig och en betraktare av tider och människor som numera bara är minnen. Sådana bedömningar är helt felaktiga. Sanningen är att han, likt alla stora författare, genom att skriva om det han kände till skrev om universella teman, om ämnen som kan, och gör, beröra oss alla.

Här handlar det om döden. En närståendes död och konsekvenserna av den. Han tar publiken på en liten känslomässig berg-och-dalbana när Wanamakers Mrs Hodge talar om och möter ensamheten i sitt tomma äktenskapliga hem än en gång, med whiskyn som sin främsta följeslagare.

Wanamaker kramar varje möjlighet ur rollen; hennes röst klingar av förtvivlan och passion (med ett stänk av indignation då och då) och hon har en häpnadsväckande förmåga att hålla en tystnad som är både obehaglig och uttrycksfull. Hennes ögon är otroligt fängslande. Hon tar textens melodramatiska aspekter med ro och får dem sömlöst att verka naturliga och trovärdiga. Och hennes förmåga till hånfull karikatyr är utsökt.

Det är ett statiskt stycke, ett faktum som härrör från dess ursprung. Men det är inte mindre intressant för det, givet Christopher Orams vackra scenografi och Wanamakers lysande prestation. Regin är knivskarpt skicklig och som helhet är det en sevärd betraktelse över frågor som är genuint universella.

Men det egentliga syftet med denna produktion är tydligt: den sätter en stämning, definitivt och trotsigt, av dystert, sanningsenligt självbespeglande. Det gör att lockelsen i en lättsam komedi framstår som än mer önskvärd och betydligt lättare att njuta av. Vilket för oss till

Kenneth Branagh och Miranda Raison i Harlequinade. Foto: Johan Persson Harlequinade

Vilket inspirerande år 1946 var! Det födde NHS, Arts Council och CEMA (Committee for the Encouragement of Music and the Arts). CEMAs syfte var att höja stridsmoralen och främja brittisk kultur och de värderingar som andra världskriget hade utkämpats för. Det finansierade pjästurnéer till regioner i landet där befolkningen inte direkt hade varit bortskämda med teaterutbud. I dagens politiska klimat framstår idén om CEMA som en saga.

Det måste ha känts så för Rattigan också, eftersom hans pjäs Harlequinade driver friskt med CEMA och The Old Vic, en av de största leverantörerna av deras turnéproduktioner. Men Rattigan är inte elak, utan kärleksfull, när han kokar ihop en delikat, lättsam och fantastiskt rolig teatersaga. Som alla bra sagor har den en tydlig sensmoral: teater är underbart. Nypremiären av Harlequinade, regisserad av Branagh och Ashford på Garrick Theatre (en 100-minutersupplevelse som inkluderar All On Her Own utan paus), är något av en uppenbarelse. Oftast spelas Harlequinade tillsammans med The Browning Version, ett av Rattigans mästerverk, vanligtvis som en lättare förpjäs. Enligt min mening har den kombinationen aldrig fungerat och Harlequinade har alltid känts blek och irriterande i jämförelse. Men här, befriad från rollen som förpjäs och placerad direkt i strålkastarljuset – mästerligt förberedd av det intensiva mörkret i All On Her Own – får pjäsen äntligen glänsa.

Och som den glänser.

Tom Bateman och John Dalgleish i Harlequinade. Foto: Johan Persson

Detta är en riktig delikatess, genuint förtjusande, genomgående rolig och underbart fånig. Snudd på varje teaterklyscha och karikatyr får fullt, överdrivet och exemplariskt liv: den slitna turnéproduktionen; den hårt arbetande scenteknikern som försöker dölja skådespelarnas excesser; egona; de dolda hemligheterna; kändisgalenskapen; jakten på strålkastarljuset (eller vilket ljus som helst, så länge man ser bra ut); den pilska grand damen; den hopplöse livstids-skådespelaren; statisterna som vill ha sitt ögonblick i centrum; polisen och ett klassiskt batong-skämt; stjärnorna som är alldeles för gamla för sina roller men kämpar på ändå. Allt detta vispas samman till ett smittande skum av dårskap.

Branagh är i toppform som Arthur Gosport, stjärnan och ledaren för kompaniet som spelar Romeo och Julia för en publik han anser vara under deras värdighet. Det krävs verklig skicklighet för en skolad Shakespeare-aktör att leverera Shakespeares ord dåligt, men Branagh lyckas med konststycket magnifikt och hans Gosport uttalar orden utan skönhet, förståelse eller charm. Det är väldigt roligt. (Något som var genuint chockerande var inse att Branaghs ansträngningar att spela dålig Shakespeare kändes bekanta; Gosport-standarden är inte helt olik det som nuförtiden rutinmässigt levereras på RSC:s och National Theatres scener.)

Som en smygande, krmålande tiger stryker Branagh omkring på scenen, svänger med sin peruk, delar ut order och förolämpningar, testar nya knep för att manövrera ut sina motspelare och utgör själva motorn som driver produktionen. Hans energiska jakt på skratt, både subtila och mindre subtila, ger verklig utdelning. Han är sensationell. Hans löjeväckande repetition av en svärdsfäktning med Stuart Neals perfekt avvägda, kråmande matinéidol Mercutio/Fred Ingram är värdig Monty Python.

Zoe Wanamaker som Dame Maud i Harlequinade. Foto: Johan Persson

Miranda Raison visar sig vara lika skicklig på de komiska möjligheterna i att spela en karaktär vars talang är betydligt mindre än hennes egen, och vars skönhet har falnat där Raisons inte har det. Hennes pråliga, överdrivna sminkning placerar träffsäkert hennes Edna Selby som en aktris som envist klamrar sig fast vid minnet av sin ungdom och håller hårt i sitt äktenskap med Gosport för att säkra karriären. Hon matchar Branaghs energi vidunderligt; hennes scen med den betagne polisen (John Dagleish i härlig form, som kommer in sent och stjäl skratt med lätthet) är verkligen hysteriskt rolig.

Zoë Wanamaker, likt en sorts berusad änkekejsarinna av scenen, bjuder på full diva-effekt. Hon gör en fantastisk svimning vid ett tillfälle som får pjäsen att stanna upp; vid ett annat är hennes föreläsning om hur man korrekt uttalar ordet "bitch" nog för att locka fram glädjetårar. Klädd som Julias amma är Wanamaker som en korsning mellan Lady Grantham och Prinsessan Leia; helt oemotståndlig.

Den karaktär som arbetar hårdast i stycket är scenteknikern Jack Wakefield, här spelad med hela hjärtat av Tom Bateman. I alla farser finns det en relativt otacksam roll som de excentriska, roliga karaktärerna cirkulerar kring och krockar med: i Harlequinade är Wakefield den rollen, även om Rattigan ser till att han har några stunder av tacksam humor som är helt hans egna. Bateman levererar, och överdriver bara vid enstaka tillfällen. Han är karaktären som har det förlösande ögonblicket av insikt – att teater är värt allt och att ingenting och ingen ska stå i vägen för att följa sina teaterdrömmar, oavsett vad de är. Resten av ensemblen gör sin del beundransvärt, även om Hadley Fraser inte hade behövt vara fullt så fånig för att hans roll skulle fungera, och Vera Chok behöver slappna av och vara Miss Fishlock snarare än att ägna sig åt så mycket "skådespeleri". Vi ser finstämda prestationer från Jessie Buckley, Jack Colgrave Hirst och Michael Rouse, som spelar piano vackert i de musikaliska mellanpelen som hjälper till att skapa känslan av varieté.

Orams scenografi är här helt perfekt: stilfullt sjaskig för att utan ansträngning representera ett turnésällskaps vardag, men också udda och glädjefylld. Neil Austins ljussättning är utsökt och rolig den med, särskilt i sekvenserna där stjärnparet försöker hitta rätt ljusnivå för sin faktiska ålder.

Denna uppsättning verkligen vitaliserar Harlequinade och etablerar den som en vass, insiktsfull komisk pärla, full av interna teaterskämt och till och med en blinkning åt en klassisk operettlösning i frågan om hur man undviker fängelse för bigami.

En förtjusande kväll på teatern.

All On Her Own och Harlequinade spelas på Garrick Theatre till och med den 13 januari 2016 Läs mer om Kenneth Branagh-säsongen på Garrick Theatre