RECENSION: Som ni vill ha det, Southwark Playhouse ✭✭✭

As You Like It (Som ni behagar)

Southwark Playhouse

19 september 2014

3 stjärnor

'As You Like It' är en pjäs som jag inte är helt säker på. Faktum är att jag bara tänker säga det rakt ut. (Shakespeare har varit död i ganska många år nu, så det är inte direkt som att han kommer att börja följa mig på Twitter med passiv-aggressiva vibbar eller något liknande.)

'As You Like It' är enligt min mening inte Wills främsta verk. Eftersom jag är lagd åt det sentimentala och romantiska hållet när det gäller vår älskade bards liv och leverne, låt oss anta att han helt enkelt hade viktigare saker för sig medan han knåpade på just den här pjäsen. Kanske hade han en orimlig deadline... eller möjligtvis en baksmälla? Låt oss tänka oss att Will råkade tappa sidorna till fyra nya mästerverk en ovanligt blåsig dag i staden, och att han slarvigt band ihop dem igen och därmed skapade 'As You Like It' – en spretig, smått rörig komedi med karaktärer vars öden ligger i händerna på en irrationell hertig, vars temperament är lika ombytligt som vädret i pjäsen.

Men man förlåter snabbt Shakespeare för hans logiska luckor i det här fallet; 'As You Like It' är trots allt en av de mest citerade pjäserna i kanon, inte minst med talet "Hela världen är en scen" i akt II, scen VII. Ingredienserna för en fin, om än knökfull, komedi finns där: två bröder – lika som pickels och sylt; två mör – den ena boklig och lång, den andra livlig och kort; förklädnader och lister; den befriande skogen, en narr, och så vidare. Pjäsens poesi och Rosalinds kaxiga försvar för kloka kvinnor ger mer än tillräcklig tillfredsställelse även för den ordhungriga publiken.

Precis som den splittrade och tygellösa komedin själv, är mina tankar om den här uppsättningen en brokig och trasslig röra av motsägelser. Med tanke på pjäsens otaliga sidospår och till synes slumpmässiga utvikningar, ska regissören Derek Bond ha en stor eloge för att ha sammanfogat en mästerligt glasklar tolkning av historien. Emellertid tar produktionen också publiken med på ett vilt oförutsägbart teateräventyr. Under två timmar färdas vi genom riskfylld terräng – från det torra och fantasilösa in i det lustfyllda och berusande – med vissa stopp längs vägen som är mer lyckade än andra. De inledande tjugo minuterna är dränerade på färg, musik och humor. Detta kommer som en överraskning efter föreställningens kaxiga marknadsföring och den ännu kaxigare prologen, framförd av Simon Lipkin som narren Touchstone. Denna inledande gråskala lättas endast upp, och kanske oavsiktligt, av Minal Patels entré som brottaren Charles, iförd vad som ser ut att vara en damkappa och en Tarzan-outfit.

Ändå förblev jag hoppfull; det liknar trots allt inte Southwark Playhouse att lämna sina besökare besvikna. Och vet ni vad? Utdelningen kommer, och den är exceptionell. Sorgen och tråkigheten tar slut när en cellos suckar och de första snöflingorna letar sig in på scenen, vilket väcker en publik som fram tills nu drunknat i exposition. Övergången från hovet till Ardennerskogen, med vitt papper som regnar ner över våra vemodiga resenärer till tonerna av Jude Obermullers stämningsfulla originalmusik, är ett ögonblick av så förtrollande skönhet att allt som föregått det glöms bort och jag får i praktiken börja om på nytt. Jag längtade efter teatermagi och fann mig plötsligt i Narnia.

Sedan, med sommarens fallande gröna papper, kommer pjäsens glädje och lättsinne. Lipkin skulle kunna säga sitt eget namn och vara rolig, men han blåser verkligen liv i uppsättningen när han dyker upp med Audrey, det berusade fåret i form av en docka. Och det är inte bara den lekfulla Lipkin; vi får också en underbart rolig insats från Joanna Hickman som en Phebe med rejäl landsortsdialekt. Phebe är utan tvekan en av Shakespeares mer poänglösa karaktärer, men hennes närvaro rättfärdigas till slut av Hickmans briljanta, snobbiga prestation – för att inte tala om Rosalinds dräpande replik: ”Sälj medan du kan: du passar inte för alla marknader.”

Pjäsens toppar och dalar, skratt och gäspningar, fortsätter, men hur ojämn produktionen än är så förblir den mångsidiga ensemblen konsekvent. Harry Livingstone spelar den missnöjde lillebrodern som blir poet och älskare, Orlando de Boys. Livingstone har en fridfull uppsyn, en vemodig charm och en njutbar naturlighet – för att inte tala om det där hemliga leendet mot Rosalind som värmer även de kallaste av hjärtan. Sally Scott är också förtjusande som Rosalind – som bäst i sin mustaschprydda skepnad som en ”kaxig lakej” som testar och sätter sin älskare på prov, och påminner honom om att när det gäller kvinnor gäller devisen: ”Ju klokare de är, dess yrare de bliva.”

Kort sagt: Det här är en recension i två delar för 'As You Like It' – en pjäs som pendlar mellan det intetsägande och det djärva, det dystra och det strålande – men den är absolut värd att se, om inte annat för tio vackra rollprestationer och en delikat shakespeariansk flykt från Londons gråmulna september.

As You Like It spelas på Southwark Playhouse till och med den 18 oktober 2014

Foton: Robert Workman