RECENSION: Allelujah!, Bridge Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies har sett Alan Bennetts nya pjäs Allelujah! som just nu spelas på Bridge Theatre.

Ensemblen i Allelujah! på Bridge Theatre. Foto: Manuel Harlan Allelujah!

The Bridge Theatre

19 juli 2018

4 stjärnor

Boka nu!

Jag måste få det sagt med en gång – Allelujah! är lite av en röra. Men det är en Alan Bennett-röra, vilket gör den oändligt mycket mer lyckad än de flesta dramatikers främsta verk. Han levererar som vanligt sina signum: slagfärdiga repliker från norra England, en värld där en enkel bakelse kan locka till stora skratt, och en bitande kritik mot den politik som har urholkat England och den engelska identiteten. Pjäsen utspelar sig på ”The Beth”, ett litet lokalsjukhus av den sort som hälsovårdsministeriet inte längre prioriterar. Här kämpar man för överlevnad och den dagliga utmaningen att hitta sängplatser på den geriatriska avdelningen Dusty Springfield. Dr Valentine gör sitt yttersta med enorm vänlighet och förståelse, medan syster Gilchrist har ett mer praktiskt förhållningssätt; hennes råd till de äldre är: ”Vänta inte för länge med att dö.” Ett dokumentärteam filmar på avdelningen som en del av kampanjen för att rädda sjukhuset, och när den före detta Pudsey-näktergalen Mrs Maudsley anländer och dör, hamnar pjäsen i ett knivskarpt och högst aktuellt fokus.

Louis Mahoney (Neville) och Cleo Sylvestre (Cora) i Allelujah!. Foto: Manuel Harlan

Problemet är att rollgalleriet är för stort, och jag önskade att jag fick mer tid att lära känna färre karaktärer på djupet. Särskilt relationen mellan Joe – en underbar insats av Jeff Rawle som den lungskadade före detta gruvarbetaren – och hans son Colin (Samuel Barnett i högform), en tjänsteman åt hälsoministern som vill stänga sjukhuset, hade behövt mer utrymme. Det hade gett en än starkare kontrast mellan thatcheristisk ideologi och omsorgens realiteter. Pjäsen utforskar också det ständiga dilemmat i att vilja att ens barn ska få ett bättre liv än en själv, för att sedan längta efter att de ska återvända hem. Sacha Dhawan är en hjärtlig och varm Dr Valentine, som hotas av utvisning på grund av visumkrångel. Hans godhet blir i slutändan hans fall. Deborah Findlay är en perfekt syster Gilchrist, jordnära och rakryggad, men som i en briljant vändning precis före paus visar sin mörkare sida. Bland patienterna är Gwen Taylor fantastiskt rolig som den smått flamsiga Lucille, och bäst av alla är Simon Williams som nästan stjäl hela föreställningen som den vresige Ambrose. Han kämpar mot Hazels närmanden, och det smärtar att se honom vänta på en besökare som aldrig dyker upp. Tack vare det inspirerade inslaget av dikten "Ten Types of Hospital Visitor" förstår både han och publiken att det bara finns en besökare kvar för dessa patienter.

Ensemblen i Allelujah!. Foto: Manuel Harlan

En glädjefylld aspekt av uppsättningen är att gruppen har bildat en kör för att sjunga vid en stödkonsert för sjukhuset. Dansnumren (med suverän koreografi av Arlene Phillips) och sången fungerar inte bara som effektiva övergångar mellan scenerna, utan belyser även patienternas inre liv och tidigare lycka. Det är underbart att se en ensemble med äldre skådespelare äga scenen så fullständigt. Det uppslupna sluttonerna kanske tonar ner budskapet något, men det finns så många vackra och gripande ögonblick som stannar kvar. Däremot stör jag mig på praktikanten Andy, som nästan per automatik skildras som lite trög, arbetarklass och otrevlig. Jag är trött på att unga människor porträtteras på det viset, även om hans elakhet är viktig för intrigens utveckling.

Ensemblen i Allelujah!. Foto: Manuel Harlan

Nicholas Hytners regi känns på sina ställen som ett pågående arbete, och den första akten behöver fortfarande stramas åt. Men Bob Crowleys utmärkta scenografi gör att händelseförloppet löper smidigt, och pjäsen är som starkast när den fjärde väggen bryts och stilen blir mindre realistisk. Framför allt riktar Bennett sin skarpa blick mot oss alla. ”Om folk älskar sina föräldrar så mycket, varför gömmer de då undan dem och hälsar aldrig på?” frågar syster Gilchrist. Efter att ha förlorat min egen mor i demens förra året påverkade pjäsen mig på många plan. I slutändan är det därför jag älskar Bennett, och varför jag rekommenderar er att se denna pjäs och dess fantastiska ensemble.

BOKA BILJETTER TILL ALLELUJAH! HÄR