RECENSION: Buyer And Cellar, Barrow Street Theatre ✭✭✭✭

Michael Urie i Buyer and Cellar. Foto: Joan Marcus Buyer and Cellar

Barrow Street Theatre

13 januari 2014

4 stjärnor

För några år sedan fick jag en lyxig soffbordsbok skriven av Barbra Streisand i födelsedagspresent (det var aldrig helt klarlagt om det var ett skämt eller på allvar, då min ambivalens gentemot den stora divan alltid har varit tydlig), men det visade sig vara en av de där gåvorna som bara fortsätter att ge.

I boken filosoferar Streisand över arkitektonisk design och sitt eget otroliga hem med alla dess skrymslen och vrår. Slå upp vilken sida som helst, läs högt, och det finns garanterat något hysteriskt roligt på sidan – om än förmodligen oavsiktligt. Boken har skänkt mig enormt mycket glädje, och nu spelas en pjäs inspirerad av just den boken Off-Broadway på vackra Barrow Street Theatre.

Jonathan Tolins tog boken som utgångspunkt och föreställde sig den underjordiska galleria som Streisand lät bygga i sitt hem för alla sina tillhörigheter. Han spekulerar i hur livet måste te sig för den stackars kille som jobbar där nere i köpcentret.

Här kliver Michael Urie in, en begåvad och rentav lysande skådespelare som är den enda stjärnan i Tolins Buyer and Cellar. Han spelar sig själv, Alex More (den nämnde butiksanställde och avlägsen släkting till Sir Thomas More), Alex pojkvän Barry, La Streisand själv, hennes skoningslösa personliga assistent Sandra, och James Brolin.

Urie är magisk att titta på; hans komiska tajming är perfekt och hans känsla för de olika karaktärerna är absolut, precis och fylld av detaljer. Han växlar ansträngningslöst mellan rollerna och frammanar snabbt och enkelt den figur som krävs för stunden.

Hans rolltolkning är obrottsligt charmig och rolig. Han fångar Streisands ande och väsen perfekt; han är oroväckande komisk som divan. Men hans övriga karaktärer är minst lika solida. Pjäsen är dessutom mer än bara det komiska stycke den marknadsförs som: på många sätt är det en seriös och tänkvärd betraktelse över kändisskap, ensamhet, vänskap och medmänsklighet.

Urie lyckas vara djupt rörande, andlöst ärlig och drömskt nyckfull på en och samma gång. Man känner hans vördnad, hans rädsla, hans stillsamma kapitulation inför divans makt, hur han förförs av hennes värld, hur han missbedömer vad som är viktigt i livet, hans tjurighet, hans fall och hans sorg. Det är en rik väv av äkta känslor som spelas ut mot en fond av farsartade och befängda värderingar, som alla finns nedtecknade och formulerade i den där soffbordsboken.

Tolins har verkligen skrivit något alldeles speciellt; en allegori för vår tid. Man kan tro att det handlar om bögar och deras fixering vid Streisand – men egentligen handlar det om den mänskliga naturens skörhet och de enkla misstag man kan göra som förminskar livet självt.

Det är en delikat och tillfredsställande teaterupplevelse på alla sätt. Urie är inget annat än enastående.