RECENSION: An Octoroon, National Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar An Octoroon av Dion Boucicault i bearbetning av Branden Jacobs-Jenkins, som nu spelas på National Theatre.

Ken Nwosu i An Octoroon. Foto: Helen Murray An Octoroon.

The Dorfman, National Theatre.

19 juni 2018

5 stjärnor

Boka biljetter

Mellan 1840 och 1880 var Dion Boucicault världens mest kända och produktiva dramatiker, med drottning Victoria som en av sina främsta beundrare. Han grundade bland annat det royalty-system som dramatiker använder än idag. Hans numera i stort sett bortglömda pjäs The Octoroon från 1859, baserad på de fasor han bevittnade i New Orleans slaveri, möttes av både hyllningar och ramaskri vid premiären då den provocerade båda lägren i slaverifrågan. Nu presenterar Branden Jacobs-Jenkins sin version av dramat, och inledningsprologen – där en svart dramatiker talar om vad det innebär att vara svart – sätter tonen på ett briljant sätt. På Boucicaults tid var det norm att vita skådespelare sminkade sig svarta för att spela slavar. När vi här ser en svart skådespelare sminka sig vit, en vit skådespelare sminka sig röd för att spela ursprungsamerikan och en asiatisk skådespelare sminka sig svart, förstår vi direkt att det här är ett verk som går till botten med rasismen. Vad man först inte anar är hur underhållande och originell pjäsen faktiskt är.

Vivian Oparah och Celeste Dodwell i An Octoroon. Foto: Helen Murray Detta är tack vare Ned Bennetts innovativa, energiska och häpnadsväckande regi som omfamnar originalets melodram och framför den så troget 1800-talsstilen som möjligt. Pjäsen sattes ursprungligen upp på Orange Tree Theatre och har behållit sin intimitet; den fjärde väggen inte bara bryts ner, den sparkas in och pulveriseras genom direkt tilltal och genom att teaterns maskineri blottas för publiken. En svart dramatiker och Boucicault grälar om konstnärliga vägval och hur allt var ”bättre förr”. Meta-teatern travas på hög när vi ser scenarbetarna utföra ett dekorbyte samtidigt som Jacobs-Jenkins förklarar varför vi inte kan få se fjärde aktens final med ett brinnande skepp. Men vi får ändå flammor, vi får fäktning och action, och uppsättningen får mig gång på gång att tappa hakan genom sin dristighet och ambition. I en särskilt effektiv sekvens beklagar sig Jacobs-Jenkins inför Boucicault över att ett fotografi som intrigmoment känns förlegat i vår tids selfie-kultur. Sedan visar han oss ett enda fotografi som etsar fast rasismens fasa på näthinnan.

Iola Evans i An Octoroon. Foto: Helen Murray.

Hela ensemblen är lysande. I rollerna som dramatikern, ”hjälten” George och ”skurken” Closky gör Ken Nwosu en otroligt fysisk, energisk och kraftfull prestation där han bokstavligen hoppar mellan karaktärerna i andra akten. Om det spelas en bättre manlig huvudroll i London i år vill jag verkligen se den. Kevin Trainor är underbart illmarig och ironisk som Boucicaults gestalt, och Alistair Toovey förmedlar perfekt den internaliserade rasismen i rollen som husslaven Pete. Kvinnorna, som bär på ännu fler lager av förtryck, är utmärkta. Iola Evans är drabbande sårbar som ”octoroonen” Zoe, Celeste Dodwell är briljant som den bortskämda Grace, medan Vivian Oparah och Emmanuella Cole kommenterar och skildrar händelseförloppet med torra observationer och humor. Varje blackout lämnar en i spänd förväntan på vad som ska ske härnäst, och Br’er Rabbit (fysiskt fulländad av Cassie Clare) är som hämtad ur en mardröm. Föreställningen ackompanjeras live av cellisten Kwesi Edman, och ljus och ljud blir nästan som egna karaktärer i rummet.

Ken Nwosu och Alastair Toovey i An Octoroon. Foto: Helen Murray Pjäsen spelas på en arena-scen, och dess geni ligger i att vi kan skratta åt melodramen samtidigt som vi tar in rasismens fulla kraft och arv. Det är sant att den sista akten känns mer dämpad efter den storslagna fjärde akten, men det spelar mindre roll när man möts av en sådan originalitet och stilfullhet. Med de glada nyheterna att Nine Night flyttar till Trafalgar Studios i december, kan jag bara hoppas att An Octoroon går samma väg till en större scen eller förlängs ytterligare. Fram till dess bör man kämpa för att få en plats under denna utsålda spelperiod. Det är extraordinärt.

Spelas till 18 juli 2018

BOKA NU FÖR AN OCTOROON