RECENSION: Beautiful Thing, Above The Stag ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Jonathan Harveys Beautiful Thing på Above The Stags nyöppnade scen i Vauxhall.

Beautiful Thing - Above The Stag. Foto: PBG Studios Beautiful Thing

Above The Stag,

8 juni 2018

4 stjärnor

Boka nu

Detta är ett utmärkt val av pjäs för att markera denna fantastiska teaters flytt till sitt nya hem.  Efter att ha börjat sitt liv i ett rum ovanför en pub i Victoria, och därefter huserat under en undangömd järnvägsbåge i Vauxhall, har teatern nu flyttat till sin tredje adress: två betydligt ståtligare och djupare totalrenoverade järnvägsbågar precis vid Albert Embankment, mitt emot MI6. Här möts man av träd och grönska utanför dörren – och det lantliga lugnet i Spring Gardens med sin stadsbondgård, gastropub och lyxiga tehus precis bakom knuten.  En vacker sak (a beautiful thing), sannerligen.

Den nya lokalen stoltserar med en större teatersalong med fasta platser (där premiärföreställningen nu spelas), samt en mindre, flexibel studiostudio (som snart står klar). Det finns också en rymlig bar (som inom kort kommer att välkomna gäster även dagtid), samt replokaler och kontorsutrymmen.  Det är ett strålande tillskott till Londons teaterscen och – antar jag – tekniskt sett den senaste nykomlingen bland huvudstadens scener.  Det är också ytterligare en fjäder i hatten för gentrifieringen av Vauxhall.

Beautiful Thing. Above The Stag. Foto: PBG Studios

Jonathan Harveys tidlösa 80-talskomedi om ung kärlek som spirar i ett miljonprogramsområde i Thamesmead är ett charmigt sätt att inviga huset på.  Scenografen David Shields får här en strålande möjlighet att visa vad lokalen går för med ett rejält bygge som återskapar 60-talsbrutalismen i bostadsområdet. Scenlösningen svarar skickligt mot Steven Dexters disciplinerade och välkontrollerade regi: estetiken tycks säga oss att det inte finns mycket space över för de boende, och varje tillgänglig centimeter utnyttjas till fullo, från fotbollsspel till ett skickligt koreograferat slagsmål.  Människorna här tvingas gnubba sig mot varandra i en sorts social frottering (eller frottage, som Jamie förklarar att det franska ordet för ost är).

Främst bland dessa invånare är en briljant rollbesatt Kyla Frye som den ständigt aktiva ensamstående mamman Sandra.  Hennes prestation lär räknas som en av de absoluta höjdpunkterna inom Fringe/Off West End-året; hon får varje ord och varje takt i rollen att leva och andas med den beslutsamma energin hos en karaktär som aldrig mött annat än motgångar, men som aldrig någonsin gett vika för trycket – och som inte tolererar att någon annan försöker göra det heller.

Beautiful Thing. Foto: PBG Studios

Som hennes järelsevis bortskämda och något missnöjda musikalälskande son, Jamie, gestaltar Joshua Asare en resa från stel dissociation och surmulen tonårsambivalens till hjärtlig kontakt med grannpojken och fotbollsspelaren Ste, spelad med en stoisk sårbarhet av Ryan Anderson.  Men den främsta betraktaren av de betraktade är inte morsan, utan grannflickan Leah – en hängiven Mamas-and-the-Papas-fantast med vass tunga, som ges en skarpt alvlik grace av Phoebe Vigor.

Jag säger att hon är glappkäftad, men man borde höra hur Sandra ger svar på tal i scen efter scen av tävlingsinriktat munhuggande, där Harveys språkliga gymnastik verkligen når olympisk nivå.  Hans skämt känns – nästan – aldrig daterade.  Det finns en gnistrande fräschör i hans manus som än idag får oss att le, både åt de medvetet banala känsloutspelen (särskilt i första akten) och åt den raffinerade exaktheten i replikerna.  Humorn är expertmässigt placerad och används med en sorts slösaktig sparsamhet som gör att vi beundrar dess överflöd, samtidigt som vi får tid och utrymme att faktiskt ta in dess konstfärdiga vändningar.  Sandra har också en kille som hon försörjer – i alla bemärkelser – en toffel till ”ny man”, Tony (Kieran Mortell), som är ungefär till lika mycket nytta som Stes osedda men kortfattat hörda berusade och aggressiva pappa (okrediterad).

Jack Weir ljussätter det hela med ett gott öga för lokalens djup och skala, samt behovet av att uttrycka den poetiska transformeringen av denna värld genom kärlekens upphöjande kraft.  Och Andy Hill bemästrar med stor skicklighet de välbehövliga inslagen av 60-talets West Coast-ballader och andra ljudbilder som hjälper till att lyfta denna gråa värld till något extraordinärt.

Peter Bull, teaterns egen producent, har sammanställt produktionen och fört med sig sin trogna skara av beskyddare till denna nya miljö. Deras ihållande stöd har gjort det möjligt för teatern att bli vad den är idag: landets enda skräddarsydda HBTQ-teater i egna, specialbyggda lokaler.  Framöver verkar den annonserade repertoaren designad för att locka den etablerade kundkretsen att följa med till den nya platsen och på så sätt föra över sin geografiska lojalitet.  Huruvida den publiken ensam räcker för att teatern ska kunna fortsätta växa återstår att se, men den första reaktionen är god.  Följarna älskar uppenbarligen vad de får och fyller platserna till sista stol.  Det är glädjande; deras välvilja är påtaglig.  Visst, produktionens flöde satt kanske inte helt perfekt ännu: det tar alltid tid att lära känna en ny lokal och upptäcka dess specifika personlighet och nycker. Dessutom försenade ett tekniskt missöde på premiärkvällen föreställningen med en halvtimme, något som säkert skapade en viss nervositet hos ensemblen, som inte var riktigt lika trygga i början som de senare blev under kvällens gång.  Men det spelar ingen roll.  Det hör till med barnsjukdomar innan man har listat ut hur man ska spela scenen till dess fulla potential, och detta är en mycket lovande start.

BOKA NU FÖR BEAUTIFUL THING PÅ ABOVE THE STAG