RECENSION: Bodies, Royal Court Theatre ✭✭

Hannah Rae och Justine Mitchell i Bodies. Foto: Bronwen Sharp Bodies

Royal Court Theatre

11 juli 2017

Två stjärnor

Boka nu Det är något minnesvärt med Vivienne Franzmanns nya pjäs Bodies. Den etsar sig fast och dröjer sig kvar på ett illavarslande sätt efter att man lämnat salongen, men inte enbart av godo. Bodies berättar historien om Clem (Justine Mitchell) och Josh (Jonathan McGuinness, som på ett beundransvärt sätt hoppat in för en sjuk Brian Ferguson), ett par som är så desperata att få barn att de har rest hela vägen till Indien för att anlita en surrogatklinik. Samtidigt är Clem helt uppslukad av att organisera vården för sin sjuke far David (Philip Goldacre), som lider av motorneuronsjukdom.

Philip Goldacre i Bodies. Foto: Bronwen Sharp

För Clem är surrogatmoderskapet en sista utväg. Hon har varit gravid tidigare, men inget barn har gått tiden ut. Det finns en känsla av desperation i hennes situation, vilket inte minst visas genom hennes vilja att resa till andra sidan jorden för att få som hon vill. Allt eftersom pjäsen fortskrider lär vi oss att det inte är det enda hon är beredd att göra.

Hannah Rae i Bodies på Royal Court. Foto: Bronwen Sharp

Det hela börjar lovande. Gabriella Slades scenografi är modern och stilren, med ljust trä och glas. Ett set skjutdörrar gör det möjligt för karaktärerna att nästan helt stänga ute delar av sina liv som de inte vill hantera, eller riva barriärer när de önskar. Det finns en känsla av tomhet över scenen, som ställs i kontrast till en cirkulär projektionsduk på ena väggen som för tankarna till en livmoder. Vi får se några utvalda bilder på den, men i det stora hela känns den lite överflödig.

Lorna Brown i Bodies på Royal Court Theatre. Foto: Bronwen Sharp

Det finns några bra scener tidigt i pjäsen som skildrar styrkan i Clems och maken Joshs relation, med den där naturliga och otvungna känslan som långvariga och lyckliga par har. Men sedan hamnar vi i frågan om deras barnlöshet, och där blir vi tyvärr kvar.

Det finns potential att känna medlidande med Clem, men bortsett från de medicinska problemen är hon ofta arkitekten bakom sin egen olycka. Hon pratar länge och väl om hur ofullständig hon är som kvinna utan barn, vilket är en problematisk tankegång i sig eftersom den antyder att en kvinnas enda funktion i livet är att fortplanta sig. Det är gott om tunga metaforer, från väder till fåglar, och dialogen faller ofta in i ett överdrivet blommigt språk, särskilt i de delar där vi får en inblick i Clems egna neuroser.

Clem utvecklar också ett komplex över att barnet skapas av hennes makes spermier men någon annans ägg, och hon våndas över att barnet inte är ”hennes”. Barn, eller bristen på dem, är ett ämne som berör många kvinnors liv, och Bodies verkar fast besluten att ogiltigförklara alla andra val än att få egna barn naturligt utan hjälp utifrån. Det finns ingen empati här för adoptivföräldrar, de som inte kan få barn eller de som väljer att inte skaffa barn. Clem, och till viss del Bodies, tar ingen hänsyn till dem. När den mörka sanningen om surrogatmoderns usla livsvillkor avslöjas är Clem så besatt av sitt framtida barn att hon inte verkar bry sig, vilket undergräver pjäsens huvudtema om det mänskliga priset för surrogatmödraskap. Hennes fokus ligger helt på barnet, barnet som ska göra henne hel – och hennes pappa, make, vänner och surrogatmodern får alla bli offer på vägen.

Salma Hoque i Bodies på Royal Court Theatre. Foto: Bronwen Sharp

Surrogatmodern Lakshmi (en kraftigt underutnyttjad Salma Hoque) reduceras tyvärr ofta till ren rekvisita och får praktiskt taget ingen profil som karaktär utanför sin roll som mor, hustru och fungerande livmoder. När Clem väl får sin dotter (spelad med en träffsäker tonårig pretention av Hannah Rae), kommer hon då att tyna bort på ett liknande sätt? Kommer hon att förlora sin identitet som ”Clem” och enbart definieras av sitt moderskap? Med den gnagande oron över att dottern inte är ”hennes på riktigt” undrar man om hon någonsin kommer att bli nöjd. Resultatet är att Franzmann har skapat en karaktär som är så fullständigt och obehagligt självupptagen att det efter ett tag är svårt att känna någon som helst sympati för Clem.

Justine Mitchell i Bodies på Royal Court. Foto: Bronwen Sharp

Givet denna otacksamma uppgift gör Justine Mitchell en övertygande tolkning av den desperata Clem, och hennes scener som utspelar sig i verkligheten är välspelade. Lorna Brown bidrar med välbehövlig lättnad och sunt förnuft i rollen som Davids nya vårdare Oni, och återigen måste Jonathan McGuinness hyllas för sitt inhopp som Josh. Trots att han har manuset i handen fyller han rollen med massor av uttryck och personlighet, och han har utmärkt kemi med resten av ensemblen.

I slutändan lämnas vi med en önskan om mer djup hos karaktärerna. Vad Bodies verkar ha glömt fram till sista scenen är att surrogatmödraskap inte bara påverkar kvinnan som vill ha barnet – det påverkar alla runt omkring, liksom surrogatmodern själv. En djupare utforskning av detta hade varit en stor tillgång för pjäsen och tydligare visat de negativa effekterna av denna globala handel. Bodies domineras och hindras i slutändan av sina olyckliga undertoner, och lämnar publiken med en känsla av obehag av helt fel anledningar.

Spelas till 12 augusti 2017

BOKA BILJETTER TILL BODIES PÅ ROYAL COURT